Anglicismhatartråden (sammanfogad tråd)

Morfologi, schmorfologi.. Det där handlar väl inte i första hand om att man blandar ihop de tyska morfemen Asch- och Asp-, utan fastmer om att man tror att Robban och Hans har samma familjenamn, och plockar Robbans variant eftersom man sett den oftare i TV-tablåerna.

Lustigt nog aktualiserar även detta tråden https://www.flashback.org/t1624002 (Usch, smygreklam.)

Även om det är väldigt svårt att urskilja gränser för olika svårighetsnivåer i ordförrådet är jag övertygad om att den typ av svenskar du beskriver anser att många av orden i de "högre" kategorierna i den tråden är för svåra.

Någon form av morfologisk hopblandning är det i alla fall.

I det senaste avsnittet av Uppdrag granskning får en ung representant från Feministiskt initiativ frågan om deras parti inte borde se det som sin uppgift att axla mer ansvar för muslimska kvinnors rätt till jämställdhet, och svarar någonting i stil med "det är ju en grupp som själv måste speak up, eh... vad heter det? tala upp?". En annan ställer sig frågan om hon verkligen är klädd i kostym för sitt mandat.

Från en annan forumavdelning:

The Beatles skrev intelligenta texter och så gjorde ABBA.

Något jag börjat fundera på är om fler anglicismer slinker igenom i skrift än i tal. Såg en trådstart i erotik och sexualitet med rubriken "attraheras bara till asiatiska tjejer"
(https://www.flashback.org/t1693299)
Jag har väldigt svårt att föreställa mig att någon skulle säga så i tal. Jag tror att psykologin bakom en sådan formulering är att man tyst tänker mening för sig själv på engelska och sedan skriver ner den på svenska. Att engelska blivit "förstaspråk" i tankevärlden på något vis; som ett rättesnöre för korrekt formulerad text.
Jag har sett det här i flera ämnesrubriker faktiskt, men det förekommer inte lika ofta i löpande text. Ju mer man tänker efter ju mer anglicismer. Svenskan finns kvar om man går intuition, men börjar man intellektualisera så haglar anglicismerna.

Det låter ganska osannolikt med tanke på att vi säger mycket mer än vi skriver.

Fast det kan ju ligga någonting i att exempelvis forumpostningar för många är en domän som domineras av det engelska språket. Då kan det hända att man i de sammanhangen formulerar sig först på engelska.

Du menar således att dessa postare aldrig talar om samma sak? De formulerar sig ju inte på engelska. De använder anglicismer och jag tror att dessa även kommer att prägla deras talspråk. Jag tror vidare att de säger mer än de skriver.

Tror snarare att det är en fråga om vad som är vanligast, inte att det finns en universalförklaring. Kanske kan en och samma individ använda sig av olika typer av anglicismer i olika sammanhang eller t.o.m. växla i samma kontext.

Man kan ju i alla fall konstatera att det finns rätt gott om folk som så länge de håller sig till svenska försöker snofsa till sitt skriftspråk på ett sätt de inte klarar av. (Det händer mig själv också även om jag vill tro att jag skriver rätt bra att jag börjar fundera över "vad det egentligen heter" och bestämmer mig för en konstruktion som sedan känns underlig eller att jag drar till med ett ord som jag har missuppfattat.) Att det då i hjärnans virrvarr av förmodat "finare" formuleringar kan smyga sig in engelska också tycker jag verkar rimligt. Mer tveksam känner jag mig till att man medvetet skulle formulera sig på engelska först, men det händer nog det också, inte minst med tanke på den status engelskan har som "mycket bättre" hos många unga trådstartare här i språkforumet.

Edit: Ingen har påstått att det skulle finnas en universalförklaring, ser jag nu, jag bara svävade ut i lite reflektioner över ämnet.

Jag kan hålla med om det utan att vi kan hitta objektiv fakta om hur det egentligen förhåller sig. Samtidigt tror jag exempelvis [för att ta ett annat exempel kring detta] att hyperkorrektionen "och" för "att" oftare förekommer i tal än i skrift. Det är visserligen inte vad vi diskuterar, men det kan vara bra att ha i åtanke.

Detta fann jag i introduktionen till Ingmar Lagerströms översättning av C. Iulii Cæsaris Inbördeskriget på sidan 9:

År 84 gifte sig Caesar sexton år gammal med Cornelia, dottern till konsuln Cinna, som även utsåg Caesar till flamen Dialis (Jupiters präst). Med Cornelia fick han dottern Julia. Caesars faster Julia var gift med Marius, och då hans svärfar Cinna dessutom var Marius anhängare och prästämbetet var en ärofull tjänst kom Caesar i konflikt med Sulla, som dock sparade hans liv.

Det borde väl ändå på det fetmarkerade stället stå »skonade« istället för »sparade«, eller kanske rent av omformulera »sparade hans liv« till »skonade honom«?

Jag tycker att det är en rörig text. Står det så?

Jag håller med dig om att "sparade" är illa valt. Antingen skonar man någon eller räddar någons liv.