Lost children of a Godless world.

Jag är ett sådant. Eller jag tror mig åtminstone vara ett.

Fast i en hjärntvättad pseudocivilisation där allt och alla föreställningar, förväntningar och normer tycks vara otillfredställande motsatser eller likgiltigheter inför min person.

Och jag betvivlar att jag skulle vara ensam om det.

Efter att ha sett och läst Fight Club sjuttioelva gånger, suktat framför Old Boy, glädjats åt The Dirt och nu senast blivit upplyst av Den långa vägen ut ur helvetet... så måste jag hitta något medium för allt det jag är, som inte kommer fram.

Tyler har rätt. Vi är den förlorade generationen utan syfte. Ingen stor världskris, krig eller svältande tillvaro. Födda i välfärds-Sverige, uppfostrade av blonda mödrar som kallar oss pojkar trots att vi rimligtvis doppat kuken i både munnar, fittor och analer. Hår på bröstet ska helst rakas bort. Sminka sig är helt okej, för att uppfylla ett fabricerat unisex-ideal där vacker hy och accentuerade ansiktskonturer feminiserar oss till en mesig gruppacceptans.

Seriöst? Jag kan väl inte vara ensam som spyr på allt det?

Jag anser mig varken korkad eller initiativlös. Men ändå upptäcker jag att jag spenderar mina köttsliga andetag med att stirra mig blind på en datorskärm, levandes i en fiktiv fantasivärld med virtuella kopplingar som tillvarons flödande blodskärl. När jag inte gör det, så gapar jag inför ett massproducerat och standardiserat underhållningsinnehåll vars flimrande TV-skärm antagligen kommer ge mig en hjärntumör innan jag är gammal nog att hamna i en Svensson-deprimerad medelålderskris.

Vistelsen på Universitet är fullkomligt värdelös. Oupphörligt tjatande om teorier och påstådd kunskap som, för min upsprunliga identitet som hårlöst apdjur, är helt irrelevant och utan värde.

Och här sitter jag... i vårt organiserade samhälle, med Iphones som ska göra mig teknikkåt och blåsta brudar som jag ska knulla för bekräftelse, och längtar efter något som bara är avskalat, primitivt och helt utan förväntningar.

Kort sagt är jag uttråkad.

Neandertalare eller psykopat. Jag vet inte vad min tristess och uppgivenhet kan komma att klassas som. Men oavsett vilket, så åberopar jag er, som känner och tycker som jag... och vill göra något.

Vad som helst.

Bara det går bortom denna skenheliga bubbla av obetydligheter.

Köp en bit skogsmark. Gå dit, såga ner lite träd och bygg ett redigt hus från grunden. Helst i Alaska eller någon annan avlägsen plats. Sedan kämpar du där för att överleva. Jagar, fiskar, etc.

Jag har länge övervägt, och antagligen velat åka till söderhavet för att bo på en avlägsen och isolerad ö, och skita i allt det som det kultiverade, intellektuella, kapitaliserade moderna samhället kretsar kring.

Men det är fortfarande avlägset. Och att bryta helt med det man levt med i 23 år, är ännu för drastiskt. Vilket i sig blir... tvetydligt och motsägelsefullt, då jag indirekt motsätter min egen strävan genom att uppfylla och acceptera all den skiten jag för närvarande är oändligt less på.

Är det det man kallar för limbo?

Men herregud, inte ens till jävla Fight Club-förstörd människa...
Gör någonting med ditt liv om du är så jävla trött på det då, flytta utomlands eller vad som fan som helst. Sluta tyck synd om dig själv.
För övrigt låter det skitfjantigt när du skriver på det där sättet, ingen tycker att du är häftig eller annorlunda för att du gör det, och man fattar knappt vad du menar för att du ska leka med metaforer och synonymer som någon jävla sextonhundratalspoet.

Stackars liten. Du kan inte ha det lätt.

Ska jag degradera min vokabulär så att du också kan förstå budskapet?

Måste hålla med om det här, men så går det när man har mycket fritid.

Annars måste jag hålla med dig också, jag längtar som många andra efter att någonting ska hända som förändrar världen. Då man börjar tänka i tankebanor som att zombieland irl skulle vara en kul grej eller att ett nytt världskrig skulle vara intressant har det gått för långt, men jag nekar inte till att jag brukar ha dom tankarna även om dom kanske inte är något seriöst.

Häng inte upp er på hur jag skriver. Det är helt egalt. Och att frustrera sig över det är ekvivalent till att sitta och runka till Ellos då ihärdigt jagande av fitta ständigt resulterar i mindervärderande besvikelser.

Apokalypsen hade jag personligen tyckt vore fint. 2012 är ju inte så långt bort ändå. Men visst är det lite stört. Att i tankegångarna föredra eller se fram emot det du beskriver Battery6.

Jag tror det är många 80-talister (åtminstone) som upplever samma form, eller åtminstone liknande tillvaro. Fast det slutgiltiga konstateranderat då man diskuterar det tycks alltid vara i stil med: "Men men. Man får väl fortsätta springa i ekorrhjulet bara."

Och om det är så det ska vara, så vore det jävligt trist.

Jag förstår precis vad du skriver, dock är ditt inlägg totalt intetsägande då du bara rabblar om hur jävla hemsk världen är, utan något som helst diskussionsvärde. Du har inte ens en vettig frågeställning i ditt inlägg. Vad vill du att vi ska diskutera?
Skriv en bloggjävel som alla andra borderlinetomtar som läst för mycket filosofi och identifierar sig med Tyler Durden.

Nu skiter jag i den här tråden, hej med dig hej.

EDIT:
Eller vänta, en sista frågeställning till dig personligen;
Hur många diagnoser har du på papper?

folk lär väl ha ältat hur mycket livet sög när dom levde på stenåldern med, inte direkt som att det känns meningsfullare nu bara för att folk fyller det där tomrummet som kallas meningen med livet genom att låtsas att dom kan blir vackrare eller vad det nu kan va för skit som går hitta på.

köp en motorcykel och dra på cruising genom europa och asien tills du känner dig nöjd, sen om du tappar några polare på facebook för det inte är "status" är det väl hänt. gör nånting som känns meningsfullt istället för att sitta ner och inse hur meningslöst det egentligen är.

SPACE MONKEYS!!!!

Inga diagnoser. Vad nu det skulle ha för releveans.

Det är inte diskussionen som eftersökes. Det är likasinnade. Eller åtminstone dom som inte sitter fast i en bubbla av melodifestival, facebook, bekräftelsesökande helgskrökande och tro om att pengar är viktigt.

Vad avser Tyler... och Fight Club, så finner jag ingen anledning till att ringakta bokens budskap och de ganska uppenbara och pricksäkra samhällesreflektionerna som görs i den.

Personligen läste jag Nitzche innan jag kom över Fight Club. Och det jag tycker, tänker och känner nu, är egentligen inget annorlunda mot det jag upplevde för 10 år sen, långt innan "Hitting the bottom" blev ett trendbegrepp bland depressiva outcasts.


@ Creger
Precis som det tidigare förslaget, om att flytta till Alaska och leva som eremit, så tror jag inte det här handlar om att finna sinnesro i ensamhet. Det är ensamt nog egentligen att konsumera TV och datormedia.

Well... fuck it. Det tycks sluta där det alltid gör. Det hopplösa accepterandet av att man ska vara en arbetsmyra som finner sig tillrätta i en grå vardag.

Övrigt -> Filosofi

/mod

TS måste ju bara vara ett troll. Annars: Nietzsche.