Jag kan inte berätta för min familj att jag behöver psykvård.

Hej.

Tänker inte dra upp mitt hela livs historia igen, men jag är kort och gott deprimerad och olycklig, och har varit det i större delen av mitt liv; framför allt de senaste 5 åren har det stegrat för varje dag som går.

Själva depressionen pendlar fram och tillbaka hela tiden. Ena dagen mår jag helt OK, andra dagar som nu är allt i botten. Men någon genuin vilja att leva finns egentligen aldrig. Bara de dagar jag mår OK har jag en viss motivation att försöka göra det bättre.

Jag vet att jag behöver hjälp och borde ha sökt hjälp för länge sen egentligen. Men jag vågar inte. Social fobi, extrem blyghet osv. håller mig från att kunna ställa mig framför mamma och säga att jag tänker gå till en psykolog. Självklart kommer de förstå mig om jag skulle gå dit. Men det går bara inte berätta. Verkligen inte.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara varför jag inte kan berätta för dem. Jag vet inte om det går beskriva med ord. Men som sagt beror det mycket på blygheten och att jag inte riktigt kan öppna mig för dem, men även att jag efteråt skulle känna mig som ett offer så fort jag träffade dom, och jag har en rätt stark känsla av att de kommer vara en aning annorlunda mot mig ifall de fick reda på hur jag faktiskt mår. Med "de" menar jag de närmsta i familjen, föräldrar och syskon med resp.

(Jag kan inte heller gå dit i smyg. De skulle märka det rätt snabbt. Eftersom jag alltid är hemma undrar de alltid var jag varit när jag väl varit ute.)

Hur fan ska jag kunna berätta?

Så här kan du inte ha det .

Kan du skriva ett brev och lämna det på köksbordet precis innan du går till psykologen? På så sätt har de läst de när du kommer tillbaka.

Eller antingen får du verkligen blåljuga om att du är någon annanstans fastän du egentligen är hos psykologen, och så tar du upp med denne på första mötet att du verkligen inte kan prata med föräldrarna och vad du ska göra åt det.

Eller så kanske du kan försöka skriva ett brev. Kan det vara nåt att prata med psykolog över telefon?

Jag förstår ditt problem och själv väldigt svårt att öppna mig för familjen. Men behöver du hjälp så behöver du så då är det bara att berätta hur det står till, kommer säkert kännas jätteobekvämt men vafan, är det inte värre att gå runt och fortsätta må dåligt? Du har ju skrivit att de säkert kommer förstå dig och jag tror att det kan ändå kan kännas skönt att få det ur sig. Göm inte den du är med allt vad det hör till utan stå för det. Ta mod till dig och bit i det sura äpplet. Lycka till.

Jag var i exakt samma situation som dig. Jag kunde inte heller berätta när jag började hos psykolog. Jag sa att jag fått tid för sjukgymnastik för min rygg en gång i veckan... Dom köpte det.

Har nu gått i snart ett halvår och mina närmaste tror fortfarande på sjukgymnastik-versionen

Jag har berättat för psykolog om detta och vi arbetar med det. Men det får ta den tid det tar, jag berättar när jag känner mig redo.

Ett brev har jag funderat på litegrann faktiskt. Men isåfall får de bli att jag ger ett brev till mamma, så får hon berätta för de andra. Sen behöver förhoppningsvis inte alla få reda på det. Tyvärr undankommer jag ju inte "offerkänslan" och att jag kommer bli obekväm runt dem. Dessutom lär mamma möjligtvis ta brevet jävligt hårt, eftersom jag aldrig har berättat för henne hur jag mår. Hon har nog vissa aningar om att jag inte mår sådär jättebra, men jag vet faktiskt inte hur mycket hon vet.
Jag har verkligen aldrig öppnat mig för någon familjemedlem förut och ingen annan i familjen har gjort det för varandra heller.

Psykolog över telefon hade funkat. Men jag hade tyvärr inte kunnat dölja det heller.

Men ja, kanske hade funkat att jag blåljuger den första gången, och pratar med psykologen om just detta.

Vet inte om det finns något jag skulle kunna ljuga om så många gånger.

Det där är lite av de där klychorna man får höra av de allra flesta som ger tips. No offence, men det är inte riktigt så lätt.

Du kan förklara i brevet att du ber om förståelse om att det är väldigt svårt för dig att öppna dig, men att du verkligen inte vill såra henne och att du vill anförtro dig åt henne för att du litar på henne etc . Nu tvivlar jag väldigt starkt på att hon kommer sitta och tänka "Vaaaa, hur kan du inte ha berättat något !Fan ta dig, vad sårad jag är! "

Din första prioritering just nu ska vara att söka den hjälp du behöver hos psykologen . Sen om familjen ska bete sig jobbigt (vilket de förmodligen inte kommer göra) har du ju åtminstone psykologen att prata om det med. Bättre det än att gå omkring "psykolog-lös" och må dåligt över massa saker + plus vad familjen eventuellt kan tycka/säga.


Och angående "offer" situationen. Genom att ta det svåra men starka steget att söka hjälp och även eventuellt anförtro dig åt din mamma så tar du dig faktiskt ur din offer position.

Dystymi?

http://aspbladet.wordpress.com/2010/...nda-sjukdomen/

Sitter väl lite i samma sits som du. Är deprimerad igen, har inte berättad det för familjen. Än. Håller på och samlar mod till mig fortfarande. Väntar in "rätt" tid. Har dock en historia av depressioner som familjen och nära är medvetna om. Men sist jag berättade så blev det väl lite ungefär som du är orolig för. De betedde sig lite annorlunda, höll ett ganska starkt vakande öga över mig. Har aldrig varit duktig på att prata om känslor med dem, alltid hållit det mesta för mig själv när det varit någon "stor" grej. Så att dem försökte prata mer med mig om det, och att de oroade sig var väl rätt så tufft för mig att hantera. Jag kände mig lite som en börda t.o.m.

Grejen är ju att familjen ändå behöver veta. Om du vet att de förstår, eller kommer att förstå, då borde du berätta. Men gör det när du känner att det är rätt tid. Kan ju säga att det är bra mycket jobbigare för dem att hantera om du ringer gråtande precis efter läkarbesök där läkaren skrivit ut anti-depp för första gången någonsin till dig. Jag gjorde det. Till mamma. Var inte lätt för henne. Det var första tecknet för henne, och familjen, att jag mått dåligt över huvudtaget på ett antal år då.

Mitt förslag är att du väljer ut en i familjen, någon du står lite närmare eller som du vet är stark/lugn nog att hantera det. Berätta det i lugn och ro för denna. Skriv ner det i ett brev om du inte kan säga det högt som andra föreslagit. Låt den personen berätta för de andra därefter. Utan att du behöver vara med, och vid en tid där du kanske kan vara borta och göra något annat. Då du liksom förbereder dig för att de andra vet. Då får både du och de tid att hantera situationen, och lite smått acceptera den.

Jag känner igen mig i detta. Jag träffade en psykolog ett par gånger, sedan lät jag psykologen ringa upp mina föräldrar och förklara hur saker stod till, dom fick sedan åka ner och höra genom honom hur jag upplevt och vi hade sedan ett samtal tillsammans med psykologen närvarande.

Det kan jag rekommendera att du gör.

Vad är viktigast, ditt välmående eller vad din familj tycker om saken? Svaret på den frågan vet du, alltså måste du bara ta dig över tröskeln.