nä det här funkar inte, sommardepression? >:O

idag var det väldigt soligt och varmt ute på min tomt, och jag kände energin rusa fram igenom mig, och allt verkade lättare på något sätt. jag kände att sommaren var här, denna välkända känsla som kommer varje år övergick när solen gick ner till någon slags tung ångest och hopplöshetskänsla. också denna känsla är välkänd för mig i detta sammanhang. ofta på sommaren när solen gått ner blir jag deppad, men det var först idag jag kom att tänka på det som en depressionskänsla.

känner ofta såhär (enbart sommarhalvåret), även på sommarlovet när jag inte har några som helst bekymmer.

detta är en speciell depressionskänsla som jag direkt förknippade med sommaren när jag fick den.

det här är något som inte borde hända egentligen, men som ändå gör det. jag har aldrig den här känslan på vintern när det är mörkt dygnet runt i stort sett. det är fortfarande ljust här men så fort solen försvinner bakom horisonten så kommer den här känslan som ett slag.

it makes no sense???

någon mer än jag som upplever detta underliga fenomen?
eller någon kanske till och med har en förklaring till det?

Den här våren märkte jag också att, när solen för första gången tittade fram, så blev jag jävligt nedstämd.

På vintrarna mår jag alltid riktigt bra, och jag tror det ligger i att jag är en tänkande varelse, samtidigt som jag inte har haft det allt för lätt här i livet. När det blir ljust så upptäcker man hur olycklig man är, det är så jag kände det. Jag kände mig som en nattvarelse när jag lyssnade till fåglarnas vackra kvitter och solstrålarna värmde mig; jag passade inte in, och upptäckte plötsligt min nedstämdhet.

Kanske något du känner igen dig i?

jag kan inte säga om det stämmer på mig, var första gången jag kände så idag. låter väldigt logiskt dock.

Alla typ som man pratar med säger att det är så skönt att det äntligen blir vår, sol och värme. Jag känner tvärsom jag gillar inte alls våren och sommaren, det är nästan så jag hatar sol och värme. Jag brukar mestadels sitta inomhus på dan och gå ut först när det är mörkt. En del av förklaringen kan säkert ligga i att jag har så väldigt ljus hy, inte kan bli brun och jag känner mig mest bara obekväm att gå ut när det är soligt och varmt. Vet dock inte om jag vill kalla det sommardepression.

JAG känner igen mig nått sjukt i det där men har aldrig tänkt på det så! jag tänker som så att när det är fint väder ute och solen lyser osv så känner jag mig tvingad till att vara ute o göra saker och vara lycklig.

det kan ju onekligen bli en stark press av det fina vädret. en slags tävling i vem som kan njuta mest av vädret och göra mest roliga grejjer. om man mest sitter inne eller nöjer sig med att vara lite på balkongen så anses man vara lite av en kuf.

Så jävla sant. varför egentligen bry sig om vad andra gör om man själv har det bra?

Jag har liknande.
Jag blir oftast väldigt mer nerstämd mot vinterhalvåret medans jag annars är lte mer glad mot sommaren.
En depression på sommaren är mycket lättare att ta än på vintern enligt mig.

Känner igen mig.

Nästan så man får ångest av att inte göra något (sitta inne, fast man tycker om det)...

så känner jag med

måste säga att jag inte känner den här känslan nu faktiskt. tvärtom jag ÄLSKAR våren just nu, även när jag är inne, även när solen går ner. bara tanken av att veta att det är hyfsat varmt ute och inte massa snö och skit lyfter mina livsandar. kanske är det för att jag börjar närma mig 30 så den sociala pressen att typ visa sig ute på fik med sina nya vårkläder och tvångsmässigt äta glass på stan och sånt inte känns lika angeläget längre. däremot har jag mycket annan ångest!

Jag känner så, även fast jag inte vill känna så, varför är det så?