Synen på döden - då och nu

När började man tänka på det här tramset att alla människor är "jättespeciella" individer som är lika värdefulla och bra allihop? Förr i tiden var en man en man och mannen hade vissa plikter som man helt enkelt gjorde för att göra rätt för sig i samhället. Man arbetade, man gav mat på bordet till familjen och om det var krig så stred man för fosterlandet, hade man tur kom man hem levande, otur så dog man.

Men inte fan gick folk runt och trodde att de var universums mittpunkt och försökte vara speciella individer. Subkultur på 40-talet? Hade en man på 20 år på den tiden suttit på sitt rum med tuppkamsfrisyr och skurit sig i armen med rakblad och lyssnat på Tokio Hotel hade han fan suttit inspärrad och steriliserats. Tramsig liberalism vi ser här idag. Idag är det helt otänkbart för de flesta svenskar att gå ut i strid och dö, även för mig själv, medan förr i tiden så var det helt enkelt en plikt man gjorde för sitt land. Man brydde sig kanske inte om det så mycket helt enkelt? Dog man så dog man, familjen sörjde och det var trist, men det var vanligt. Folk var starkare förr i tiden, det kan man inte förneka. Idag är vi svagare. När egentligen blev folk svagare? Under WWII fanns det fortfarande lite stridsanda, ta t.ex Hans Gösta Pehrsson och hans kompani, rediga män som ville ut och bekämpa kommunismen. Ta alla som stred för finnarna mot Sovjet också.

Idag ser vi massa fjollor som springer runt med palestinasjalar och kajal och som vill bränna svenska flaggan och kyrkor. Det är inte radikalt eller extremt, det är bara så jävla bögigt och töntigt enligt mig. Det visar hur pacifistiska och löjligt humanistiska vi har blivit bara. Kung och fosterland förfan.

Det är en naturlig, men ack så sorglig utveckling. Men den är dock inte konstig i sig och den är i princip ödesbestämd att äga rum i civilisationen. Vi kan ta en titt på de mekanismer som i en svunnen tid har inspirerat och drivit människor till stordåd.

Gruppkänsla: Kan definieras som det band vi känner till de människors som härkommer från samma ursprung som oss själva. Det som binder oss samman och gör att vi bryr oss om varandra, och är beredda att kämpa för att försvara de andra medlemmarna av gruppen. Idag så har vi lämnat över allt ansvar till staten, vi litar på polis, militär, och rättsväsende att försvara oss. Det har gått så långt att vi med lagstiftning har inskränkt våra möjligheter till personligt försvar. Ett folk som på det sättet underkastar sig stadsmakten kommer också få se sin gruppkänsla först avtrubbad och försvagad och sedan upplöst.

Kounung och fosterland: De här instutionerna har tidigare fyllt människor med entusiasm och mod när stridigheter förstundat. Vilken armé skulle inte kämpa som rasande djävular i fall de visste att Kounung och folket bakom dem litade på deras militära insats? Idag är det dock inte så. Som jag skrev så är bandet mellan oss mer eller mindre upplöst, tack vara en viss invandringspolitik så finns det idag tiotals konkurrerande gruppkänslor inom landets gränser. Inte hälsosamt för moralen, inte det minsta.. Den rådande samhällstrenden är ju också att kounung och nationalstat är reliker som tillhör en svunnen tid, absolut inte värt att dö för! Således tappar vi motivation även på den punkten.

Religion: Så länge folk tror att en högre makt konstant granskar och utdömer deras handlingar, och baserat på dem avgör i fall man ska få inträde i paradiset. Så kommer folk också att göra sitt yttersta för att behaga den gudomliga ordningen med sina uppoffringar. Vad är väl för den delen jordelivet, i fall man jämför med paradiset? I en tid av ateism och nihilism är det dock inte så längre. När den allmäna opinionen är att det här är vår enda chans att förverkliga oss själva och ha roligt, för sedan är det slut. Så kommer folk verkligen inte att offra sitt enda liv för en sargad gruppsolidaritet, en kung de inte längre får känna lojalitet till, och ett fosterland de inte längre kan känna någon stolthet för.

