Den stora skvallertråden om H.M. Kung Carl XVI Gustaf

Skandal på skandal

Skandalen kring den svenske kungen Carl XVI Gustaf har under de senaste dagarna blossat upp igen. Det är en fortsättning på den skandal som uppstod senaste höst, konstaterar Svenska Yle:s korrespondent i Stockholm, Bengt Östling.

Då utkom en bok om kungen som den motvillige monarken. Boken innehöll en massa påståenden om kungen och hans festande vänner, en herrklubb som samlades då och då.

Festerna avslutades med att man släppte in damerna och drottning Silvia hörde definitivt inte till de här damerna utan det handlade om "kaffeflickor".

Det fanns inte så mycket bevis, inga bilder men många anonyma berättelser och det fanns påståenden om att en del av festerna hölls på krogar med kriminella inblandade.

Det var de berättelserna som kungens kompisar ville få dementerade.

Kanske ville de också få tag på de bilder som påstods finnas med kungen och de nakna damerna. Köpslåendet om bilderna har bevisats med ljudband och på måndag kväll kom en av kungens närmaste vänner med sin ursäkt.

Anders Lettström skriver i ett brev till medierna att han var naiv som inledde kontakter med mindre seriösa och kriminellt belastade personer.

Hovet skyller ifrån sig
Hovet skyller nu allt på Lettström. Det är han som har haft kontakt med de kriminella, han var naiv och dumdristig, som han själv skriver i brevet.

Brevet kommer litet på beställning och kvällspressen antyder att brevet kom till på uppmaning från hovet. Hovet brukar undvika att kommentera dylika saker och när boken kom i höstas ville inte heller kungen kommentera den.

Den handlar om gamla saker, sade kungen.

Han sade att han har pratat med familjen och drottningen och nu vänder man blad.

Monarkin har ett starkt folkligt stöd, men också kritik. Det finns också republikaner som tar alla tillfällen i akt och påpekar att monarkin kostar åtskilliga miljoner om året.

Oklart vad kungen har gjort
Tillsvidare är det oklart vad kungen egentligen har gjort sig skyldig till. Han uppmanas att erkänna och be om ursäkt och vädra ut ur garderoben men det är oklart vad han ska be om ursäkt för. Det finns också experter som anser att kungen borde lämna sin post och helt enkelt abdikera.

För länge vid makten?
I så fall blir Viktoria drottning och det är kanske det som är poängen. Kungen har suttit som kung väldigt länge han fyllde nyligen 65 och hans valspråk "För Sverige i tiden" handlar kanske om en annan tid vid det här laget. Han har suttit 38 år vid makten.

Det är också det att manliga makthavare är mycket noga övervakade i världen, just nu är allt som luktar sex och utnyttjande förskräckligt känsligt.

Viktoria är omåttligt populär. Och i moderna tider är folk vana vid snuttjobb och korta förhållanden och inte är vana vid att folk sitter på livstid på ett jobb. Kungajobbet är ett livstidsjobb.

En orsak som har nämnts till att kungen borde abdikera är också att han anses var en säkerhetsrisk på grund av sina påstådda kontakter med kriminella.

Knappast vill någon byta ut monarkin men många vill byta dess högsta representant.

(Yle nyheter)

Källa: http://svenska.yle.fi/nyheter/artikel.php?id=216818

Publicerad: 2011-05-24

FOTO 1: PÅ FIN MIDDAG Thomas Bodström beskriver ett statsbesök i Thailand i sin nya bok. Bland annat berättar han om när kungen efter några glas en kväll skämtade om självmordsbombare med den dåvarande thailändske premiärministern Thaksin Shinawatra. Foto: ERHAN GUNER/SCANPIX

FOTO 2: KUNGLIGT SÄLLSKAP Thomas Bodström följde med på resan till Thailand som justitieminister i den dåvarande socialdemokratiska regeringen. Foto: PEPPE ARNINGE/SCANPIX

”När jag var klar tittade kungen oroligt på mig och sa: Det där med att ta bort straffimmunitet, det gäller väl inte fortkörningar?”

Någon gång om året blev man bjuden på kungamiddag. Som minister var jag prioriterad vid bordsplaceringen, så jag fick ofta sitta bredvid drottningen, Victoria eller Madeleine. Det hände ibland att de var borta och då ersattes de med någon äldre slottsfru, som stod på en reservlista. Det hände till exempel när Madeleine skulle plugga inför någon tenta.

