Ska man vara snäll eller elak?

Vad tycker du? Ska man vara snäll eller elak?

(Jag tänker mycket på det här. Och det gör väl egentligen alla. Det är liksom det som är att balansera på en lina i livet.

* Ska man vara snäll? Alltså positiv och kreativ och inte såra andra människor.
* Eller ska man vara elak? Alltså vara kritisk och ärlig.

Jag blir ofta chockerad över hur elaka många är. För mig är snällhet en självklarhet, eftersom ingen är perfekt och om man är snäll mot något så växer den personen och blir bättre och bättre. Medan om man är elak mot någon sluter sig den personen och blir motvalls kärring. "Kritiska" människor verkar tro att dom är så himla djupa, intelligenta och chockerande och coola rebeller. Men jag tycker bara dom är gnällkärringar. Hur kul är det? Många snackar om "dumsnäll", men det ordet tycker jag är otroligt överskattat. Och är man snäll blir man sedd antingen som en dum bimbo eller naiv hippie. Varför ska snällhet vara så tabu? Det är så ironiskt!

Eftersom så många människor är elaka börjar jag undra om det är något fel på mig. Är jag snäll bara för att jag är feg. För jag är rädd att bli sårad när dom ger igen och för att jag är en nolla?

Men innerst inne tror jag faktiskt på kärleken, alla kritiska och elaka människor framstår bara som töntiga för mig.

Men samtidigt kan man ju bli väldigt fascinerad av tanken på att vara 100% elak jämt. Eller 100% ödmjuk jämt. Men ingen kan ju vara så konsekvent.

En annan sak som jag tänkt på är att i media så som internet tex är verkar folk mycket elakare än i vekliga livet. Är det så tycker ni? Kanske är det nyttigare att konsumera mindre media (tv, film, tidningar, internet) och leva i den trevligare verkligheten?)

Man ska bara vara. Tank inte i ont/gott.

Du bör vara det som gynnar dig själv. Om det passar att vara snäll, var då snäll, och detsamma gällande elakheten. Alla är snälla ibland, och också elaka ibland. Ingen normalt funtad människa ser snällheten eller elakheten som ett mål i sig, utan snarare som endast ett medel.

Vad waes sa. Jag är "elak", det är vem jag är och när jag anstränger mig till att vara snäll blir jag bara psykiskt trött och mår dåligt.

Tänk istället på hur pretentiös du är med livet och hur mycket bra tid du slösar på att tänka på "hur man" ska uppföra sig. Lev istället.

Men en del menar ju att det är bra att vara elak. Alltså att det är snällt att vara elak och elakt att vara snäll. "Love hurts."

Men det här är en filosofisk discussion. Klart att man är både och. Men jag tycker bara det är konstigt och tråkigt att så många är elaka/kritiska.

En sak jag kommit underfund med att det handlar kanske om kemi. Jag orkar inte klaga på allt. Då blir jag bara trött, deppig och skulle i så fall inte ha tid med något annat. Medan endel verkar ha starka lungor nog att gnälla och diskutera eller att dom är väldigt verbala och älskar att uttrycka sig vasst och klurigt.

We humans are social beings. We come into the world as the result of others' actions. We survive here in dependence on others. Whether we like it or not, there is hardly a moment of our lives when we do not benefit from others' activities. For this reason it is hardly surprising that most of our happiness arises in the context of our relationships with others.

Nor is it so remarkable that our greatest joy should come when we are motivated by concern for others. But that is not all. We find that not only do altruistic actions bring about happiness but they also lessen our experience of suffering. Here I am not suggesting that the individual whose actions are motivated by the wish to bring others' happiness necessarily meets with less misfortune than the one who does not. Sickness, old age, mishaps of one sort or another are the same for us all. But the sufferings which undermine our internal peace -- anxiety, doubt, disappointment -- these things are definitely less. In our concern for others, we worry less about ourselves. When we worry less about ourselves an experience of our own suffering is less intense.

Dailai Lama vet vad han pratar om.

Har ni tänkt på att framgångsrika människor ofta är mycket snällare/artiga/trevliga/positiva?
Kanske är det mer kreativt att vara snäll.

Om man är snäll mot andra så är man snäll mot sig själv. Och det krävs en viss kreativitet för att inse det. Men givetvis är det kul att vara lite halvt elak ibland. Typ på det sättet som Black adder är elak mot Baldrick.

Möjligtvis att många framgångsrika människor är manipulativa av sig också. De kan det sociala spelet bättre och lyckas sno därför Inåtvände Olles befordran.
Håller för övrigt med dig om att man bör försöka behandla andra bra, så länge de inte bevisar sig oförtjänta av det. Har också träffat en hel del surfittor under mina dar, och visst stämmer det du säger, att de inte är så nihilistiska och mörka som de försöker framställa sig själva.

precis