Vill lipa, men kan inte.

Som rubriken lyder: Jag vill verkligen lipa, för att få ut allting eller vad man ska säga. Men jag kan inte. Helt omöjligt. Det stannar i halsen.

Varför kan jag inte?

Försök tänka på vilket jävla tråkigt liv du har och hur underbart det vore om du hade saker värda att leva för i det?

Äter du några mediciner?

Ungefär det jag gör hela tiden.


Nej.

Känner igen mig i din situation, man vill verkligen ge utlopp för sina känslor då man mår som sämst emellanåt men händer ingenting. I stället sitter jag hemma, grubblandes kring livet och kan inte klämma fram en droppe ur ögonvrån. Vore skönt att få ett svar på detta och inte behöva tänka på sig själv som en känslolös individ.

Okej, jag tror jag har svaret.

Spendera mindre tid vid datorn (eller vad du nu gör i din ensamhet) och ge dig ut och skaffa dig livserfarenheter. Det lär ju vara det enda rätta.

Slå dig själv på näsan och tänk efter det hur jävla värdelös du egentligen är. Vilken meningslös ursäkt till människa osv.

Är väldigt känslosam som person och har inga som helst problem att visa känslor, bortsett från att jag verkligen inte kan gråta. Inte ens på begravningar och dylikt där jag är truly sorgsen.

Är väl inget jag lider av då jag kan få uttryck för mina känslor på annat sätt. Men jag finner det hela lite konstigt då jag som sagt är väldigt känslosam på alla andra plan.

Tja, jag är fortfarande ung (23 år) men anser mig ändå ha en del livserfarenheter fast mer åt det negativa slaget så kanske är det dessa aspekter som fått mig att skapa en slags bubbla kring mina känslor som jag inte får utlopp för. Vad anser du att bra livserfarenheter är, om det finns sådana så att säga?

Jag har också varit likgiltlig en längre period i livet. Jag tror det beror mycket på att man inte orkar bry sig så mycket om sig själv och då bryr man sig inte så mycket om annat heller. Man ser på sina känslor med likgiltlighet och får inte fram gråten trotts att man bär på den inombords.

Prata ut och lära känna känslorna tror jag är nyckeln för dig. Prova med en kurator på vårdcentralen. Dom är bra på att skicka dig vidare om det inte hjälper.

Jag tyckte det var såååå skönt att kunna gråta igen. Grät inte ens när min mormor dog och då börjar man ju undra vad det är för fel på en.

Lycka till. Vill du kan vi prata om det i pm!

Kan inte heller gråta. Gjort det EN gång på 10-13 år, då var jag riktigt dängfull och fick höra att en polare till en polare dött. Kände inte killen speciellt bra alls, och tänkte inte speciellt mycket på det under kvällen heller, men när jag kom hem och började tänka på det så slutade jag i tårar.
Det här var 4-5 år sen, och jag kan inte minnas när det hände innan den gången.

Har försökt att gråta nån gång när jag hamnat i någon form av livskris, men alltid helt utan framgång.
Om det går att lära sig, please tell me how.

Ibland är det inte tid. Och ibland går det inte att släppa kontrollen. Och ibland när man väl börjat, så är det svårt att sluta sen. Och det kan kanske vara en sådan rädsla som håller allt tillbaka?

Tårar är inte enda sättet att få ut känslorna på. Man kan skrika. Man kan ha sönder saker. Man kan springa tills man svimmar. Man kan skriva ner det. Finns en miljoner sätt. Gråta kanske inte är ditt, men något annat kanske är det?

Finns här om du vill snacka.