2010-04-13, 21:54
#1
Jag är nu 19 år men behandlades med levaxin under min pubertet, detta för att struma finns i familjen och det fanns viss risk att mina hormoner skulle hoppa och ha sig under puberteten. Jag slutade med levaxin för ungefär 2½ år sedan. Har sedan dess känt mig knasig, eller vad man ska säga.
Jag har känt mig orolig de senaste åren, stressad i skolan och hemma har det varit struligt vilket påverkar det mesta,jag har jättesvårt för att koncentrera mig på saker och ting (speciellt slappna av när jag är ensam och kolla på film, klara inte av att vara ensam, jag behöver ha folk omkring mig har jag kommit på. varför det är så, vet jag inte)
ett par gånger har det känts som att det är något på bröstkorgen som trycker ner mig, tryck över bröstet det vill säga. det är inte svårare att andas direkt men jag blir mer orolig och ängslig på grund av det.
jag ältar saker och ting väldigt ofta, jag tänker hur det skulle ha varit om jag gjort si eller så istället för så eller si.
jag kan bli lätt svartsjuk när jag är i nya relationer. jag har ofta en konstig känsla av att jag ska förlora mina vänner, bara för att de inte umgås med mig eller för att de umgås med någon av våra gemensamma vänner. svårt att förklara det där, men det känns inte som att jag "har någon" om ni förstår vad jag menar. jag har ingen bästa vän utan får dela med andra..
känner jag mig uppskattad? nej, det tycker jag inte. mamma och pappa ser och märker mig bara vid onödiga små tillfällen. men det kanske är mitt fel att jag tänker att jag är uppskattad bara vid dem tillfällena.
annars är jag ofta väldigt trött, det vill säga, jag vill vila och sova ofta. men ändå är jag uppe ett bra tag om kvällarna, ibland ända till två när jag ska gå upp på morgonen vid kanske senast åtta. skolschemat varierar, både beroende på dag och på mitt humör, så jag sover inte regelbundet.
jag kan inte avgöra längre om jag har kontroll eller inte över mitt liv, rent känslomässigt. det känns som att någonting är knasigt och behöver återställas men jag kan inte sätta fingret på vad det är. jag kan gå från glad till irriterad och ledsen på några dagar och reta mig på hela världen. samtidigt kan jag snabbt ändra om mitt humör om jag får mina behov tillfredsställda (helst kärlek och fina ord, men även sex och närhet, antingen närhet med andra eller bara med mig själv)
jag känner mig som ett känslomässigt vrak som skulle kunna skrika ut sin ilska, ångest och frustration när det kommer till kritan en vacker dag. eftersom jag ofta är lättirriterad, orolig och ängslig är jag faktiskt rädd att jag tappar kontrollen över mig själv någon dag. inte att jag tar livet av mig men att jag blir knäpp, ännu mer argsint och bedrövlig. det känns som att jag försvinner i en annan värld när jag står och skriker åt min ena lillasyster till exempel, jag hade kunnat slå henne gul och blå för hon är så jävla hemsk ibland och hon förstår inte att hennes elaka och onormala beteende påverkar oss andra i familjen. det känns som att ALLA lägger ansvaret på mig, att jag ska fixa och trixa med allt och alla. när de sedan säger att jag inte ska lägga mig i förstår jag ingenting för jag är ju redan inblandad i familjeproblemen! det går inte att ta sig ut ur problemet bara för att någon annan säger att man inte ska lägga sig i.
det finns så mycket mer jag vill skriva men jag orkar inte, jag vet inte ens i vilken ände jag ska börja i. det har hänt så mycket annat i min barndom att jag inte vågar möta problemen nu i vuxen ålder.
Jag har känt mig orolig de senaste åren, stressad i skolan och hemma har det varit struligt vilket påverkar det mesta,jag har jättesvårt för att koncentrera mig på saker och ting (speciellt slappna av när jag är ensam och kolla på film, klara inte av att vara ensam, jag behöver ha folk omkring mig har jag kommit på. varför det är så, vet jag inte)
ett par gånger har det känts som att det är något på bröstkorgen som trycker ner mig, tryck över bröstet det vill säga. det är inte svårare att andas direkt men jag blir mer orolig och ängslig på grund av det.
jag ältar saker och ting väldigt ofta, jag tänker hur det skulle ha varit om jag gjort si eller så istället för så eller si.
jag kan bli lätt svartsjuk när jag är i nya relationer. jag har ofta en konstig känsla av att jag ska förlora mina vänner, bara för att de inte umgås med mig eller för att de umgås med någon av våra gemensamma vänner. svårt att förklara det där, men det känns inte som att jag "har någon" om ni förstår vad jag menar. jag har ingen bästa vän utan får dela med andra..
känner jag mig uppskattad? nej, det tycker jag inte. mamma och pappa ser och märker mig bara vid onödiga små tillfällen. men det kanske är mitt fel att jag tänker att jag är uppskattad bara vid dem tillfällena.
annars är jag ofta väldigt trött, det vill säga, jag vill vila och sova ofta. men ändå är jag uppe ett bra tag om kvällarna, ibland ända till två när jag ska gå upp på morgonen vid kanske senast åtta. skolschemat varierar, både beroende på dag och på mitt humör, så jag sover inte regelbundet.
jag kan inte avgöra längre om jag har kontroll eller inte över mitt liv, rent känslomässigt. det känns som att någonting är knasigt och behöver återställas men jag kan inte sätta fingret på vad det är. jag kan gå från glad till irriterad och ledsen på några dagar och reta mig på hela världen. samtidigt kan jag snabbt ändra om mitt humör om jag får mina behov tillfredsställda (helst kärlek och fina ord, men även sex och närhet, antingen närhet med andra eller bara med mig själv)
jag känner mig som ett känslomässigt vrak som skulle kunna skrika ut sin ilska, ångest och frustration när det kommer till kritan en vacker dag. eftersom jag ofta är lättirriterad, orolig och ängslig är jag faktiskt rädd att jag tappar kontrollen över mig själv någon dag. inte att jag tar livet av mig men att jag blir knäpp, ännu mer argsint och bedrövlig. det känns som att jag försvinner i en annan värld när jag står och skriker åt min ena lillasyster till exempel, jag hade kunnat slå henne gul och blå för hon är så jävla hemsk ibland och hon förstår inte att hennes elaka och onormala beteende påverkar oss andra i familjen. det känns som att ALLA lägger ansvaret på mig, att jag ska fixa och trixa med allt och alla. när de sedan säger att jag inte ska lägga mig i förstår jag ingenting för jag är ju redan inblandad i familjeproblemen! det går inte att ta sig ut ur problemet bara för att någon annan säger att man inte ska lägga sig i.
det finns så mycket mer jag vill skriva men jag orkar inte, jag vet inte ens i vilken ände jag ska börja i. det har hänt så mycket annat i min barndom att jag inte vågar möta problemen nu i vuxen ålder.
Är det inte samma värld och samma familj? Klurigt att vara förälskad i en motpart hela livet men den inre uthålligheten kan bli minst lika stark som en maratonlöpares kondition! Hur då kanske du undrar? Den andra sidan av vår medvetenhet är icke tänkande. Du kanske har upplevt det vid skogspromenader, en dag på havet, när du simmade senast och definitivt strax innan du somnar.