Efter middagen bjöds det alltid på drinkar. Och som alltid när det är gratis alkohol dracks det flitigt. Vid baren träffade man intressanta människor, som jag brukade ta chansen att prata med. Det kunde också hända att kungen ville prata om något, då blev man framkallad för att prata i enrum. För det mesta var det inga särskilda saker som avhandlades utan mest vanliga samtalsämnen. Men vid ett tillfälle var det annorlunda. Det var i början av 2003. Jag hade året innan varit i Thailand och ingått ett avtal om att svenskar skulle få avtjäna sina straff i Sverige. Det som nu återstod var underskrifter från kungarna i de båda länderna. Frågan var extra aktuell, eftersom vi just då arbetade med att få en svensk diplomatdotter, som hade 43 års fängelse kvar av straffet för narkotikasmuggling, överflyttad till Sverige. Men för att detta skulle lyckas krävdes att avtalet undertecknades. Det som komplicerade saken var att Thailand just då hade inlett en mycket kontroversiell metod för att bekämpa narkotikan; polisen sköt helt enkelt ihjäl personer på gatan som misstänktes vara drogförsäljare. Det här var en känslig sak och vi ville inte att diskussioner om det här skulle förstöra fullföljandet av vårt avtal.

När jag blev framkallad till kungen tog jag upp frågan. För att göra det enkelt föreslog jag att kungen bara skulle säga att avtalet var bra och så skriva på. Kungen hade själv hört talas om det långa straffet för diplomatdottern. Han harklade sig lite på sitt karaktäristiska sätt och sa: Ja, jag är visserligen positiv till hårda straff, men 43 år tycker jag är lite mycket. Kan man inte ordna någon form av vård?
Alltså vård i 43 år tror jag blir väldigt svårt, svarade jag. Dessutom är ju tanken med avtalet att man ska anpassa sig efter svenska förhållanden, så det blir nog omvandlat till ett betydligt kortare fängelsestraff.
Kungen såg inte övertygad ut. Jag tror nog ändå det är bäst med något slags vård, förklarade han.

Dagen efter tog jag upp frågan med socialminister Lars Engqvist, som skulle vara medföljande minister på resan till Thailand då avtalet skulle undertecknas. Budskapet var enkelt, kungen borde undvika att ta upp diskussion om narkotikabekämpning och i stället koncentrera sig på vårt avtal och säga att det är bra. Egentligen borde vi väl av moraliska skäl ha kritiserat deras metoder, men nu fick ändamålen helga medlen. Och att framföra kritik i den thailändske kungens närvaro fanns inte på kartan.

Ett par veckor senare ringde Lars Engqvist från Thailand. Det var sportlov och jag befann mig på skidresa med familjen i Trysil. När jag hörde vem det var åkte jag omedelbart åt sidan i backen. Det var svårt att höra vad Lasse sa, för han skrattade så att han nästan grät. Du vet, sa han, när vi kom till narkotikafrågan, där vi hoppades att kungen bara skulle gå förbi och i stället ta upp vårt avtal, sa kungen plötsligt att apropå narkotikabekämpningen så var det bara att gratulera.
Men hur gick det med avtalet? frågade jag.
Jo, eftersom Sverige antagligen är det enda land i världen som har gratulerat Thailand till deras sätt att bekämpa narkotika gick det hur lätt som helst. Den thailändske kungen skrev naturligtvis på.

Nu kanske ni tror att jag skriver detta för att raljera över kungen, att han inte skulle fatta något. Men det gör jag inte. Tvärtom har jag imponerats över hur många olika frågor kungen måste hålla reda på. Det här visar i stället hur omöjligt det är för kungen att hålla reda på alla möjliga olika frågor som dyker upp. Medan en statsminister har ett tjugotal ministrar, ett stort antal departement och 4 500 tjänstemän till sitt förfogande, så har kungen som statschef nästan ingen administration alls. Att det kommer ministrar under middagar och ska dra saker med alkohol i kroppen, resulterar inte i några perfekta beredningar direkt. En statsminister har naturligtvis ett mycket, mycket större ansvar, men det är ändå felaktiga förutsättningar mellan uppdragen.

