Att leva utan pappa.

Sitter hemma i natten, och längtar efter min pappa. Han har aldrig varit där för mig och alla hans ersättare har svikit i långa loppet. Brukar slå upp hans namn på eniro, vet att han finns, ganska nära, men han älskar mig helt enkelt inte. Spelar ingen roll hur bra jag är, spelar ingen roll hur mycket bra saker ja gör. Bara för mig en gåta, att jag inte skulle va okej.
Googlade också "att inte ha någon pappa", första länken gick till en blogg med en tjej som spotta och fräste över gnället hon hörde från folk utan en pappa. Hon skrev att hon växt upp alldeles perfekt med bara hennes mamma.
Varför känner jag inte lika? Är jag dömd att va pappas flicka utan pappa? Å hur ska man kunna hitta en partner utan en ordentlig måttstock? Är det så att allt hänger på arvslaget, uppväxten, eller kan man finna lycka likväl utan?

Hur bloggerskan egentligen kände är omöjligt att säga och därmed omöjligt att svara på den första frågan.

Nej, du är inte dömd till det.

Du hittar nog något förr eller senare, få hittar en vettig partner trots att de har både mor och far.

Livet är lite som poker, det spelar ingen större roll vad du har för kort utan det som betyder något är hur du spelar dem.

Har du någon gång träffat din pappa?

Vet du till 100 % att inte din pappa inte bryr dig om dig ?

Det kan ju vara att det körde sig rejält i botten mellan din mor o far..

Nu vet jag inte hur gammal du är, men jag är bara 19 år och har endast växt upp med min mamma. Aldrig träffat min farsa, han sket i mig sen jag var en liten bebis. Men jag klagar inte? Ärligt talat har jag haft det hur bra som helst med min mamma bara. Ibland när jag var liten kände jag att det skulle vara kul och ha en pappa så jag frågade min mamma ibland vem han var etc. Men fick aldrig något ordentligt svar så till slut brydde jag mig inte..

Tror nog aldrig jag kommer få för mig att träffa gubben. Och om jag träffar honom så kommer det inte betyda ett skit för mig, kanske låter hårt men det är så jag känner. Han känner inte mig och jag känner inte honom. end of story

Så tro inte att du är en sämre person bara för att du växt upp med bara mamma vid din sida.

lev på för fan!

Jag har levt utan honom i stort sett hela livet. Han hade hand om mig mina första 3 år bara, och är nu 26. Minns speciellt en gång, när han och jag tyckte olika, jag blev arg och gick in på mitt rum. Som jag kommer ihåg det va det väldigt tomt där vi bodde och det ekade när ja smällde igen den.
Satte mig precis bakom dörren på golvet, när han sedan kom efter och öppnade häftigt blev ja av med min nagel på tån. Han vart jätte ledsen och bar mig till diskbänken. Så en morgon, fick ja följa med hem till min mor, där han förklarade för henne att han flyttade och att jag var hennes nu. Sedan dess har jag alltid sökt honom. Tycker bara detta tynger mig mycket, att längta efter någon som inte finns och som jag aldrig kan komma till. En som ja inte ens känner får mig gråta så mycket, och va ja än gör kan ja inte få bara vara med han.

Jag skulle gissa att dina känslor beror på att din mor under hela din uppväxt talat illa om din far och hela tiden gjort en stor sak av den oförrätt hon upplever att han utsatte henne för när de skildes åt. Med tanke på hur du mår lär din mor knappast ha haft en lika avslappnad inställning till din far (och indirekt till din existens) som exempelvis signaturen ratchets mor tidigare i tråden. En treårings minnesbilder är inte nog för att man i din ålder ska känna så starkt för en person. De här känslorna kräver nästan att de förstärkts av någon i din omgivning.

Mitt tips till dig är alltså att fokusera på varför du mår som du mår istället för att må som du mår.

Den där bloggerskan låter som en förbannat cynisk bitterfitta.
Men alldeles oavsett det, så har du en pappa väldigt nära inpå, som du ständigt påminns om, och längtar något enormt efter. Så är det för de flesta som växer upp med en förälder nära inpå som nästan demonstrativt inte vill ha med en att göra. Statistik från över 100 år tillbaka visar att självmord ibland barn som vuxit upp med bara en av föräldrarna är 77% vanligare än de som vuxit upp med båda. Så den där bloggerskan kan ta och köra upp sitt verklighetsfrämmande gnäll i kanelkojan. Att bara växa upp med en förälder har oftast en avsevärd effekt på en själv. Hon skulle säkert älska om en pappa till hennes barn bad henne fara och flyga .. not.
Men vissa är lagd lite mer åt det hållet att de lyssnar nogrannare till sina känslor med, och då blir det så jobbigt som det är. Andra, som hon kanske är, är en sån som spenderar sitt liv med att frustrerat hålla den där verkligheten på avstånd, så att det inte känns så jobbigt - så jobbigt som det egentligen är.

Stör det här dig väldigt mycket, så föreslår jag att du tar kontakt med en samtalsterapeut eller psykolog, och dryftar igenom vad du känner och kanske börjar förbereda dig på att t.ex. börja skriva brev till honom. Det är extremt få föräldrar som orkar hålla känslorna stågna någon längre tid, om ett barn som är deras visar så vädjande att han är värdefull för dom, att dom vill ha kontakt och vill lära känna honom, att skälen för att han höll sig borta vad då, och nu är nu, och att det är lika mycket för hans skull som för deras egen.

