Vilken film har berört dig mest?

När jag var liten (är idag cirka 30 år) tyckte jag Mask visades på TV ganska ofta. Nu var det LÄNGE sedan jag hört eller sett något om den. Inget konstigt med det kanske, men jag är tveksam till om yngre generationer känner till den filmen. Tråkigt om det är så! Jag var nog inte särskilt "djup" som ung när jag såg film föredrog nog mest komedier eller lättsamma filmer så slog Mask hårt på mig. Jag har ärvt några DVD av brorsan (han tänkte slänga dom ) däribland just Mask. Ska nog se den igen snart. Se om filmen fortfarande slår lika starkt. Visst minns jag en del, men glömt tillräckligt mycket för att den ska bli intressant att se igen.


Brorsan hade hyrt Gladiator och tyckte jag borde titta på den. Hade inget bättre för mig och hade ingen aning om vad det var eller vilka av skådisarna var. Har nog aldrig varit så inne i en film som jag var i den. Där och då. Jag har en filmkunnig kusin som tycker filmen är "ganska bra", men jag har svårt att se den på det sättet. För mig var det en film som tog mitt filmintresse upp ett steg. Något inte många filmer har gjort.

Förutom min nämnda One Hour Photo och dessa Gladiator/Mask är At Close Range med Christopher Walken och Sean Penn en film berört mig massa. Egentligen insåg jag det inte förrän efteråt när jag hörde filmens originella soundtrack (Madonnas är också bra, men den instrumentella helheten är svår att slå). Låten i sig är bra, men har blivit ännu bättre med alltifrån filmen. En film som har kärlek, romans, navitivtet, svek, vänskap, humor, action, drama.. Det mesta faktiskt. Det här är ingen film jag ofta hör om. Kanske bortglömd av många, men inte av mig.

The Hunter.

För att det är baserat på en verklig art och hela historien känns så hopplös, inte som att saker möjligen kommer ordna sig till slut, det är bara sorgligt alltihop. Slutet bara cementerar den känslan.

Jag minns oxå att jag blev rörd av Mask när jag var liten, men då tycker jag man blev rörd av många filmer.. Typ som Forest Gump..

Scarface.. När han skjuter Manny, sin bäste vän, bara för att han har nått ihop med syrran hans..

Dom sista 10 sekunderna av Smultronstället, när han får en flashback av sina föräldrar..

Slutet av Zorba the Greek, när dom börjar dansa..

Whats eating Gilbert Grape, när mamman dör..

Minns att jag blev berörd av slutet på filmen Vampires Kiss när jag var liten, då han får den där spetsiga brädan i hjärtat.. Även i filmen Thunderheart, när dom hittar den mördade kvinnan..

Farewell My Concubine.. Vill bara minnas att jag som ung blev rörd av denna film..

Jag har sett ett klipp från en dokumentär en gång som berörde mig väldigt djupt, i Paradise Lost, när kvinnan sitter i det där mötet, för föräldrar till mördade barn, och berättar om sin mördade dotter.. Mycket tragiskt och känslomässigt berörande..

Der Untergang - Hitlers självmord och när dom bränner kroppen. Som en dolk i hjärtat.

En fråga som fortfarande dyker i mitt huvud lite, då och då.

Slutfrågan i Tidsmaskinen (1960) avslutas med att karln åkt tillbaka till framtiden, och har tagit med sig tre böcker.
-Vilka böcker hade ni tagit mer er, säger hans trogne vän, leende mot filmkameran.

Jag tänker på det ibland, vilka tre böcker skulle jag ta med till framtiden.

Det är snart 50 år sedan jag såg filmen, och är fortfarande inte dugg närmare något vettigt svar.

Jag blev ännu mer illa berörd av scenen där Fru Goebbels var tvungen att döda sina egna barn, och den äldsta dottern misstänkte vad som var i görningen. Hon ville leva!

Det finns många filmer som berör mig mycket, och på olika sätt, genom tiderna.
Men de jag särskilt minns som har påverkat mig djup - och det på egentligen samma sätt - är dessa.

