Rätten att leva

Har funderat lite över den s.k "rätten att leva"

Det kommer fram då och då i vår värld, påståenden som "De har också rätt att leva
t.ex vissa som argumenterar emot abort "Du förstör det ofödda barnets rätt att leva

Varför skulle det finnas en rättighet till livet?

Är inte bara detta en konstruktion i vårt moderna samhälle för att samhället ska gå lite lättare ihop?
Alla ska känna att det finns en sorts trygghet


Jag själv ser ingen rätt till livet, bara möjligheten att leva.

Hur ser ni på detta, några invädningar?
Undrar även om det finns det några bra/kända texter kring detta ämne

Känns lite flummigt med "rätten att leva". Rätten att inte bli dödad låter vettigare. Men då måste man först leva såklart...

Man kan nog se det som en hänvisan till allas lika värde: om någon skall ha rätten att besluta över en annan människas existens, utan att den människan skall erhålla samma rätt emot den förste, vad ska då den rätten bestå i? vad motiverar en sådan rätt?

Jag tror det är så det menas

Det här med ha rätten att besluta över någon annans rätt att leva är ju lite olika beroende på situation. Exempelvis, skillnaden mellan ett domar-/jurybeslut i samband med dödsstraff och en abort. Två helt olika situationer som grundar sig i samma tankegång; Kan man ha rätten att besluta över någon annans rätt att leva?
Kanske lite dumt av mig att nämna frågan om dödsstraff då jag själv inte har arbetat ihop en säker åsikt om det än. Dock angående abortfrågan anser jag att det inte handlar om rätten över någon annans liv, utan mer rätten över min egen kropp (som kvinna vill jag ha möjligheten att bestämma om jag vill föda barnet eller ej). För man kan ju inte neka att man vill ha ensamrätt över sin egen kropp, och att ingen myndighet eller lag ska ta det ifrån en.
Lite flummigt svar, men jag hoppas att ni på något plan förstår vad jag menar.

Jag ser utan en Gud inget egenvärde i liv, och därmed inte heller någon direkt rätt att leva. Att en redan levande individ har rätt till ett drägligt liv anser jag däremot vara rimligt.

Några synsätt som kommer till tanke.

Enligt naturlagarna skall den som klarar av att överleva göra det, och "förtjänar" på så sätt liv eller död. I ett "samhälle" som Sveriges, är dom fortfarande applicerbara. Det finns trots allt gott om människor som önskar död åt folk med ett visst sätt att leva/tycka/vara.


Det etiska perspektivet är mycket mer komplicerat att sammanfatta. Min egen åsikt är nog ganska suddig. Är man konsekvent tycker jag att en mygga inte skall vara värd mindre än ett foster som inte utvecklat en vilja/hjärna. Börjar givetvis tänka på hur detta skulle ha påverkat mig, när jag var ofödd.
Jag är tacksam över att nu kunna tänka/känna, men världen hade säkert kunna klara sig utan ytterligare en Einstein?

Förklara gärna för mig hur en moralisk rätt kan vara "enligt naturlagarna". Resonemanget håller inte logiskt eftersom man inte kan "förtjäna" något enligt naturlagarna. Ordet "förtjäna" förutsätter en värdepremiss av typen "det man förtjänar har man rätt till" och denna värdepremiss kan väl aldrig stamma från naturlagarna?



Själv tycker jag att frågan är komplicerad. Utifrån utilitaristiska premisser följer det ganska direkt att rätten till liv inte är en etisk rättighet. Samtidigt tror jag att rätten till liv är en viktig princip att i lag upprätthålla för att inte hamna på ett sluttande plan. Rätten till framtida liv är jag dock tveksam till och jag är ingen abortmotståndare eller dödshjälpmotståndare (sålänge det finns goda medicinska skäl och personen själv vill det).

En rätt är ju en etisk institution, det är ett moraliskt resonerande - inte ett funktionalistiskt resonerande. En rätt, i den här meningen, är inget faktum som existerar utanför människans åsikt/uppfattning. En sådan ”rätt”, är ett samfund, hos de människor som anser att detta skall vara rätt. Det är detta samfund man hänvisar till när man hänvisar till ”rätten att leva". Men det är ett ledande uttryck (en liten fuling) att säga ”rätten” (bestämd form), för då insinuerar man att den skulle vara mer än en ståndpunkt, vilket den inte är.

Det är inte så att "En människa som lever ska ha rätt att leva på grund av att A, B, C, 1, 2, 3". Det är "Min/Vår åsikt är att en människa som lever ska ha rätt att leva". Punkt, liksom. Skäl till varför man anser det, är ju 'hur man format denna åsikt' och sådana detaljer är inte ett starkare uttryck än själva åsikten i sig.

Om flera människor tycker samma sak så spelar det ingen roll varför de tycker så, och de kommer att försvara den ståndpunkten (och tillämpningen av den ståndpunkten i praktiken) med de medel som står till hands. Så fungerar alla pakter.

Rätten att leva är en doktrin, som finns uttryckligen nedskriven i många nationella och internationella fördrag – t.ex. FNs stadgar om mänskliga rättigheter, Genévekonventionen, ECHR, CRC, EUs manifest, USAs konstitution, men existerar även med som grundtes i de flesta etiska/moraliska/religiösa samfund och som en underförstådd dogm i de flesta samhällens kulturer.

Man har "Du skall icke döda" inom alla religioner, såhär säger man inom buddhismen:
Detta går in på att alla tänkande varelser har empati, och genom empati kan man hjälpa andra varelser till upplysning. Man får dåligt samvete om man upplever andra varelsers död. Eftersom man ser sig själv i andra, existentialistiskt sett, så dör en bit av en själv varje gång någon annan dör. Ens egen dör kryper närmare och blir mer påtaglig. Eller som John Donne sa: Själv och Andre är beroende av varandra för sina respektive varanden, för att man behöver något att tänka på för att kunna tänka på något, fenomenologiskt sett. Detta har man bra exempel på i "The social construction of reality" av Berger&Luckmann, om man har den boken: http://books.google.com/books?cd=1&h...#search_anchor