Att föräldrar gör såhär, är faktiskt är jämställa lite med tortyr - i synnerhet med tanke på att han säkerligen vet att du finns där ute. Men minns också, att den relation han visar till dig nu kan ge dig ledtrådar till hur han är som person. En person med sympatiskt och trevligt lynne hade nog inte haft något emot att träffa dig någon gång ibland eler åtminstone talas i telefon, skriva brev osv - det är det minsta man kan begära. Men stänger han dörren helt, kanske han inte är en så sympatiskt lagd person som du behöver. Kom ihåg att förbereda dig även på den möjligheten.

Ta kontakt eller ångra dig sen att du inte "försökte allt" när han dör. Väldigt enkelt. Kort och gott.

Detta är ju oerhört tungt för dig, det kan man utläsa. Men du har en STOR fördel framför andra i detta; du VET om dina känslor av förlust och saknad. Tänk vad du kan göra med dem - terapi, bearbeta själv, hålla framför dig för att sedan, över tid lägga undan till ett ställe där de fortfarande finns men inte övermannar dig.

Vi är många, både män och kvinnor, som växt upp faderlösa i olika former - själv har jag haft en frånvarande och opersonlig far utan egen profil och egentligt känsloliv. Vet fortfarande inte vem han är, och visst kan jag bli tokig på det och visst har jag sörjt och varit arg och besviken, men han har väl gjort så gott han kunnat.

Det har säkert din pappa också, och man vet inte vad som ligger bakom hans frånvaro. Allt ifrån att han faktiskt inte bryr sig till att din morsa hotat honom med allehanda saker, du anar inte vad kvinnor kan ta sig för mot exmän. Visst, män slår, men sällan talas det om kvinnors psykiska våld mot män. Det är nämligen tabu, och ett ämne för en annan tråd.
Fråga din mamma också - var tog pappa vägen? Vad hände?

Så mitt råd till dig är: ta dessa känslor av övergivenhet och saknad när de kommer, gråt, prata med någon, bolla dem med vänner, sörj fullt ut. Så småningom kommer de att sjunka undan till en hanterbar plats. Ta kontakt med din pappa, mör honom lite förutsättningslöst, lär känna honom. Om det uppstår läge, fråga var han har varit under de här åren, vad som hände. Berätta (fortfarande om det är läge) om din längtan utan att vara för anklagande. Det kan hända att han faktiskt inte klarar skulden av din sorg, det får du vara beredd på, människor är olika rustade att se sina tillkortakommanden. Ta små steg.

Vad gäller pappa som mall för partner - överskattat. Var bara medveten om din faderslängtan när du går in i relationer så kommer det att gå bra, jag lovar.

Jag önskar dig allt gott i detta!

Ofta är det pappor som beskylls för att svika ,när det många gånger är mammor som av egoistiska skäl vill ha pappan ifrån sej.
Jag är pappa och har upplevt det så. Alla vårdnadtvister handlar nästan uteslutande om pappor som vill ha mer tid för barnen men motarbetas av mammor. Till svar får de ofta hätska beskyllningar om sin olämplighet och annat. Både korrekta beskyllningar men även falska.När de sen ger upp beskylls de ofta för att vara just --svikare.

En pappas relation medsina barn är oftast mer relaterad med relationen med barnens mor än med själva barnen. Många ensamma mammor anser att pappans föräldraskap (utöver underhåll) upphör i samma stund relationen med mamman tar slut.
Mammor brukar anse att pappor är utbytbara,men så är det faktiskt inte. De är oersättliga,vilket du mycket riktigt insett.

Varför inte skicka ett brev till din pappa och ta reda på hans inställning?
Det är många gånger ett socialt handikapp att inte som ung kvinna få lära känna en äldre man som sin pappa.Du är inte en komplett människa utan bara en halv. Många kvinnor kan sen söka denna kompletterande halva hos främmande äldre män resten av sitt liv och råka illa ut.

Enligt domstolsstatistiken tilldöms mamman vårdnaden i 90 procent av fallen när domstolarna dömer till enskild. I samtliga vårdnadsprocesser kämpar papporna för att antingen få mer tid med sina barn eller för att över huvud taget få träffa sina barn. Just den kampen används ofta emot dem. Av de pappor som självmant ger upp kontakten med sina barn uppger nästan samtliga att de gör det därför att de inte klarar av att vara en förälder på mammans villkor. Det är alltid mammans agerande som utgör normen för hur en "bra" förälder ska vara och då har pappan inte en chans.

Det är ofta populärt att hacka på "svikarpapporna", så bör de också tänka på alla de pappor som vill men inte får vara med sina barn. Och på alla barn som längtar efter och vill ha kontakt med sina pappor men inte vågar för att inte stöta sig med mamman eller fosterföräldrarna. De bör föreställa sig hur det känns att vara ensam i en tom lägenhet som pappa men veta att deras barn är bara ett par kilometer bort, eller kanske till och med på samma gata, men inte får komma till dem.


http://www.expressen.se/debatt/1.1328942/mammorna-och-samhallet-sviker-barnen


**

Det ultimata måste väl vara att ha en bra relation till både mamma och pappa under uppväxten och genom livet, men det är många som inte haft det och klart att det innebär att vissa saker varit svårare. Men, vi kan inte påverka allt och är din relation med din pappa inte bra eller rentav obefintlig får du liksom göra det bästa av situationen, det tjänar inget till att önska att det vore annat eller gräma sig över situationen. Och självklart kan du hitta en partner och lycka ändå, ryck upp dig.