En otroligt konstig känsla

Jag tänkte på en annan sak. Den här känslan... känns det för någon av er som att ni tappar en viktig del av er, som en kroppsdel nästan? Något fattas liksom.

Ja, jag tror jag känner igen det, i alla fall lite.
Eller så vill jag bara hitta likheter nu för att jag blev så exalterad av att fler var med om det här.
Men det brukar kännas på något sätt med mina tänder tror jag, som att något är liksom.. fel.
Fast det är ändå inte tänderna, men inte heller något så konkret som en arm eller så, svårt att förklara.

Ja det är verkligen märkligt. Det gula för mig är också runt. Inte som en rund boll, men absolut runt.

Som någon nämnde tidigare så är det nog samma känsla alla upplever men att alla beskriver den olika. Så det vore ju verkligen intressant att få reda på vad det egentligen är för nåt.
Många verkar ju ha fått den vid feber i unga år och vid läggdags i senare år. Så det kanske har nånting med utmattning eller trötthet att göra.

Kul att så många känner igen känslan iaf!

Wow, har aldrig tänkt att någon annan kan ha upplevt det här!

Jag har känt den på två olika "sätt", varav det ena var när jag var mindre. När jag blundade såg jag en studsboll som studsade bort från mig, på ett blått, tredimensionellt rutnät mot en svart bakgrund. Växte och krympte osv.

På senare tid har jag ett par gånger sett en tjockt målad serietidnings-figur, kanske man kan säga. En gubbe som blev tjockare och tjockare och så stor att konturerna försvann ur mitt synfält. Alternativt en smalt målad gubbe som bara krymper och krymper, fast jag "zoomar in" på den. Påminner om Bentebent och Katjakaj om ni känner till dem.

Så otroligt svårt att förklara, herregud!

Jo, känner igen det. Det GÅR ju inte att beskriva, fruktansvärt störande. Men det blir som ett vakum i huvudet och allt fokuserar på just den här grejen.

Jag har också känt samma sak,men för mig brukar det kännas som någon del utav mina kroppsdelar blir antingen skit stora,eller pytte små,men känns ändå enorma på samma gång. Skumt.

Förstår ingenting, trots att jag haft många barndoms/feber/sömn/psykedeliska upplevelser...

Dock tror jag att ni är något väsentligt på spåren. Fortsätt spåna!

Exakt så samt en störande känsla i kroppen. Något är fel men det går inte att säga vad som är fel eller känns fel. I mitt fall förstärks alla känselintryck också... Lakanen känns extra mycket på nåt vis.
Skönt att man inte är ensam om detta. Har alltid tänkt att det är nåt "fel" på känslan och därmed på mig. Fast det var mkt länge sen nu, men alltid vid läggdags. Alla mina bilder är förresten alltid ljusa, liksom mot total vit/ljus bakgrund. Om ni fattar?

har ingen aning om vad du menar :P

det närmaste jag kan komma är ibland om: vi säger att jag tittar på TV´n som är vad, 5 m ifrån mig så får jag en känsla att den är skit långt bort, eller när man ska sova så värkar tacket vara oändligt långt bort, och det ser ochså ut så fast det är lite vagt, känslan påverkar liksom hur jag uppfattar det jag ser

Även denna känsla har jag. Det är nog detta som är mest dominant i min "känsla", samt känslan av att nåt är fel.

Ja, mina gubbar är också alltid mot vit bakgrund.

Hoppas man får uppleva det ikväll, har inte hänt på rätt länge nu!

Detta kan jag tänka fram, eller att mina händer, fötter, huvud blir jätte stora små och min känsel expanderar fast det ändå är på samma yta. Upplevde detta när jag var liten under en väldigt febrig natt, men om jag verkligen anstränger mig kan jag få fram känslan. Den är rätt läskig