Jag skulle gissa på att individualismen är boven i dramat, i och med den så har vi förlorat vårat kollektiva/tribala tänkande, där man ser till gruppens bästa istället för att som idag när varenda unge har en pissblogg där de skriver om det senaste fasionabla inköpet.
Inte så mycket fokus på Sverige direkt, men den här videon beskriver en del av problemen rätt bra: http://www.youtube.com/watch?v=WW7rR...eature=related

Kunde inte sagt det bättre själv!

Kunde du verkligen inte sagt det bättre än en gubbe som predikar om judarna rakt in i kameran under 10 minuters brusig ljudkvalitet?

Tveksam rubrik när du främst skriver om samhällets förfall, och inte synen på döden. Men jag förstår vad du vill komma till och jag håller med. Det är en skev syn på döden gemene svensk besitter. I vissa fall gör man allt för att undvika den, genom medicinering och forskning ska man banne mig leva tills man är 90. Livskvalité är av mindre vikt. Man vårdar ömt kriminellas rätt till liv och avfärdar dödsstraff som barbarisk samtidigt som man aborterar många månader gamla foster utan en andra tanke.
Anledningen till att folk fruktar döden, är som jag ser det, att man stigmatiserar den. Man säger till barnen att "katten har åkt hem till sin familj", begravningstågen är sedan länge en glömd företeelse och man stänger kistan vid begravning för att slippa se sin anhörige.
Varför stigmatiserar man då döden?
Utav fruktan, de flesta drar sig med en ateistisk eller åtminstone agnostiskt inställning. Något efterliv tror man inte på, evigt mörker är vad som nalkas. I takt med att medellivslängden ökar blir döden något alltmer avlägset, och det främmande är inte sällan skrämmande. Stigmat som följer bidrar dessutom till en ännu dystrare bild av döden och ett etiskt moment 22 har uppnåtts.

Att död i krig är helt otänkbart för en svensk, får vi nog se som en positiv sak även om det kan sägas "försvaga" vårat folk. Att kungen gav storartade tal inför stormakttidens krig, och att nationalromantikens musiker skrev fantastiska stycken om värmlands djupa skogar gjorde inte kriget mindre vidrigt för de soldater som faktiskt deltog i kriget och i de flesta fall dog alltannat än en ärorik död. Att frysa ihjäl långt ifrån slagfältet, eller att dö av en enkel förkylning i ett tält tillsammans med dussintals jämrande lemlästade och sjuka "bröder", omgedd av infektionens och förruttnelsens stank, var det nog ingen som väntade sig när de glatt drog ut i politiskt motiverade konflikter för sitt "fosterland".

Såg inte Youtube-klippet.

Ah, sorry.
ang. döden: den har alltid varit skrämmande förstås. Kanske är folk mer osäkra på den idag därför att vi är vana vid att alla omkring oss är friska och levande innan de spenderar en övergångsperiod på pensionärshemmet och sedan somnar. Förr kunde även unga friska individer snabbt insjukna och stelna i vardagsmiljön, man såg mer sådant då.

Underskattad tråd.

Man kan vidga perspektivet till hela samtidens förhållande till liv och död. Döden hanteras idag diskret: kremation, minneslund, tystnad. Kroppen är ett stycke materia som disponeras, gärna så fort som möjligt -- där sorg och riter rationaliseras bort. Man vill inte minnas, utan förtränga. Det heliga har avskaffats. Döden har blivit logistik. Sorg individualiseras: skicka personen till en terapeut eller psykolog. Mottag ett kallt sms från en bekant med ett "beklagar sorgen!". Förr sörjde hela bygden gemensamt.

