Utopi i en konservativ värld

Jag undrar om vad ert konservativa drömsamhälle är? Hur vill ni gå till väga för att försöka uppnå det?

Vi konservativa är av lätt insedda skäl skeptiska till utopier. Med utopier som förevändning, eller övertgelse, har det visat sig att de mest skändliga åtgärderna kunnat motiveras. Det kan sedan ha handlat om att sprida islam, starta världsrevolution, utrota folkslag eller något annat. På en annan nivå kan man väl säga att sprida demokrati genom krig knappast har visat sig fungera heller.

Inga utopier således.

Men det betyder inte nödvändigtvis att man som konservativ inte har politiska målsättningar. dessa kan emellertid ofta vara förhandlingsbara och mer betraktas som inriktningar än som drömsamhällen. Vi konservativa vet vanligen att det perfekta samhället aldrig kommer, utan att tillräckligt bra får duga.

Precis som Strix m/94 skriver är konservatism ett omfattande begrepp som kan appliceras på vitt skilda ideologier. Gemensamt för övertygelsen är väl annars tron på traditioner, frihet och hierarkier (klasser är nödvändiga för samhällets utveckling). Personligen förknippar jag konservatism (och framförallt värdekonservatism) med hög moral och god uppfostran. Bevarandet av kultur, ett rent samhälle där alla ges bra livsvillkor samtidigt som det går att nå ekonomisk framgång (således inget socialistisk tjafs om finansiell jämlikhet).

Den antike filosofen Platon, som med alla mått mätt måste betraktas som konservativ, utformade icke desto mindre en mycket inflytelserik utopi i sin dialog Staten.

Man måste inte alls betrakta Platon som konservativ. Utopismen och hans syn på familjen har inget alls med konservatism att skaffa.

Du vill att samhället ska förändras långsamt, men hur vet du på vilket sätt samhället bör förändras?

Med andra ord: har du några moraliska och ideologiska grundprinciper, som du anser ska gälla oavsett tidpunkt och geografisk plats?

Ja, hur ställer sig konservatismen t.ex. till mänskliga rättigheter, som gäller alltid och överallt?

Platon var absolut inte konservativ när han levde, men för oss konservativa (i alla fall mig) blir Platon viktig. Platon och många grekiska filosofer är förgrundsgestalten till den västerländska civilisationen. Platonistisk tradition är i allra högsta grad viktig för konservativa. Jag håller naturligtivs Thomas Aquinas mycket högt också.

För dagens konservativa handlar det om att gå tillbaka till sina rötter och förstå sig själv. När vi svenskar vet vilka vi är och vår plats i historien kommer vi ha mycket lättare att utarbeta verktyg för ett bättre samhälle. Det blir aldrig ett utopiskt sådant och det är heller inte vår plan. Men det kommer bli ett tryggt, solidariskt, allomfattande samhälle med hög moral för folket, gud och nationen.

Jag anar här skymten av en utopi! Ja, en sådan skulle ernås, om du inte hölle tillbaka tankarna på hur ett sådant "bättre samhälle" skulle se ut mer i detalj.

Rent allmänt tycks konservativa trots allt hålla sig med utopier, fast man utformar dem genom att blicka tillbaka i historien. Det handlar i många fall om en önskan att vrida tillbaka klockan, och det är utopiskt om något!

Vilka är vi och vilken är vår plats i historien?

Sjalv betraktar jag dem som metafysiskt pladder. Det kan ju vem som helst konstatera att ingen rattighet gallt alltid och overallt.

Den enda universella rättigheten är att det som är rätt (sant) är rätt. Eller om det kanske är en rätthet, hmmm...

... men håller med, rättigheter av den typen är något som vi hittat på, och som håller så länge vi enas om att det ska hålla. Just nu finns det en uppsättning mänskliga rättigheter som till stor del grundar sig i sund tradition och humanitet, och som jag som konservativ kan nicka medtyckande åt. Jag tycker att de ska gälla, och att de bör uppmuntras, främjas, och så vidare.

Angående topic - vad "ni konservativa" anser om utopier så är det första man bör tänka på att bara vi kan skapa vårt samhälle, vi tillsammans. Och med den insikten, samt insikten att människan är mänsklig, bör man ganska snart inse att utopier är omöjliga. Eftersom totala utopier är omöjliga är det inte värt att sträva dit om kostnaden (se: kommunism, nazism) är för hög - däremot får man använda sunt förnuft och en balansgång för att uppnå "något bättre" - så nära utopin som är möjligt utan att falla i illusionen att utopin är uppnåelig och att försöket att nå dit är önskvärt.

Krånglade jag till det med orden där, eller förstod ni?