Men lyckligtvis hålls inte alla föredragningar i samband med middagar. Vid ett tillfälle föredrog jag ett ärende om att ta bort straffimmunitet för statschefer runt om i världen, dvs regeln att de inte skulle kunna straffas. Tanken var att diktatorer inte skulle komma undan när de förföljt människor genom att hänvisa till landets egna lag om straffimmunitet för statschefer. Jag måste ha hållit en väldigt otydlig föredragning, där jag missade att understryka att det här bara gällde krigsbrott och att det handlade om att ställa diktatorerna inför den internationella brottmålsdomstolen, för när jag var klar tittade kungen oroligt på mig och sa: Det där med att ta bort straffimmunitet, det gäller väl inte fortkörningar?

Nej, det gällde inte fortkörningar. Det gällde nästan inga andra brott heller, undantagen var krigsbrott och brott mot mänskligheten och liknande. Kungen är fortfarande straffimmun i Sverige, något som många tycker är märkligt. Kungen kan ju faktiskt mörda någon utan att bli åtalad. Diplomater som begår brott utvisar man, men vad gör man med en kung som begår ett allvarligt brott? Det här är en sådan fråga som man ofta får när man är ute i skolorna.

Det finns andra saker som är unika för kungafamiljen. Medan Sverige är ett land som präglas av öppenhet, där vartenda kvitto är offentligt, vilket är ett av skälen till att vi har så låg korruption, så gäller det inte kungafamiljen. Av det årliga apanaget till kungafamiljen (ca 127 miljoner kronor) finns det åtskilliga miljoner som aldrig behöver redovisas.

Kungen har en särställning också i media. Å ena sidan finns det nog inga artiklar som är så insmickrande fjäskande som de om kungafamiljen.

Å andra sidan undrar jag om det tidigare publicerats så mycket privata detaljer i media, som när kvällstidningarna citerade ur boken Carl XVI Gustav. Den ofrivillige monarken som utkom hösten 2010. Och när alla var så upprörda över kungens positiva uttalanden om Brunei 2004, blev jag förvånad över att så många plötsligt visste exakt hur förhållandena var där. Själv visste jag inte var landet låg.

Det verkar ändå som om kungen fortsätter att vara populär oavsett vad som skrivs om honom. Visserligen sjönk stödet något hos befolkningen och det restes krav på att han skulle abdikera i samband med Den ofrivillige monarken, men de dog snabbt igen. Och så var allt som vanligt igen. Det är på grund av monarkins starka ställning som Socialdemokraterna aldrig har fullföljt sitt löfte i partiprogrammet att avskaffa monarkin utan i stället ingått den så kallade Torekovskompromissen 1971, där kungens sista maktmedel fråntogs honom.

Genom den överenskommelsen fick kungen inte längre leda regeringssammanträdena. Socialdemokraterna kunde också hänvisa till den när frågan återkom om de skulle förverkliga löftet om att avskaffa monarkin.
Skulle monarkin ställa upp som parti är jag övertygad om att de skulle komma in i riksdagen. Att monarkin är stark märktes särskilt i samband med tsunamin, men även under bröllopet mellan Victoria och Daniel i juni 2010. Även en del av mina mer radikala kompisar var helt uppslukade av det. Den enda i min närhet som behöll sitt lugn var min fru, Helén, som ska gå med i Republikanska föreningen. Hon vägrade dessutom att gå på vigseln, som vi var bjudna till, så jag fick gå själv. Vi skippade också konserten som vi var bjudna till dagen före. Expressen som upptäckte detta ringde omedelbart och förhörde sig om varför vi struntade i att komma. Lyckligtvis så var det vår egen bröllopsdag den dagen, mer behövde inte sägas. Och vi slapp berätta att vi hade skjutit upp firandet av den på grund av VM i fotboll. Däremot märkte ingen att jag kom utan fru till kyrkan, något som annars omedelbart skulle föranleda skilsmässorykten. Helén fick i stället lämna och hämta mig vid Slussen.

För övrigt anser jag att Daniel nog är det bästa som har hänt monarkin sedan drottning Silvia tog Sverige med storm i mitten av 1970-talet. Han är verkligen en man av folket. Jag har träffat Daniel på en del AIK-matcher och han är genuint trevlig, men så kommer han också, enligt Mona Sahlin, från en familj med socialdemokratiska värderingar. Slutligen finns det en sak som verkligen skiljer kungafamiljen från i princip alla andra människor i Sverige; de är de enda som inte har kunnat påverka att de är offentliga personer och alltid kommer att vara det. Inte ens om kungen abdikerar kommer han att kunna leva ett vanligt liv. Att monarkin är en odemokratisk institution innebär inte bara att kungen och hans barn uppbär privilegier som de har fötts till de drabbas också mera av dessa än någon annan.