Emma Jangestig mediahora?

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Denise Bulger (numera Fergus) vars son James fördes bort från ett shoppingcenter i Liverpool av två tioåriga pojkar i februari 1993, en månad före sin treårsdag. De två pojkarna misshandlade honom, förgrep sig på honom och lämnade honom döende på ett tågspår (obduktionen visade att han levde när han lades dit men var död när tåget körde över honom).

Det beskrevs som det värsta brottet i modern brittisk historia och de två gärningsmännen fängslades tills de fyllde 18 (i Sverige skulle de bara ha överlämnats till socialtjänsten).

Brottet var fullständigt vidrigt. Än idag, drygt 30 år senare, kan jag inte läsa några detaljer. Vad de två tioåriga pojkarna gjorde med ett försvarslöst barn övergår mänskliga fattningsgåvor. Samma sak säger jag om det som Max och Saga utsattes för.

Men parallellerna mellan Denise och Emma är intressanta. Båda är lågutbildade och arbetarklass. Båda blev mamma vid 20 vilket inte är nödvändigt i länder där preventivmedel är lagliga, lättillgängliga och gratis. Emma fick dessutom två barn inom två år med en kille som beskrivits som strulig (förmildrande omskrivning för kriminell).

Ingen av dem kan skriva en korrekt mening på sitt modersmål. Ändå har de gett ut böcker utan stavfel (förmodligen skrivna av andra och bara godkända av dem). De föreläser och ses som auktoriteter på området.

Denise är omgift (första äktenskapet med James pappa slutade i skilsmässa efter mordet) och har fått flera barn med sin nya man. Hennes hem har blivit ett altare över James. Hennes liv verkar inriktat på att föreläsa om honom, hålla hans minne vid liv och se till att hans halvsyskon aldrig glömmer den bror de aldrig kände.

Ja, det är fruktansvärda tragedier som drabbat de här två personerna. Men över 500 svenskar dog i tsunamin 2004, och vi läser inte om anhöriga som hela tiden återberättar förloppet. Pigge Werkelin var visserligen i ropet ett tag, men när han väl fått frun och barnen begravda slutade han älta och gick vidare med sin nya familj.

Jag läste en artikel i en kvällstidning (tror det var AB) där reportern var orolig för att träffa Emma för ”vad säger man till en människa som varit med om det hon har varit?”. Med i nästa mening stod det att Emma tog emot henne med ett leende och kaffe och kanelbullar för att hon är ett ”medieproffs”. Jag tycker det är sorgligt att någon kan förvandlas till medieproffs av den anledningen. Är det medierna själva som är ansvariga för detta?

Om Emma bara pratar ut år efter år i terapeutiskt syfte är det en sak. Men om hon får betalt för varje intervju och framträdande är det något annat, eftersom hon då har intresse av att hålla nyheten vid liv. Jag slås av att hon fortfarande intervjuas så många år senare, trots att grova brott mot barn och unga numera är vardagsmat. Vad är det som gör att just Emma fortsätter ha så stort nyhetsvärde att medierna vill intervjua henne år efter år…?!

Här är en artikel om hur Denise och hennes nya man på nytt knyter hymens band på sin silverbröllopsdag efter amerikansk förebild…och naturligtvis måste mordet på James dras upp på nytt, vilket får mig att misstänka att det var ett villkor för att tidningen skulle stå för kostnaden. Jag har faktiskt inga problem att se Emma i liknande situationer framöver.

https://www.mirror.co.uk/news/uk-new...enews-31243342

En anledning till att jag gjorde en koppling mellan Emma och Denise är följande artikel…man söker hela tiden efter nya förklaringar:

https://www.yahoo.com/news/james-bul...09-JsuhXJzhUeZ

Jag vet faktiskt ingen metod för att bearbeta sorg som förutsätter att man gång efter annan talar ut i media. I så fall skulle ingen behöva gå i terapi…

Dina kommentarer är spot on. Lyssnade precis på podden Spöktimmen där EJ medverkar i senaste avsnittet

Det är inte ens nåt de hymlar med. Magnus Wennerholm har skrivit boken (den är mycket riktigt utan stavfel men stilistiskt på högstadienivå). Emmas namn är mest troligt med på omslaget för att den ska få större spridning (den handlar trots allt om henne).

Hon borde kunna göra en lysande karriär som influerare...

Nu hos Pärleros....

Men skärpning herregud. Vad är detta för sjuk tråd. Jag ska berätta hur det är att ha gått igenom en sådan förlust av sina barn på ett så brutalt sätt. Man vill bara skrika så hela världen hör att ens barn har dött. Man vill bara skrika och skrika och skrika, så ALLA hör. För ens barn är döda! Hela ens liv har försvunnit! Och i EJs fall för en tysk h*ra som inte kunde ta ett jävla nej. Vilket VÄRDELÖST sätt att förlora sina barn. Så ja. När man förlorar det man håller allta kärt så vill man skrika så ALLA hör, år efter år. Och det är helt okej. Ni behöver inte lyssna. Må detta aldrig hända någon av er. Herregud.

Förstår ingenting av vad många här skuldbelägger Emma Jangestig och de övriga föräldrar och familjehemsföräldrarna över. Dessa människor som förlorat sina barn genom mord och andra trauman, hur kan man döma sättet de går vidare genom?

Om inte Melinda Jacobs hade funnits så hade fallet Esmeralda inte uppmärksammats i Sverige och hela situationen runt familjehem och barnens rättigheter. Det får aldrig glömmas, och skall upprepas av det skälet.

Emma Jangestig och Englas mamma är nog extremt viktiga för dem som råkar ut för saker som ens tangerar deras trauman.

Och Pigge Werkelin, som miste allt han hade, givetvis skuldbelägger man även hur han hanterade det...

Herregud, är så många så bittra över sitt liv...

Emma valde inte att bli ”känd”, hon var känd redan då hon vaknade upp på sjukhuset.
Hennes historia hade berättats av otaliga reportrar och jag tycker inte att det är det minsta konstigt att hon vill berätta sin historia.

Men hon valde att se till att behålla kändisskapet.
Hon hade kunnat abslutat sitt kändisskap och levt ett vanligt liv. Nu har hon valt att kommersialisera sina barns död.