2010-04-28, 22:58
#1
Hej alla vackra flashback användare. Nu kommer en berättelse från en ung heroinist som påverkat mitt liv oerhört mycket.
"Jag har ett jobbigt liv. Ett tragiskt liv närmare bestämt. Jag har få vänner om jag nu ens kan kalla dom vänner.M Bekanta är kanske ett bättre ord för dem jag kallar vänner. Men dig vill jag kalla en vän. Det är så jag ser på dig iallafall. En vän.
Jag är inte särskilt gammal. Gammal nog för att köra en bil men inte nog gammal för att köpa sprit på systemet. Jag upplever mig inte som gammal. Jag har upplevt mycket i mina få dar. Jag har varit utomlands så många gånger jag tappar räkningen för länge sedan. Jag har sett vackra människor passera genom mitt liv utan att jag märkt det först än efteråt. Människor som kanske hade varit goda vänner idag om jag inte hade fuckat upp i en alldeles för tidig ålder.
När mitt hopp brändes om en god och underbar framtid förstog jag att jag inte kommer bli något. En person som folk kommer se upp till eller respektera. Just nu är jag "Ingen" och jag kommer förbli en sådan när jag dör. Döden är ett ställe som jag inte är rädd för. Jag ser framm emot den. Det liv jag lever här är inget jag värdesätter högt. För jag vet att jag kommer leva mycket bättre liv i framtiden. Efter min död i denna dimension så kommer jag må så oerhört mycket bättre. Jag vet att du inte tycker jag borde ha hoppat av skolan där i slutet av ettan. Då våran vänskap, iallafall i mitt perspektiv var så bra den kunde bli. Därefter så såg jag inte dig så ofta. Jag försvann i mitt egna liv som igentligen inte var ett liv. Det var mer en skepnad för en levande person jag levde i. Jag kände mig inte mänsklig alls för jag var så annorlunda gentemot dig och många andra människor på denna gråa jord. Jag var ensam och väntade på döden, det var den jag var efter jag hoppade av skolan. Dock var det den bästa tiden i mitt liv.
Jag har mått sämre än vad jag mår idag. Idag mår jag faktiskt bra. Jag vaknade tidigt av solskenet som så vackert lös in i mitt rum. Jag har ont i kroppen men det bryr jag mig inte särskilt mycket om eftersom jag skriver ju detta nu till dig. Jag ska även förklara för dig en viktig sak som hänt mig på senare dagar. Jag har blivit heroinist. Ja jag har blivit heroinist nu och jag mår bättre än någonsin. Nu har jag tid för mig själv och mitt inre. Jag har inga problem numera när jag använder heroinet. Folk tror att heroinet förstör ens kropp så oerhört mycket men jag känner inte av det, eller jag kan inte instämma med dem. För jag mår bra. Dock är jag väldigt ensam men jag klarar av det. För heroinet är en stark vän numera. Jag sover lite nu för tiden. Men jag vill inte sova, jag vill vara vaken hela tiden för att uppleva det som händer runt omkring mig. För dig kanske det låter konstigt att jag upplever massa saker som händer runt mig hela tiden. Men det är saker i mitt psyke. Mitt inre kall som ropar på mig men problemet är att jag inte vet vad det vill mig. Men jag svarar på det och väntar ännu på svar. Det känns bra. Det känns bra att jag kan få kontakt med mig själv´. Jag vet att det är heroinet som spökar men jag tror även det är något jag kan uppleva som ren. Men heroinet har bevisat för mig att världen och allting , allt kan vara vackert.
Heroinet känns som en bra utväg för mig när jag inte går i skolan. Jag bor kvar i samma etta inne i stan som när du hälsade på. Här kan jag ta det lungt och låta tiden gå förbi medans jag använder mig av heroinet och andra droger. Jag vet att det låter förfärligt att jag använder droger. Men jag har förändrats till det positiva. Jag är inte person som du såg med svarta kläder och skitigt hår med trist attityd. Nej jag ser mig som en mycket bättre person än det numera. Jag tror du hade gillat mig mycket mer idag än när jag gick skola med dig.
Jag har inte varit ute i friska luften på några dagar nu och jag känner att det är dags snart. Men jag känner inte något riktigt behov av det, men bara för sakens skull ska jag kanske göra det inom en snar framtid. Hösten är här och jag förmodar att du är tillbaka i skolan för tredje året på gymnasiet.
Kanske jag står utanför stora entrén någon dag och hälsar på dig när du är påväg hem. Jag kommer inte ihåg inte vart du bor men det är säkert en vacker plats eftersom du själv är en sån fin person.
