Omisskännlig är ordet och det blir därför lite av en paradox med förklaringen av Frazetta som "urtyp" – nämligen, vill jag föreställa mig, några drag av vilka blott 1 brukat plankas hjälpligt av diverse efterföljare & -trädare:
> en mycket egen penselteknik, igenkännbar särskilt på hårsvall som typiskt görs rök-/akvarellartade, som vindeln av en droppe tusch fallen i vatten
> en förkärlek, möjligen med visst beroende i egna penselföringen, till matta texturer av tungt bubblande, sumpigt oljeglänsande toner. Blankvapnen är sällan just blanka/polerade.
> spränghårda mannamuskler i karikerade proportioner ställda i kontrast till långt verkligare men ännu överdrivet fullbördiga kvinnor med hull & barnalstrarkurvor som heter duga: stadiga höfter, generösa rumpor, tunga bröst, en för genren något högre ålder antydande (hellre än tafatt oskuld) ett moget kött som med öppna ögon satt avkomma till världen
> en till estetisk fulländning driven mycket sträng & stiliserande geometrisk komposition, uppmjukad med ovannämnda medel. (Hans John Carter-bild
A Princess of Mars (1970) är en i sitt slag oöverträffad demonstration av balanserad dynamik.)
Just kompositionen är väl vad andra illustratörer förmått ta till sig, men med övriga punkters undflyende har resultaten i regel blivit ganska påtagligt uppställda och hellre än bättre fått accentuera den biten. Frazettas svaghet är väl ansikten, särskilt kvinnors, som ofta vänds bort / döljs i dunkel // annars känns igen som ett par ständigt återanvända. Sammantaget har han en stil som få kommit nära. Notabelt undantag är Boris Vallejo som kan verka snarlik men knappast med alla parametrar samtidigt. Denne har typiskt högre skärpa överlag men otillräcklig tyngd i sina figurer. (Igen: tyngd, denna svåra sak att avbilda.)
Det är en mycket god lärare som gått och lagt sig, men verkar vidare i egen sömn, andras dröm.