Rationalism och effektivitet har ersatt tradition och vördnad. Minneslundar rättfärdigas med att stackars anhöriga inte skall behöva sköta om en grav, som att det handlade om omtanke. Men verklig omtanke, verklig omsorg förutsätter uppoffringar för varandra. Att beröva efterlevande en gravsten är inte att ge något, utan att ta. Utvecklingen drevs dessutom av att familjegravar började allt mer ersättas av individuella gravar, vilket resulterade i platsbrist på kyrkogårdar i större städer. Sen marknadsfördes kremering och minneslundar med förevändningen omtanke om anhöriga, som slipper sköta om graven. Men att radera minnen och kontinuitet mellan generationer är ingen omtanke eller omsorg. Omsorg har i vår tid omtolkats till att betyda frånvaron av förpliktelser, när de egentligen är centrala. På senare tid har vi även börjat se virtuella minnessidor på internet (facebook); nästa steg blir väl digitala minnesavatarer där "jaget" lever kvar via en AI-tränad röst eller hologram (där verkligheten speglar eller överträffar ett Black Mirror-avsnitt).

Jag ser en likhet med abortfrågan, som debatteras långt mycket mer i det här delforumet, där en rationell, effektiv lösning och synen på kroppen som ren materia dominerar.

Vi förnekar döden in i det längsta. Vi blundar för döden genom att dölja den i institutioner, linda in den i omskrivningar och radera dess spår i minneslundar. Sorgen utlokaliseras till terapeuter, medan samhället går vidare som om inget hänt. Språkbruket skvallrar om samtidens tillstånd: förr sade man rakt ut att någon dött, nu används eufemismer som "gått bort" och "somnat in". Och folk lever som om de aldrig skall dö -- den största förnekelsen av alla.

Allt detta markerar inte bara ett extremt individualistiskt samhälle -- utan ett meningslöst samhälle som rationaliserat bort sina rötter, och ett rotlöst samhälle som rationaliserat bort mening.

Vi har en generation unga män som växt upp med dataspel där dödsmoment upprepas på roliga sätt och där man gärna dödar "kamrater" i olika spel för att det är roligt att trolla. Ingen brödraskap skapas genom sådana simulationer av liv där inte ens smärtmomentet existerar.

Vi är alla mer frånkopplade från verklighetens vara, allt av vikt händer digitalt och när verkligheten översätts till det digitala så är det ofta så att vi blir avdomnade till och med i koppling med det som borde göra ont. I gore och mondo delen av flashback kan du få del av de mest horribla och vulgära momenten en människa kan uppleva, men de som älter i sådant digitalt är inte de som söker verkligen empatisera med de mest brutala aspekterna av livet, men just de som är så avdomnade att de måste söka till det mest extrema för att få någonslags chock eller adrenalin från andras lidande.

Det är svårt för människor att ta livet på allvar, och därmed döden på allvar, när man har simulerat liv sedan barnsben. Hur vi ska hantera teknologins påverkan på människor är en av frågorna som jag inte kan svara på. Jag antar att det bästa man kan göra är att göra folk medvetna om hur onaturligt vi lever våra liv, ifall det sedan gör att de detoxar från teknologi och söker bli mer närvarande i livet vet jag inte, jag har svårt att detoxa ibland trots min medvetenhet.

Bra poäng.

Man kan säga att vi både förnekar döden (gör den osynlig i vardagen, institutionaliserar och "eufemiserar" den) och samtidigt banaliserar den (konsumerar den som digital underhållning). Det är två sidor av samma mynt: verkligheten tappas bort, och både liv och död reduceras till yta och simulation. Förr var döden närvarande, skrämmande men verklig -- idag är den frånvarande i livet, men ständigt närvarande som fiktion.

Att den amerikanska importen Halloween, som är billig kommersiell barnunderhållning, ersatt vår egen seriösa högtid Allhelgonaafton är en markör för samma mönster. Det har skett en förflyttning från vördnad till gimmick.