De har alla en gemensam nämnare i det att de alla förmedlar en särskild ... "andlig känsla" liksom.
Ja, de har ju även många andra kvaliteter såklart, men det är just den aspekten de har gemensamt, men de förmedlar också ett emotionellt djup sm verkligen sätter sig i själen ...

"Den tunna röda linjen" - av Terrence Mallick.

"Det stora blå" - Luc Besson

"Stigmata"
Filmen är kategoriserad som en Skräckis, vilket förmodligen är en av historiens dummaste felkategoriseringar ...
För det är ju en film om kärlek. Både världslig liksom religiös/andlig kärlek.
Men förmodligen trodde produktionsbolaget att filmen skulle dra hem mer pengar om de bara lade till några "mörka, demoniska röster" nån gång här o var, för att det skulle få den till att bli "skräckfilm."
Fast publiken hade sannolikt uteblivet om den hade kategoriserats ärligt som en religiös film ...


Den första "Sagan om ringen" av Peter Jackson

"The Doors"

"Den sista Mohikanen" av Michael Mann



Sen finns det andra filmer som berört mig på Andra sätt.
Som tex det riktigt "storslagna och in-i-själen-Heroiska och inspirerande" ...

"Alexander"

"Kingdom of Heaven"

"300"

"Troy"

"Gladiator"



"Land och frihet" av Ken Loach.
Det är en väldigt stark film om Spanska inbördeskriget, skildrat från en frivilligs händelsehorisont, som soldat i en av de anarkistiska väpnade motståndsgrupperna.
Filmen är kanske oöverträffad i att förmedla den "revolutionära känslan", en känsla av både personlig Frihet, liksom känslan av att Tillsammans kämpa för något större än en själv, för något som är menat att bli bättre.

Finns så många. Men de som sticker ut är stekta gröna tomater och den onda dockan: Seed of chucky.

Stekta gröna tomater är så genommysig så min förståelse är bristfällig till hur inte kan tycka om den.

Seed of chucky är ett sånt enastående mästerverk att vidare förklaring inte behövs.

En film som jag blev mycket berörd av när jag såg den som barn är filmen The Earthling från 1980.
En liten pojke är med sina föräldrar på semester ute i Australiens vildmark långt, långt från civilisation. Föräldrarna dör i en tragisk olycka och pojken blir ensam kvar i vildmarken.
En äldre man med cancer som inte har långt kvar att leva har begett sig ut i vildmarken för att dö där träffar på pojken. Då mannen inte har någon möjlighet att hjälpa pojken tillbaka till civilisationen (dom är för långt ute och han kommer dö närsomhelst) lär han honom istället hur man överlever i vildmarken i hopp om att pojken ska klara av den långa vandringen tillbaka på egen hand.
Blev som sagt mycket berörd och filmen gav upphov till en hel del fantiserande från min sida där jag var en tapper föräldralös flicka som mot alla odds överlevde i vildmarken genom att jaga djur att äta, göra upp eld och sov i en grotta.

En annan film som berört mig är Fassbinders Martha från 1974. Fy fan säger jag, har aldrig blivit så illa berörd av en film i hela mitt liv. Så sjukt obehaglig på ett psykologiskt sätt som kryper in under huden på en. Efter slutscenen var ångesten total och jag kunde inte sova på hela natten. Vågade inte släcka lampan heller

Into the wild

Saken är den att jag aldrig blir berörd av filmer så denna är det berömda undantaget. Jag har sett mängder med film, har säkert runt 7-800 själv men denna är den enda som skapat en "tyngd" i mig.

Jag kan inte sätta fingret på vad. Jag såg den i ett speciellt känslotillstånd under en rätt trist period i livet, något som säkert bidrog till känslan. Jag blev, inte deprimerad, men nedstämd i flera dagar av den filmen. Läste massvis om huvudpersonen och då kändes det bättre. Märklig känsla. Inte första filmen som baseras på en verklig person men denna berörde verkligen.

The Elephant Man av David Lynch.

Riktigt rörande film.

Berörd på ett positivt sätt:
Ladyhawke
First Knight

Berörd på ett uppspelt sätt:
The Others
Aliens
It follows
Jaws

Berörd på ett negativt sätt:
Saló 120
Requiem of a dream