Vad är en kränkning och är det okej att kränka i yttrandefrihetens namn?

Tänker givetvis på Lars Vilks debatten osv och jag har ingenting emot det han gör, hans rätt till yttrandefrihet tycker jag helt klart berättigar det han gör och det är värt att skydda!

Men vad man dock hör mycket ifrån islamister är just att dom känner sig kränkta och att man därmed skulle man ha "gått över gränsen" från yttrandefrihet till rena trakasserier. Sedan hävdar de även att om det är okej att göra narr av deras profet så bör det väl även anses som att det är okej att göra narr genom påståenden/karikatyrer som visar förintelsen som en lögn?

Den skillnad jag dock gör är just att det sistnämnda, att provocera, kränka och trakassera förintelsen och därmed folk som känner sig drabbade är just att gå över gränsen och är verkligen trakasserier och kränkningar av det enkla faktumet att detta är något som har hänt! (däremot tycker jag fortfarande att folk som har denna åsikt även ska ha rätt till att ha den! jag söker inte att tysta någon här)

Förstår ni? Och jag undrar, kan man då göra den distinktionen?

1. Att "gå över gränsen" = att man trakasserar något som är sant och finns belägg för, exempelvis att kalla folk för fetajävlar osv för att dom just är överviktiga eller hävda annat än vad som faktiskt är sant (i princip att man internettrollar) likt förintelsen.

2. Att "gå över gränsen" =/ att man trakasserar en ISM, något metateoretiskt eller annat som mycket väl tom. kan vara sant men som det saknas belägg för eller som potentiellt är en människas egenskap (fysiska negativa egenskaper etc.)

Yttrandefrihet tycker jag är ett ganska märkligt begrepp. Man får tycka vad man vill men man får inte agera därefter? eh ...

Det är ju ganska naivt att tro att människor i förlängningen inte kommer att agera enligt vad dom tycker. Gillar man inte det ska man ju ta bort människor möjligheter att bilda självständiga åsikter med, för man har ju ingen användning av sånt om man inte får agera därefter. Tillåter man att människor odlar sina individuella ideal och egna inre logik så handlar dom ju efter det. Man kan inte dela en människas livssyn i ”uttala” och ”handla” och förbjuda det ena men inte det andra. Blir man förvånad över att det inte funkar i praktiken, får man nog ta och tänka en gång till.

Att ”kränka” är ju inte bara en avsikt i sig själv. Om någon annan klappar till en eller inte, beror oftast inte bara på om man kränkt dom, utan om det var avsiktligt. Om det står klart att kränkningen var oavsiktlig så brukar det vara ganska lugnt, men var den avsiktlig … det är då folk försöker klappa till en, för att man ska upphöra med kränkningen (dom kränker en tillbaka). Alla blir vi kränkta av något, även om det kan skifta från person till person. Använder man bara diplomati, så kan man be en annan person att fara åt helvete, på ett sätt som får vederbörande att se fram emot resan. Så att kränka är mer en praktisk dysfunktion.

I Uppsala skulle Vilks flumma på om vad som är möjligt att uttrycka som konst, och konstens gränser. Det är flum, för var dom gränserna går vet ju människor instinktivt: gör man något som andra inte uppskattar, så kommer dom att hindra en. Det var det som flummot tydligen hade svårt att förstå, och det fick han lära sig i Uppsala.

Om detta är rätt eller inte ... det kan man ju sitta och filosofera hur mycket man vill om; det förändrar inte verkligheten. Människan är inte så medvetet styrd att vi kan fundera oss fram till vad som ska hållas som rätt och inte. Vi kan hålla etiska diskussioner hur sakligt och objektivt som helst, men när teori övergår i praktik så kommer vi att agera ganska känslomässigt och instinktivt i vilket fall. Alla livsformer fungerar så.

En kränkning definieras utifrån den drabbades perspektiv. Om någon känner sig kränkt så har den blivit kränkt. Det är ganska intressant, då man tidigare inte talade om kränkning som man gör idag. Förr så var det inte ens en fråga. Då handlade det mer om observerbara konsekvenser. Det är trots allt ganska löjligt att införa begreppet kränkning till rättsväsendet. Om någon känner att jag tittar snett på dom, om någon känner att min samtalston låter nedlåtande, om någon känner att min klapp är en smekning, då har dom rätt att anklaga mig för kränkning. Det har ju ingenting med rättvisa att göra, inte på det sätt som vi är vana vid att man använder ordet rättvisa iallafall.

Vad finns det för argument för detta påstående? Det låter som ett antagande.

Vad innebär det egentligen
att människor handlar känslomässigt och instinktivt,
när man kan förklara och förstå
mänskligt handlande och tyckande
med hjälp utav just teorier.