Ett förhållningsätt till normativ moral utifrån ett meta-etiskt perspektiv

Allt jag säger är naturligtvis en förlängning av mitt medvetande, men nu var det inte riktigt det jag syftade på. Så jag kanske skulle sagt såhär istället:

Min definition av ditt medvetande är "du tänker". Bättre så?


Just nu pallar jag inte läsa om igen för att se om jag missade nått, men rätta mig gärna om jag har fel. Som jag tolkade din fråga: Du vill diskutera moral, eftersom moraldiskussionerna inte ger de svar du vill ha. Så för att få de svaren, lägger du till en gemensam utgångspunkt: "Jag tänker". Jag ser inte hur det på något vis skulle förändra diskussionen, då det enda som finns utan "Jag tänker" är instinkt och moral inte är tillämpbart.

Det kändes för mig som att du drar till med ett verktyg som hjälper oss att bearbeta träd och buskar för att leda bort samtalet från äpplen i vårt samtal om att äta päron.

Hänger du med? Kan ju vara jag som är allmänt trög, men då skyller jag på människans natur.

Aha, okej. Nu var det ju inte riktigt så jag menade. Jag vill inte disskutera moral. Jag tycker att disskussioner om normativ moral är meningslös, pga att disskussionen inte tas på ett objektivt plan. Med meningslös så menar jag att disskussionen är utan värde, då ingen slutsats kan nås. Denna åsikt rättfärdigar jag genom just "Jag tänker".

Alltså, vad jag vill disskutera här är mitt argument för att objektiviteten är en nödvändighet i alla moraliska disskussioner, och min andra slutsats, att tolerans är den enda rättfärdigade uutgångspunkten inom moral.

Jag tror det kan vara nyttigt att skilja på etik och moral. Etik handlar om rätt och fel, medan moral handlar om bra och dåligt. Med det kan man säga att moral kan ha spår av etik i sig, men etik kan inte ha spår av moral i sig. Någon kan tycka att det är bra att hämnas på en våldtäktsman, fastän det är fel enligt lagen. Etik är (mer) objektivt, moral är (mer) subjektivt. Alla kan följa lagen, även om många tycker att den är dålig i vissa sammanhang. Man kan alltid ha normativa påståenden om etiska uttalanden, men man kan inte ha etiska uttalanden om normativa påståenden. Att en tycker att något är bra, medan någon anser det vara dåligt, är varken rätt eller fel.

Som vetenskapsman bör man alltid ha ett meta-perspektiv (och i förlängningen hålla sig ifrån normativa påståenden), men när man kommer hem från jobbet så kommer vardagen med alla sina unika situationer och företeelser. Man kan tala om meta-perspektiv, men man kan inte leva i en meta-värld. Därför kan man som vetenskapsman/filosof säga att det är omöjligt att använda sig att normativa påståenden, samtidigt som man som vardagsperson måste säga att det är omöjligt att inte göra det. Och det beror bland annat på att den sociala verkligheten byggs upp av normativa påståenden. Samhället, och kulturen, byggs upp av att folk har gemensamma åsikter om vad som är bra och dåligt, lika mycket som dom söker att bete sig (ideal) efter det att dom kommit överens (norm) över vad som är rätt och fel. Att sitta framför Schlager-festivalen och binda samman sina sociala band genom att klaga över vilka dåliga låtar det är, är viktigare för samhället i stort än vad folk tror

Har aldrig riktigt förstårr skillnaden mellan moral och etik förutom att moral skulle kunnas ses som ett subset av etik, men det gör det lite klarare. Vad jag berör här är iof båda två. Men annars låter det som om du håller med mig till viss del?

Jag inser precis som du säger att detta skulle egentligen bara vara av värde inom den akademiska världen (även om jag i min lilla fantasivärld kan se hur fint det skulle vara att efterleva hela tiden ), men det bygger ju trots allt på akademiska principer så det är väll inte så förvånande heller.

Edit: Fast jag tycker ändå att denna principen skulle kunna appliceras på samhället. Jag menar, bara för att samhället är uppbyggt av normativa åsikter gör dem ju inte rättfärdigade.

