Anglicismhatartråden (sammanfogad tråd)

När man själv är turist går man naturligtvis till de krogar som bara har menyer på tjeckiska, italienska eller vilket nu landets språk är. Då kan man vara säker på att maten är god och att man inte blir uppkörd.
I Sverige är det ju svårare för de stackars turister som hittar hit. Vi har ju inga restauranger längre som serverar svensk husmanskost. Sån mat är ju ohipp. Sverige i ett nötskal.

Jag äter ofta på svenska lunchrestauranger där det serveras ”Dagens lunch” till rimliga priser. Dessa rätter är nästan alltid svensk husmanskost och menyn står på svenska.

På vissa av dessa ställen kan man även beställa ”À la carte”,som ibland kallas ”Table d’hôte”. På flottare ställen kan det även förekomma ”Hors d'œuvre”. Menyerna är på svenska,men priserna är betydligt högre så det finns en risk att man kan bli uppskörtad.

Max burgarnamn är de allra värsta, eftersom det är ett SVENSKT företag.

Svensk husman finns fortfarande på lunchrestauranger, precis som MaxWalter skriver.

Jag vet inte om man nånsin egentligen serverat så mycket sån mat utanför lunchtid i Sverige?

Det varierar nog efter geografiska förhållanden. I landsorten och i Stockholm (Tennstopet) går det alltjämt att få falukorv i ugn med potatismos, bruna bönor med fläsk och stekt potatis med bräckt skinka till lunch. Men försök hitta det i t ex Malmö. Där serveras nästan bara antingen dyra krusidullhippa kreationer eller gatumat från andra länder.

Det är inte ovanligt dock med svensk husman men det är just lunchmat, det är inte direkt sån mat som serverats kvällstid i Sverige. Det fanns ju inte så många restauranger förr i Sverige, restaurangmat kvällstid skulle vara lite tjusigare än vardaglig husman. Sen från 1970-talet började det öppnas fler och fler utländska restauranger i Sverige som var lite billigare och enklare. Idag är svensk pizza det vanligaste restauranghaket. Varje liten håla har en eller fler pizzerior.

Snubben som högg ihjäl två lärare på Malmö Latinskola har enligt referat i Aftonbladet presenterat sig sålunda i polisförhören: "Jag är utkast. Jag passar inte in i det här samhället."

Man kan ju gissa vilka forum han har hängt för mycket på. För jag tror inte att han menade att han är ett utkast till någonting.

'Cast' är iofs lite ironiskt ett fornnordiskt lånord och inte engelskt från början, men ändå.

Är ordet "eventuellt" i betydelsen "så småningom" en anglicism?

Ja. Både det engelska eventually och det svenska eventuellt uttrycker en osäkerhet, men det är olika osäkerheter. Engelskans eventually uttrycker en osäkerhet om när någonting kommer att inträffa. Svenskans eventuellt uttrycker en osäkerhet om huruvida någonting alls kommer att inträffa. Det är engelskan som avviker. Tyskans adverb eventuell har samma betydelse som det svenska eventuellt, och det i sig lite ovanligare franska éventuellement anger också en osäkerhet om huruvida något alls kommer att inträffa.

Tyvärr förekommer éventuellement allt oftare i den engelska betydelsen (”om en händelse som slutligen faktiskt inträffar”); en ordbok jag konsulterar varnar t o m för denna anglicism. På en sajt anges som felaktig användning t ex : « Hjalmar rêvait de travailler dans cette entreprise; son rêve s’est éventuellement réalisé. » (Dvs drömmen gick till slut i uppfyllelse, men detta bruk är alltså förbjudet i god franska.)

Jag har läst i flera trådar att ”karaktär” i bemärkelsen ”fiktiv litterär person” är en felanvändning av ordet, och att man alltså bör kalla dem ”rollfigurer” istället. Här får jag svälja min stolthet och erkänna att jag inte hade en aning om detta. Det var ju några årtionden sedan jag gick i skolan, men redan då sa läraren ”karaktär”. Jag stötte aldrig på ordet ”rollfigur” under min uppväxt. Möjligtvis har jag sett det på omslaget till Jan Fridegårds trilogi om Holme eller något sådant, men uppenbarligen har det dykt upp för sällan för att jag ens ska ha undrat över dess förhållande till ”karaktär”. Jag får väl börja säga ”rollfigur” nu, då.

Om jag får lindra min sargade stolthet lite så vill jag göra skillnad på att sakna språklig kunskap trots omfattande språkliga erfarenheter och att sakna språklig kunskap till följd av språklig avskärmning. Undantaget ockupation av främmande makt så ligger ansvaret för fortlevnaden av folkets seder hos folket självt, och svenska föräldrar tar för lite ansvar för sina barns känsla av samhörighet. Språket är en hörnsten för känsla av samhörighet, och i dagsläget lämpar föräldrar över alltför mycket kommunikation på osynliga människor på nätet.

När jag var barn/tonåring så bestod en förälders fritid av ett hejdlöst svarande på frågor, och det var okej att svara fel eller svävande eftersom det viktiga var att barnet fick ett svar – att det kände sig sett och lärde sig kommunicera. I takt med att yngre generationer lärt sig ha en stel inställning till frågor och sanningar (antagligen på grund av sociala medier – ens tankar delas spontant, i linje med modern skriftlig kommunikation, men uppfattas som genomtänkta, i linje med traditionell skriftlig kommunikation) så känner unga antagligen att det inte är lönt att fråga föräldrarna något längre, för föräldrarnas svar har inget värde såvida de inte är i nivå med nationalencyklopedin. En stor del av kommunikationen mellan barn och förälder utgörs av frågor från barnet till föräldern, och en stor del av kommunikationen har således gått förlorad. Som sagt så är det föräldrarnas ansvar att lära barnen att denna kommunikation har värde med eller utan fakta, och att det är helt i sin ordning att ha ens föräldrar som förebilder oavsett hur löjligt popkulturen antyder att detta är.

Föräldrar skapar dåliga förutsättningar för sina barn när det gäller kommunikation. Medelklassungarna har dator, TV, högtalare och en massa andra grejer på sina rum, och deras föräldrar tycker att det är fiffigt att alla i familjen kan titta på ”sina” program samtidigt nu. Helst ska snorungarna bara komma ut ur sina rum på högtider så att familjen kan visas upp för andra, lika intervallmässiga, familjer. Kombinera dessa lata kärnfamiljer med barn som växer upp utan sina fäder, och vips så har vi ett samhälle fullt av svenska barn som vuxit upp utan samhörighet, identitet och trygghet. Den språkliga utvecklingen har hos dessa skett genom sträcktittande på amerikanska serier, och de få gånger som ungarna vistats i samma rum som föräldrarna för att fråga om de vill ”hänga ut” så har föräldrarna varit för upptagna med sina mobiler för att ens märka sönderfallet av samhörighet som sker innanför hemmets väggar (och antagligen svarat ”sure” utan att ens kolla vem av ens 2,4 barn det var som frågade).