Jag har tappat mycket i vikt och detta vet jag själv att det inte är bra men jag mår inte heller särskilt dåligt av det. Pengarna räcker till för mig, men det är knappt. Dom går mest till heroinet numera. Och det accepterar jag. Jag har kvar en liten del av min självdisciplin men ibland går pengarna till heroinet när dom igentligen behövs till annat. Men jag försöker så gott jag kan att få en balans mellan heroinet och andra saker, bara för att få det gå runt ekonomiskt och för att hålla en balans i livet.
Jag vet inte hur länge till jag lever. Det känns ovisst. Jag har överdoserat. Men jag känner inget problem med heroinet ändå.
Varför jag skriver till dig nu är därför jag vill att du ska veta vad som hände med killen som oftast satt ensam vid en bänk på lektionerna. På han som oftast dök upp och gjorde det han skulle. Men jag är annorlunda och det är därför vi har dragits ifrån. Du kanske inte ens kommer ihåg mig, eftersom vi inte gick så länge i samma klass. Men jag kände starkast band för dig och då ska du även veta det. Jag försökte vara normal på skolan när vi gick tillsammans. Men när jag vet att jag själv är konstig så kändes det som jag inte kunde stå ut länge i den miljön.
Jag är heroinist numera. Jag mår väldigt bra av det.
Och en dag kanske vi ses."
Detta är ett brev jag fick i höstas när jag började trean. Och som han skriver så gick vi i samma klass i början på ettan i gymnasiet. Jag kände väl honom kan man väl säga men ingen man umgicks med hela tiden på skolan. Han var speciell helt klart och detta brev styrkar väl det. Men han var nog en god människa hur som helst.
Till saken, jag fick höra för några få veckor sedan att han hade dött i en överdos. av vilken drog vet jag inte men av heroin verkar det som och det skulle vara mest logiskt. Detta brev och mina tankar över denna person nu när han är död har förändrat mitt sätt att vara, leva och tänka. Att vissa människor kan må så dåligt men ändå må bra av det. Jag har själv svårt att förstå att det har hänt och att han blev heroinist men ja. Det hände. Och i oerhört många dåliga situationer jag har varit så har jag tänkt på denna kille. Hans brev och liv har minst sagt förändrat mig.
"Jag har ett jobbigt liv. Ett tragiskt liv närmare bestämt. Jag har få vänner om jag nu ens kan kalla dom vänner.M Bekanta är kanske ett bättre ord för dem jag kallar vänner. Men dig vill jag kalla en vän. Det är så jag ser på dig iallafall. En vän.
Jag är inte särskilt gammal. Gammal nog för att köra en bil men inte nog gammal för att köpa sprit på systemet. Jag upplever mig inte som gammal. Jag har upplevt mycket i mina få dar. Jag har varit utomlands så många gånger jag tappar räkningen för länge sedan. Jag har sett vackra människor passera genom mitt liv utan att jag märkt det först än efteråt. Människor som kanske hade varit goda vänner idag om jag inte hade fuckat upp i en alldeles för tidig ålder.
När mitt hopp brändes om en god och underbar framtid förstog jag att jag inte kommer bli något. En person som folk kommer se upp till eller respektera. Just nu är jag "Ingen" och jag kommer förbli en sådan när jag dör. Döden är ett ställe som jag inte är rädd för. Jag ser framm emot den. Det liv jag lever här är inget jag värdesätter högt. För jag vet att jag kommer leva mycket bättre liv i framtiden. Efter min död i denna dimension så kommer jag må så oerhört mycket bättre. Jag vet att du inte tycker jag borde ha hoppat av skolan där i slutet av ettan. Då våran vänskap, iallafall i mitt perspektiv var så bra den kunde bli. Därefter så såg jag inte dig så ofta. Jag försvann i mitt egna liv som igentligen inte var ett liv. Det var mer en skepnad för en levande person jag levde i. Jag kände mig inte mänsklig alls för jag var så annorlunda gentemot dig och många andra människor på denna gråa jord. Jag var ensam och väntade på döden, det var den jag var efter jag hoppade av skolan. Dock var det den bästa tiden i mitt liv.