Jag håller med. Men hur skulle det gå till, om man säger att den som tycker att något är dåligt har lika mycket fel och rätt som den som tycker att detsamma är rätt. Man skulle kanske bli tvungen att strunta i folks åsikter överhuvudtaget, och enbart lyssna till deras argument. Typ, "du får tycka vad du vill, men om du inte har ett övertygande argument för din åsikt så kommer jag inte lyssna på dig". Vad händer då med dom humanitära aspekterna, som ett barn som vill ha sin nalle men inte kan argumentera varför. Eller dom kapitalistiska aspekterna, när folk inte får säga att deras idol är Danni, om dom inte kan ge ett vettigt argument till det. Eller bara att man känner sig orättvist behandlad, kanske kränkt. Man kan inte lämna dom emotionella aspekterna utanför, då blir samhället så torrt och tråkigt, som THX-1138 (feministernas framtidsvision? ).

Ja alltså det hade ju blivit någon form av anarki. Det är iaf den enda samhälls utformningen som jag kan se är kompatibel med detta förhållningssätt. Men vad jag säger är mer "du får tycka vad du vill, och att ha en argumentation för vår subjektiva åsikt är meningslös." Därmed behöver ett barn inte argumentera för sin nalle, bara den gör det klart för oss att den vill ha sin nalle, genom att t.ex. börja skrika så fort någon tar den ifrån barnet. Och folk får säga att deras idol är Danni, men de får inte lov att säga "pga. argument x är Danni min idol, och med det argumentet borde han även vara din idol".

Emotionella aspekter hade fortfarande funnits kvar, men en massa mindre samhällen skulle finnas. I alla dessa mindre samhällen kommer olika system att växa fram där populationen skulle trycka bort oönskade emotioner.

Ja, det är därför jag menar att åsikter inte är argument. Om två personer försöker nå konsensus genom åsikter blir det som två barn: "-Nallar är bättre än dockor, för dom är mysigt mjuka. -Nallar är sämre än dockor, för dom är otäckt mjuka. -Nähä. -Joho. Etc". Och det gäller oavsett om man talar om leksaker eller politiska reformer

Det är tyvärr alltför vanligt att politiker nyttjar sig av svartmålning, syndabockar, häxjakter, och till och med personliga åsikter. Men politik ska väl vara någorlunda sakligt. Normativ moral har inget där att göra. Men folk kan sympatisera med detta. Och politiker är också människor. Och politiska beslut, lagar, medicinska riktlinjer, och dylikt, baseras på mänskligt beteende. Så det kommer nog inte vara mer än ett ideal, att samhället ska vara fritt från moral. Ett bra ideal dock.

Filosofiskt grundar det här väl sig i tanken om moralisk relativism tror jag.

Är väl egentligen så att det blir för mycket värdering i diskussionen, och på grund av det är det svårt att föra en objektiv dialog.

Frågan är om vi i slutändan KAN vara helt objektiva?

Jag har inget svar pa om vi faktiskt KAN vara det, men jag tanker iaf att strava efter det

Ja asikter ar inga argument, men alltfor manga manniskor bygger sina argument pa asikter. Och nar de sedan inte kan erkanna att deras argument bygger pa nagot som ar hogst subjektivt blir jag irriterad :P.

Har du nagot tips pa en filosof som beror amnet?

Tyvärr inte, har bara blivit drillad genom olika universitetskurser och lärare att hålla åsikter utanför. Det är först på senare tid som jag istället blivit uppmuntrad att ha åsikter, så länge jag argumenterar för dom. I slutet av en uppsats eller så, kan man skriva "...vilket i och med detta har visats vara dåligt"

Men vad säger man egentligen till någon som försöker argumentera med åsikter. Det blir liksom "ja, så tycker du" och så kan man liksom inte säga så mycket mer. Det är som att personen slutat lyssna.

Kanske det här kan vara intressant:
http://en.wikipedia.org/wiki/Moral_r...ote-stanford-0