Trippelmordet i Härnösand (2010-05-10)

Det du skriver får mig att tänka på en gammal kompis som råkade ut för en lustig sak på sitt första jobb; han var assistent åt en affärsutvecklingschef i ett stort börsbolag. Efter en tid berättade han att hans chef var otroligt kreativ och hela tiden kom med nya idéer, varav flera dessutom var bra. Men "en gång i om dagen så exploderar hans hjärna" sa min kompis. Med det menade han att hans chef fick en helt ny uppsättning idéer som han gick loss på. Och dom som fortfarande var dumma nog att prata om de han just övergivit fick bara fnysningar till svar. "Mitt jobb", sa min kompis, "är att ta hand om de idéer han övergivit och se till att vi gör nåt konkret av dom".

Det gick så småningom bra. Chefen avancerade till VD och blev med tiden klok nog att omge sig med ordentligt med folk som kunde ta hand om alla hans förslag.

Skillnaden mellan geni och kuf kan vara hårfin...

Nej, jag håller med här. Hon kan nog inte ha kunnat handskats med honom. Jag tror att hon var rädd och MB tog på sig en stor del av ansvaret under flera år. Till slut gick det inte då han oroade sig för de mindre barnen som även var hans biologiska.Han hade bevisligen rätt i sina farhågor. .. Han måste ha varit en snäll människa som tog hand om sin styvson i flera år. Vad hade han för skyldigheter egentligen?

Frågan är var hans biologiska far höll hus under alla dessa år? Klarade inte heller han av R under dessa år? Var det MB som fick ta ansvaret? Tills han inte orkade längre eller pallade oron för sina egna, biologiska barn? Hur skulle du själv ha agerat?

Jag tror att R var väldigt lättkränkt i frågor som du och jag skulle anse bagatellartade. Kanske småsyskonen retades som de brukar göra och till slut blev det för mycket. R bestämmer sig för att få ett slut på det. Han är less på att måsta diska,ta hand om dessa syskon.De har ju kränkt HONOM.

Tror inte att han planerade det särskilt länge. Tanken föddes och så blev det. Styvpappan kom helt enkelt för tidigt, innan R hann smita till Norge, Ryssland eller vad det nu skulle bli.
Under tiden har han samlat på sig pengar som han tjänat här och där. Kanske inte i madrassen, men i nån burk där han har koll på pengarna. Stoppar dem i ryggsäcken och ger sig iväg.

Håller med.

Grejen är att INGEN utom mördaren själv kunnat förutse detta. För om vi kunde det skulle världen se helt annorlunda ut. Det är lätt att sitta med facit i hand och anklaga föräldrar, myndigheter och samhället för vad de gjorde eller inte gjorde, men man måste minnas att de flesta föräldrar agerar utifrån vad de tror är bäst för barnen. Sedan finns det en minoritet som skiter i sina barn och till och med behandlar dem illa, men i normalfallet vill föräldrar sina barn väl.

Varför ska man förutsätta att RN:s föräldrar behandlat honom illa? För att han själv säger det? Att ha ett barn som man inte kan lita på är en jävla utmaning. Jag har jobbat med barn med NPF och olika icke-diagnosticerade typer av anpassningsproblem och vet hur många föräldrar och syskon sliter för att få vardagen att fungera, och hur barnen själva förstår att något är väldigt fel men inte vad. Många av dessa barn externaliserar sitt elände och lägger skulden på omgivningen, ofta föräldrarna. I de här familjerna finns inga vinnare eller förlorare, bara folk som kämpar häcken av sig för en anständig tillvaro.

Sen finns det familjer som Vollsjömördarens, där ingenting fungerar och föräldrarna beläggs med förbud att ha husdjur men får behålla barnen. Men fortfarande är det så att de allra flesta barn, oavsett hur de växer upp, INTE mördar. Go figure.

Håller med.

Grejen är att INGEN utom mördaren själv kunnat förutse detta. För om vi kunde det skulle världen se helt annorlunda ut. Det är lätt att sitta med facit i hand och anklaga föräldrar, myndigheter och samhället för vad de gjorde eller inte gjorde, men man måste minnas att de flesta föräldrar agerar utifrån vad de tror är bäst för barnen. Sedan finns det en minoritet som skiter i sina barn och till och med behandlar dem illa, men i normalfallet vill föräldrar sina barn väl.

Varför ska man förutsätta att RN:s föräldrar behandlat honom illa? För att han själv säger det? Att ha ett barn som man inte kan lita på är en jävla utmaning. Jag har jobbat med barn med NPF och olika icke-diagnosticerade typer av anpassningsproblem och vet hur många föräldrar och syskon sliter för att få vardagen att fungera, och hur barnen själva förstår att något är väldigt fel men inte vad. Många av dessa barn externaliserar sitt elände och lägger skulden på omgivningen, ofta föräldrarna. I de här familjerna finns inga vinnare eller förlorare, bara folk som kämpar häcken av sig för en anständig tillvaro.