Jag har mått sämre än vad jag mår idag. Idag mår jag faktiskt bra. Jag vaknade tidigt av solskenet som så vackert lös in i mitt rum. Jag har ont i kroppen men det bryr jag mig inte särskilt mycket om eftersom jag skriver ju detta nu till dig. Jag ska även förklara för dig en viktig sak som hänt mig på senare dagar. Jag har blivit heroinist. Ja jag har blivit heroinist nu och jag mår bättre än någonsin. Nu har jag tid för mig själv och mitt inre. Jag har inga problem numera när jag använder heroinet. Folk tror att heroinet förstör ens kropp så oerhört mycket men jag känner inte av det, eller jag kan inte instämma med dem. För jag mår bra. Dock är jag väldigt ensam men jag klarar av det. För heroinet är en stark vän numera. Jag sover lite nu för tiden. Men jag vill inte sova, jag vill vara vaken hela tiden för att uppleva det som händer runt omkring mig. För dig kanske det låter konstigt att jag upplever massa saker som händer runt mig hela tiden. Men det är saker i mitt psyke. Mitt inre kall som ropar på mig men problemet är att jag inte vet vad det vill mig. Men jag svarar på det och väntar ännu på svar. Det känns bra. Det känns bra att jag kan få kontakt med mig själv´. Jag vet att det är heroinet som spökar men jag tror även det är något jag kan uppleva som ren. Men heroinet har bevisat för mig att världen och allting , allt kan vara vackert.
Heroinet känns som en bra utväg för mig när jag inte går i skolan. Jag bor kvar i samma etta inne i stan som när du hälsade på. Här kan jag ta det lungt och låta tiden gå förbi medans jag använder mig av heroinet och andra droger. Jag vet att det låter förfärligt att jag använder droger. Men jag har förändrats till det positiva. Jag är inte person som du såg med svarta kläder och skitigt hår med trist attityd. Nej jag ser mig som en mycket bättre person än det numera. Jag tror du hade gillat mig mycket mer idag än när jag gick skola med dig.
Jag har inte varit ute i friska luften på några dagar nu och jag känner att det är dags snart. Men jag känner inte något riktigt behov av det, men bara för sakens skull ska jag kanske göra det inom en snar framtid. Hösten är här och jag förmodar att du är tillbaka i skolan för tredje året på gymnasiet.
Kanske jag står utanför stora entrén någon dag och hälsar på dig när du är påväg hem. Jag kommer inte ihåg inte vart du bor men det är säkert en vacker plats eftersom du själv är en sån fin person.
Jag har tappat mycket i vikt och detta vet jag själv att det inte är bra men jag mår inte heller särskilt dåligt av det. Pengarna räcker till för mig, men det är knappt. Dom går mest till heroinet numera. Och det accepterar jag. Jag har kvar en liten del av min självdisciplin men ibland går pengarna till heroinet när dom igentligen behövs till annat. Men jag försöker så gott jag kan att få en balans mellan heroinet och andra saker, bara för att få det gå runt ekonomiskt och för att hålla en balans i livet.
Jag vet inte hur länge till jag lever. Det känns ovisst. Jag har överdoserat. Men jag känner inget problem med heroinet ändå.
Varför jag skriver till dig nu är därför jag vill att du ska veta vad som hände med killen som oftast satt ensam vid en bänk på lektionerna. På han som oftast dök upp och gjorde det han skulle. Men jag är annorlunda och det är därför vi har dragits ifrån. Du kanske inte ens kommer ihåg mig, eftersom vi inte gick så länge i samma klass. Men jag kände starkast band för dig och då ska du även veta det. Jag försökte vara normal på skolan när vi gick tillsammans. Men när jag vet att jag själv är konstig så kändes det som jag inte kunde stå ut länge i den miljön.
Jag är heroinist numera. Jag mår väldigt bra av det.
Och en dag kanske vi ses."
Detta är ett brev jag fick i höstas när jag började trean. Och som han skriver så gick vi i samma klass i början på ettan i gymnasiet. Jag kände väl honom kan man väl säga men ingen man umgicks med hela tiden på skolan. Han var speciell helt klart och detta brev styrkar väl det. Men han var nog en god människa hur som helst.
Till saken, jag fick höra för några få veckor sedan att han hade dött i en överdos. av vilken drog vet jag inte men av heroin verkar det som och det skulle vara mest logiskt. Detta brev och mina tankar över denna person nu när han är död har förändrat mitt sätt att vara, leva och tänka. Att vissa människor kan må så dåligt men ändå må bra av det. Jag har själv svårt att förstå att det har hänt och att han blev heroinist men ja. Det hände. Och i oerhört många dåliga situationer jag har varit så har jag tänkt på denna kille. Hans brev och liv har minst sagt förändrat mig.
