Var det inte Schopenhauer som menade att ända gången man undkom pendlandet mellan leda och misär var när man förlorade sig i det sköna?
På så sätt kan jag ibland uppfatta tavlor som jag anser är mer än bara vacker, något som liksom håller fast en när man tittar på det.
Sådan konst är i min mening inte den konst som produceras i dag där budskapet i tavlan är viktigare än det sköna i den.
Personligen förlorar jag mig i impressionism och Art nouveau.