Sen finns det familjer som Vollsjömördarens, där ingenting fungerar och föräldrarna beläggs med förbud att ha husdjur men får behålla barnen. Men fortfarande är det så att de allra flesta barn, oavsett hur de växer upp, INTE mördar. Go figure.

Du har jobbat med barn som har NPF hinder och andra "icke-diagnostiserande" typer av anpassningsproblem, men du finner det ej konstigt här att alla berättelser rörande denna "empatilösa" hemska individ som sparkar sönder inredningen hemma tar sin början i tonåren?

Din trovärdighet är inte överdrivet stor direkt.

Håller med.

Grejen är att INGEN utom mördaren själv kunnat förutse detta. För om vi kunde det skulle världen se helt annorlunda ut. Det är lätt att sitta med facit i hand och anklaga föräldrar, myndigheter och samhället för vad de gjorde eller inte gjorde, men man måste minnas att de flesta föräldrar agerar utifrån vad de tror är bäst för barnen. Sedan finns det en minoritet som skiter i sina barn och till och med behandlar dem illa, men i normalfallet vill föräldrar sina barn väl.

Varför ska man förutsätta att RN:s föräldrar behandlat honom illa? För att han själv säger det? Att ha ett barn som man inte kan lita på är en jävla utmaning. Jag har jobbat med barn med NPF och olika icke-diagnosticerade typer av anpassningsproblem och vet hur många föräldrar och syskon sliter för att få vardagen att fungera, och hur barnen själva förstår att något är väldigt fel men inte vad. Många av dessa barn externaliserar sitt elände och lägger skulden på omgivningen, ofta föräldrarna. I de här familjerna finns inga vinnare eller förlorare, bara folk som kämpar häcken av sig för en anständig tillvaro.

Sen finns det familjer som Vollsjömördarens, där ingenting fungerar och föräldrarna beläggs med förbud att ha husdjur men får behålla barnen. Men fortfarande är det så att de allra flesta barn, oavsett hur de växer upp, INTE mördar. Go figure.

Du har jobbat med barn som har NPF hinder och andra "icke-diagnostiserande" typer av anpassningsproblem, men du finner det ej konstigt här att alla berättelser rörande denna "empatilösa" hemska individ som sparkar sönder inredningen hemma tar sin början i tonåren?

Din trovärdighet är inte överdrivet stor direkt. läser man dina inlägg sen så är du den sista typen av människa jag skulle vilja ha i närheten av ett barn med npf, och istället för att du skriver att du "jobbar" och har "mycket erfarenhet" (dvs sånt som kan tolkas som att det skulle sitta någon högre befattning inom psykvården bakom orden) så använd för all del "PA"

Och du läser vad du själv vill läsa. Håller med Hamilkar om att du skulle behöva ta ett kliv tillbaka och se på situationen med lite distans.

Om du scrollar upp ser du att jag i mitt förrförra inlägg skrivit att det är osannolikt att allt varit frid och fröjd i RN:s familj fram till morddagen.

Min trovärdighet är mycket stor i alla sammanhang jag rör mig i, utom på FB. Men det skiter jag i. Jag hänger här för att vara en motkraft mot alla hetsporrar som tror att tillvaron kan delas in i svart och vitt, ont och gott, vit och neger.

Håller med till hundra procent. Kunde inte sagt det bättre själv. Undrar hur många som lider kring en person som är som Ragnar..... som gör allt för att hjälpa, men där inte mycket hjälper i slutändan..... Ragnars familj kanske har lidit tillräckligt, men det får vi nog reda på framöver.....

Om du tror du målar saker i gråskala så vågar jag påstå att du är gravt färgblind. Frågar återigen eftersom du nu tom vidhåller att du skulle erhålla någon större trovärdighet ute i samhället inom din profession, hur förklarar du den totala avsaknaden av sådant här beteende hos RN fram tills tonåren, du kanske kan ta exempel på andra "fall" rent generellt där det är under radarn till tonåren och sen blir söndersparkad inredning och "känslolös" ?

Om du tror du målar saker i gråskala så vågar jag påstå att du är gravt färgblind. Frågar återigen eftersom du nu tom vidhåller att du skulle erhålla någon större trovärdighet ute i samhället inom din profession, hur förklarar du den totala avsaknaden av sådant här beteende hos RN fram tills tonåren, du kanske kan ta exempel på andra "fall" rent generellt där det är under radarn till tonåren och sen blir söndersparkad inredning och "känslolös" ?