Sin främsta politiska insats gjorde Karl Gerhard som gisslare av nazismen och den svenska eftergiftspolitiken. Själv hade han en mycket positiv inställning till det kommunistiska Sovjetryssland och lånade under en resa till Moskva melodin till den kuplett som blev hans antinazistiska mästerstycke, "Den ökända hästen från Troja", framfört i revyn Lite gullregn 1940. Att polisen med hänvisning till en obsolet lagparagraf i ordningsstadgan för Stockholms stad förbjöd sjungandet av kupletten har kommit att bli det mest kända exemplet på Sveriges darriga hållning och självcensur under kriget. Revynumrets scenografi, en dalahäst ur vilkens "femte ben" baletten hoppade fram iklädd tyrolerhattar, fortsatte att förevisas under revyns spelperiod. På hästen hade man satt en munkorg och en nattmössa och i stället för kuplett läste Gerhard upp förbudet och den löjliga lagparagrafen.

Trots denna stora propagandaseger drog Gerhards revyer mindre publik efter 1940 (innan tyskarnas krigslycka vänt vid Stalingrad). Gerhard kom aldrig att åter bli en politisk kampfigur men levde gott på sitt goda rykte, sin kuplettespri och sina flitiga framträdanden i olika sammanhang. På pingstdagen 1947 gjorde Gerhard dock dundrande succé i samband med Sveriges Kommunistiska Partis trettioårsjubileum vid Ugglevikskällan i Stockholm, när han hyllade det svenska kommunistpartiet med melodin "Mitt hjärta, mitt hjärta – – –" med text av sign. "Hjorvard".[3]

Som litterär produktion har Gerhards kupletter värde som särpräglad tidsspegel, men de är i stort behov av förklarande fotnoter. Gerhards satir knöt sig outtröttligen kring dagsaktuella händelser och byggde på anspelningar. Han kritiserade socialdemokraternas politik och kommenterade det världspolitiska läget men sjöng ofta också lite småskvallrigt om kändisar i kultur- och näringslivet. Han sjöng ibland kupletter i mask: hans mest berömda är som clown i sången "Gungorna och karusellen" (1948), italiensk schlagersångare i "Bambino" (1960) och porträttmasker som Pauline Brunius (1938), Tage Erlander (1950) och kung Gustaf VI Adolf (1955). Andra kupletter var mer ett slags sjungna dagböcker, ledare eller kåserier, som förutsatte att publiken kunde gissa vilka personer och händelser han syftar på: I kupletterna uppträder riksdagsmän, kungligheter, Gösta Ekman, Garbo, Churchill, Chrusjtjov, Moa Martinson, Lewi Pethrus, Anna Ida Broström, Marguerite Wenner-Gren, Birgit Tengroth, Ture Nerman, Evert Taube, Kerstin Bernadotte, Prins Bertil och än mer bortglömda namn. Humorn bygger ofta på litterära allusioner, ordlekar ("Kommer Dag så kommer det förvisso råd" om Hammarskjöld) och anarkistiska s.k. karlgerhardrim ("Jag gav'na sjuttan och gick till Kerstin Bernaduttan, den allra muntrafruaste i Mälarstan"). Nästan alla har (vad Povel Ramel kallade) tillämpningsrefränger, vilket innebär att en fras som "Vem i helskotta är det som rycker i tåten" upprepas i strof efter strof i snabb följd, och fås att syfta på helt skilda ting: sjuka grissvansar, bibliotekens spindelväv, filmstjärnornas behåband och snöret som man spolade med på toaletterna förr. Melodierna lånades från befintliga alster, ofta fransk schlager, eller skrevs av Jules Sylvain, Herbert Steen eller honom själv under pseudonymen Kai Stighammar.

I internationell jämförelse är Gerhard inte i samma klass som litterära visdiktare och satiriker som Noel Coward och Bertolt Brecht, och lyckades inte, som Nils Ferlin och Gösta Rybrant, skriva revytexter som gick in i den allmänna sångrepertoaren. Gerhards enstaka mer allmängiltiga visförsök - "Tretton år" om en mognande tonårsdotter, "Tio små negerpojkar" om rasismen i USA och "Brave Margot", en utmärkt översättning av Georges Brassens' franska chanson - har inte tagits upp av modernare artister.

Karl Gerhard är av hög klass men han är i en klass alldeles för sig själv. Om hans kupletter lever är det för att han gjorde egna insjungningar av dem. Han sjöng bara sina egna texter och ingen annan kan framföra dem med ett lika egenartat föredrag. Hans övertydliga textning, komiska röstförställningar, egensinniga temporubbningar och dubbelt understrukna poänger får dem att låta roligare och elakare än vad enbart texten ger tillkänna. De har också återutgivits i många omgångar.