Hjälp - jag kan inte visa känslor.

Jag vette fan vad det är för fel på mig. Dock kan jag säga att det inte alltid varit såhär. Jag kan varken uttrycka positiva eller negativa känslor utan jag är likgiltig till precis allting. Det finns liksom ingenting som jag bryr mig om. Det känns bara som att jag skiter i allting just nu.

Skulle du säga att det är så eller att du ser det så?
Är det fråga om din inställning eller ett faktiskt tillstånd dvs?

Frågan här är ju om du är melankolisk eller om du har svårt att uttrycka känslorna. Dvs, känner du dem över huvud taget? Titeln och din text går inte ihop.

Är du så för tillfället eller har du varit sådan en lång tid? (månader till år)

Om det nu inte är någon slags diagnos som ruvar under ytan hos dig så känns det lite spontant som att din likgiltighet kan bottna i en eventuell depression.

Detta kan ofta bero på att du inte når den delen i dig som du faktiskt känner mest. Att du skriver här visar att du bryr dig. Leta efter de tillfällena i vardagen som påverkar dig mest emotionellt och försök djupdyka i varför.

Av att döma på klockslaget du skapade tråden så kan jag tänka mig att det var en fyllegrej (fylledepp?)

Om du nu i nykter tillstånd vill ha en liksinnad person att snacka/utbyta lite erfarenhet så kan du pma mig så kan vi chatta på msn istället

Jag känner exakt samma. Har legat i soffan i en hel vecka nu och inte gått utanför dörren. Har iof kämpat mot min depression och ångest i över 2 år, men nu är det verkligen botten.

Kan inte ta mig för att ringa någon heller. Har massa riktigt duktiga psykologer att prata med och har kompisar, men varför kan man bara inte lyfta luren och säga att man vill ha hjälp?

Gör det. Du behöver inte säga att det rakt ut om det är svårt. Säg att du behöver snacka med någon att du inte klarar att vara ensam.

Du kanske gått och blivit cynisk och vemodig på äldre dar. Sett och läst om så mycket jävelstyg så du förlorat hoppet om framtiden och mänskligheten.

Jag skulle tippa på att du har tampats med jobbiga känslor under uppväxten och byggt psykologiska försvarsmekanismer för att "skydda" dig mot dessa.. Försvaren stänger av de negativa känslorna, men också de positiva vilket leder till att du hamnat i en slags gråzon där du inte känner någonting alls.

Jag är lite i samma sits, och jag tror att den enda lösningen är att konfrontera alla dessa känslor jag har flytt, men jag är inte tillräckligt modig. Försvarsmekanismerna fyller ju därmed en funktion, dom stänger av tills jag har hittat modet!

Har haft typ samma problem rätt länge nu, har du någon aning om vad som kan tänkas ligga bakom i ditt fall?