Ärlighet

Något som alltid har varit i det närmaste heligt för mig är att stå vid mitt ord. Löften ges inte ut som lördagsgodis och om jag bedyrar något så ämnar jag stå vid det. Tänkte försöka reflektera lite kring det där med hjälp av er, vad det egentligen innebär. Vissa verkar ju inte tycka att ärlighet är värt vatten.

Mina tankar:

I en värld där de oärliga utnyttjar de ärliga så kan det ibland kännas svårt att motivera vikten av att stå vid sitt ord och att vara ärlig, speciellt eftersom jag varken tror på karma eller gudar. Det finns ingen övermakt som kan skärskåda de manipulativa, man kan komma undan med mycket om man vill och ändå få det att se ärligt ut (skenheligt låter som ett bra ord i sammanhanget).
Vad är det inom oss som strävar efter ärlighet? Skulle man kunna klassa det som en svaghet, att man är för svag inför sina skuldkänslor?
Personligen skulle jag komma undan med mycket, väldigt mycket, men jag väljer för det mesta att inte göra det. Oftast innebär det enbart tråkigheter och jag kan inte påstå att jag blir lyckligare av det. Däremot vill jag att mitt ord ska vara det dyraste jag kan ge folk, varför vet jag inte.

Nå, hur ser ni på det hela?

I en värld där oärliga, utnyttjar dom Ärliga. Händer allt för ofta idag.

Jag tror dock på Karma och Gud. Hade jag inte gjort det, så skulle jag inte vara densamma idag. Då skulle jag sårat och utnyttjat dom flesta.

Men av egen erfarenhet känns det nästan som det alltid kommer något dumt av, något dumt du gjort senare i livet.

Så i mitt desperata försök för att inte halka för långt bak i min karma, så försöker jag vara så miljövänlig som möjligt och slänger aldrig skräp på backen. Dock fimpen, om det inte finns askopp i närheten.
Sårar jag någon, slår mina skuldkänslor ett hårt slag mot mitt bröst.

Vet inte riktigt vart jag vill komma, men hade lust att skriva det bara

Kan bidra med Steven Pinker resonemang king det. I boken How the mind works förklarar han ärlighet ur ett evolutionärt perspektiv. Kort sagt menar han att det gynnar människan att vara ärlig. Att vara oärlig fungerar endast temporärt, varpå man avslöjas. Om man inte visar att man är pålitlig och kan stå vid sitt ord så faller det naturligt att man inte vill göra utbyten med den människan. Då hamnar den människan utanför gruppen (och har svårare att överleva). Människan har tydligen även utvecklat ett bra system för att kunna läsa av aniktsutryck och avgöra om någon är pålitlig eller inte. Vi märker när någons intentioner avviker från det de säger ganska lätt. Vissa är däremot bra på att ljuga men de har svårare att klara sig i längden då upprepade förfalskningar avslöjar deras intentioner. Där har du Pinkers teori iaf.

Pinker i all sin ära (även om jag inte har hört talas om honom), men hur ser du på det hela?

Jag tvivlar starkt på att jag inte kan skjuta in fördelaktiga osanningar i det jag säger utan problem. Upprepade osanningar skulle heller inte röja den skickligas natur, men mindre intelligenta åker allt som oftast dit och är ofta ämne för rykten.

På din första fråga så tror jag inte det handlar om svaghet. Snarare normer. Dessa normer tror jag har kommit från kristen etik och har genomsyrat individ och samhälle så länge att det blivit vårats psykets grundpelare. Det är alltså ett visst sätt som är det rätta sättet att bete sig och man känner ofta detta genom ren intuition. När man ljuger för att sedan få skuldkänslor har man alltså gått emot denna intuition och känner ångest.
Jag är ganska så övertygad om att ärligheten är det bästa i längden. En person som ljuger alldeles för mycket kommer tillslut att genomskådas. Individerna i dess närhet kommer tröttna och frysa ut honom. Samma sak gäller förmodligen också stater/samhällen. När ledarna sprider lögner alldeles för länge kommer tillslut individerna i samhället se att det inte alls stämmer överens med den världen de lever i. Och missnöjet kommer öka och tillslut kommer lögnarna lynchas.

Jag har inget val än för tillfället förlita mig på Pinker här. Men även om det finns skickliga som kringgår problemet är det oftast en kamp om intelligens mellan de som är duktiga på att ljuga och de som är duktiga på att avläsa de. Vissa individer väljer att inte exkludera oärliga individer från deras sociala krets även om de är medvetna om den oärligas intentioner med anledning att den oärlige kankse bidrar med andra egenskaper som kan vara fördelaktiga för individen. Han kankse har en viss status exempelvis.

Jag såg hur mitt resonemang såg ut och vill även tillägga att det sättet som känns rätt att bete sig på förmodligen också har en känslomässig grund från evolution. Ville bara tillägga det innan jag får någon arg ateist på mig

Jag tror du överskattar människors förmåga att genomskåda. Den största gruppen människor är korkade, den grupp som utgör "massan".
Tråden var mer inriktad på att man kommer undan med lögnerna, åtminstone dem som är någorlunda intelligenta, men det är ändå något som tar emot. Varför?

Ateisten kan inte förneka att kristendomen haft inflytande i den moraliska utvecklingen vi observerar idag. Det betyder inte att Gud har något med saken att göra, bara att kristendomen som social komponent har haft det. Dagens samhälle är beroende av den historiska utvecklingen. Och Kristendomen är en del av det vare sig man vill det eller inte.

Jag var tvungen att ändra mitt inlägg till dig, missade helt att lägga till ett ord.
För tillfället är jag ganska packad, men jag ämnar återkomma till saken imorgon. Håll till godo!

Efter en aktiv kväll ute är man lite packad här med. tills då

Edit: jo, ordet du la till antog jag från början. Made more sense that wAY.

Intressant trådstart

Jag är nyfiken på hur du, TS, känner dig när du står inför ett val mellan att vara ärlig och oärlig. Handlar det om att du är oförmögen att vara oärlig pga skuldkänslor eftersom det skulle strida så pass mycket mot den du är eller har det snarare med ett ideal att göra, som du strävar efter?

Jag kan tänka mig att det beror mycket på att man vill ha en genuin känslan av livet i sin helhet. En person kan säkert teoretiskt lura vem fan den vill men den kommer aldrig att undgå den som ser allt, nämligen personen själv. Den kommer ju alltid veta att det den sa just då var skitsnack, manipulation etc således kommer den aldrig att känna att något är äkta.

Jag kan mycket väl tänka mig att ditt val av nick speglas lite i din princip om att tala sanning. Något säger mig att inget gör en så uppfylld av att känna sig levande som känslor. Betyder det att en person som ljuger inte har känslor? Nej, självfallet inte men den oärliga personen kommer inte att ta saker för vad de är, den är inte sann i något men minst av alla och samtidigt det viktigaste; den är inte sann i sig själv och sina känslor.

Varför är det enklare att föreställa sig en manipulativ persons tomhet till livet, oavsett om personen är framgångsrik i något eller ej, än vad det är med en ärlig person?