Är jag deprimerad?

Hej gott folk, har läst på om depression och gjort tester varav alla instämmer på att jag bör söka hjälp, men jag är långt ifrån övertygad. Har dock ringt en läkare och ska in på undersökning imorgon, men skulle vilja höra om det finns andra människor som känner igen sig så here goes nothing.

Lite bakgrund som egentligen inte är kopplat till ämnet, men som kan kanske vara intressant ang. topicen: Jag har många vänner, och var aldrig direkt mobbad i plugget, även fast jag var grovt överviktig fram tills ett år sedan då jag hoppade på en svältdiet och gick ner 25 kilo riktigt snabbt. I dag lider jag av en ätstörning, och är smått bulimisk.

Jag går ständigt runt med en känsla av att vara totalt tom i skallen, dvs, att jag knappt kan hitta motivation till något, planera eller genomföra planer. Jag förlorar lätt koncentrationen och skjuter alltid upp måsten. Jag gör det inte för att jag vill sitta och äta chips framför TVn, utan jag gör det för att jag inte ser meningen, och det slutar oftast med att jag totalt skiter i det. Saker som har fått lida är träningen, jobbet, kontakter, allt. Jag vill inte att det ska vara så, jag försöker att motivera mig, men den är välgömd och försvinner snabbt.

Jag får lätt ångest över att behöva vara social även fast jag har en bred kompiskrets. Hur ska jag bete mig, hur ska jag hänga armarna utan att jag ser stel ut, totalt befänga tankar som plågar mig konstant. Ett exempel kan vara när jag springer ner till matbutiken. 'Om jag står här för länge tror alla att jag snattar, jag måste flytta på mig." Jag bekymrar mig väldigt mycket, över allt och alla. En konstant plåga som jag försöker förtrycka.

Det finns få dagar då jag verkligen känner att jag är mig själv, dagar då nedstämdheten är totalt bortblåst och jag känner mig både glad och utåtgående. Jag får ofta höra att jag är konstig och svår att tyda, då jag kan vara socialt utåtgående enda dagen och instängd andra. Det kan låta som bipolär kanske, men jag är långt ifrån manisk de dagar då jag mår bra, det är mer en känsla av att allt kanske ordnar sig tillslut. Andra dagar är det självförakt, nedstämdhet och ett spel att försöka vara någon annan som är temat.

I talet så får jag ofta höra att jag sluddrar och talar sakta. Jag har svårt att hitta ord, och sätta upp meningar i allmänhet utan att få ett 'va???' till svars. Enligt min mor så har jag inte alltid varit så, utan att det började för tre-fyra år sedan, men det har varit så pass övergående för mig så att jag knappt minns hur jag var innan. Jag måste verkligen anstränga mig för att tala högt och tydligt, något jag arbetar med varje dag.

Är jag deprimerad, eller helt enkelt dum i huvudet och överanalyserar allt?

Känner precis igen mig i det du skriver! Och ja, jag tror att du är deprimerad, är nämligen väldigt säker på att jag själv är det. Bra att du vågar söka hjälp iaf

Jag har funderat på att söka hjälp länge, men har aldrig varit övertygad. Varför jag beställde tid var just för att få veta, helt enkelt.

Jag beklagar att du känner så, men samtidigt är det skönt att veta att jag inte är ensam. Lycka till!

Kom detta i samband med bantandet?

Jag känner absolut igen mig. Lider av Borderline, och när jag får depressioner så får jag sådana symptom. Så som du får jag små perioder då jag mår bra, men oftast handlar det om att det växlar under dagen.

Hur länge har du känt så här? Bra att du sökt hjälp!

Nej, bantandet kom senare, men jag har svårt att spika just när. Jag minns att jag mådde allmänt dåligt även innan, och svältdieten var mitt sätt att försöka göra en total 360 för bättre välmående. Det fungerade såklart ett tag efter kuren var avklarad, och jag fick bättre självförtroende, men självkänslan var fortfarande kass. Jag hade övertalat mig själv att allt skulle bli bättre bara jag tappade de där kilona, och att solen skulle skina, men verkligheten gav drömmen en höger, för när jag väl nådde målet och insåg att allt var exakt likadant, så hamnade jag rätt som det var tillbaka på ruta ett.


Runt fyra år