Jag har aldrig varit lycklig.

Jag tror knappast jag är den enda här som aldrig fått vara lycklig.

För mig är det verkligen så att jag aldrig under en tidsperiod varit lycklig. Jag kan ha varit det när jag var mindre. Jag var väldigt kär i en tjej när jag var 12 år, vi var tillsammans och jag minns att jag läste ett brev från henne varje kväll innan jag gick och la mig. Då kan jag mycket väl ha varit lycklig. Jag blev förkrossad när hon gjorde slut med mig.

Det är den enda kärlek jag fått i livet från andra än familjen, men familjekärleken känns som den bara finns där, utan att vara något speciellt.

Jag har aldrig kunna bli extremt glad över någon händelse. Jag har aldrig vunnit något, gjort något väldigt roligt, aldrig fått höra av någon nära (i mitt fall endast familjemedlemmar) att jag är en bra människa. Ingenting har jag kunnat bli glad för.
Vissa dagar kan man givetvis vara glad på, men jag skulle inte kalla det för lycka.

Det gladaste jag varit detta år var när jag fick reda på att jag klarat en tenta jag inte trodde jag skulle klara.

Fler som jag som inte har fått känna på riktig lycka någon gång? Berätta!
Och ni som varit/är lyckliga. Hur känns det?

den enda sanna lyckan är kemisk lycka// mycket nöje.

Kan "dessvärre" bara hålla med. Min lycka beror helt på mediciner och ECT. Det är lite synd att jag räknar med att käka medicinen hela livet ut. Men visst, jag har inga biverkningar o det är inte särskilt jobbigt att ta den. Just nu har jag problem med farsan, om du vill så kolla in min tråd:
https://www.flashback.org/t1161162

Jag minns när jag gick i gymnasiet och klassen satt i en ring och var och en skulle berätta om när man senast var lycklig. Jag var den enda som inte kunde svara. Jag förstod knappt vad som menades med lycka, det kändes bara väldigt avlägset.

Nu fyller jag snart 26 och kan väl nämna ett par gånger då jag känt något som man kanske skulle kunna kalla lycka. Första gången var när jag blev hypomanisk. Jag mådde så jävla bra, jag var övertygad om att jag plötsligt blivit frisk. Sen har jag haft ett par underbara drogrus, på ecstasy bland annat. Det var en riktigt fin upplevelse. (Fast dessa tillfällen var ju väldigt kortvariga, räknas väl egentligen inte som lycka.) Sen måste jag även nämna tiden då jag var nyförälskad i min pojkvän.

Jag är övertygad om att jag aldrig kommer att känna någon långvarig lycka.

Vad är det som gör att ni inte är lyckliga då? Om ni nu har kärlek borde väl lyckan finnas där, eller söker ni något som ni inte kommer att få?

För mig beror olyckan på att jag i princip inte har någonting av det jag vill ha i livet.

Lycka är aldrig evig. ALLT är upp och ned! Så är livet. Ibland mår man bra ibland dåligt. Även dom som har allt dom vill ha i livet.

Ja, det du säger stämmer givetvis. Finns ju ingen som går igenom livet lycklig.

Men tråden handlade främst om att man aldrig fått känna lycka, vilket är fallet för mig.

Lycka är nog inte så mycket en himlastormande känsla, som att känna sig tillfreds med tillvaron. Man blir inte så lycklig av t ex framgång i skolan, tror jag. Man måste ha en inställning att man duger, att det man gör är bra, att det går ganska bra etc. Sen är det så klart viktigt med närhet och goda relationer också.
Jag tror en lycklig människa är tillfreds och har förmågan att vända sina tillkortakommanden till nåt bra och dra nytta av sina erfarenheter. När man inser det blir man rätt lycklig

Men handlar det inte väldigt mycket om din inställning? Går du ständigt omkring och tänker i dessa banor så kommer du såklart att vara olycklig, och så kommer det förbli.... om inte nåt görs....

Gör nåt. Bara nåt utöver det vanliga, och det kan vara början på ditt livs äventyr; en låååång period av lycka!

Jag vet att jag har varit lycklig, eller ja, tillfreds iaf. Men sen jag slutade gymnasiet ungefär så har jag nog varit konstant deprimerad, jag har liksom vant mig vid att vara modfälld och energilös för jämnan. Att känna mig vid gott mod och hoppfull hör till ovanligheterna tyvärr. Jag är 28 år nu.

Är 23 år och jag kan inte minnas senaste gången jag kände långvarig lycka.
Gissningsvis var det någon gång på lågstadiet. Kul existens.

RD

Snart 22 år. Har väl aldrig känt mig otroligt lycklig en längre period. Inte som jag minns i alla fall. Gångerna jag har varit någorlunda lycklig har livet oftast gått åt helvete nästan genast efter. "Nöjd" har jag varit. Livet har gått sin sälla gång och varken varit bra eller dåligt, har bara varit okej så att säga...med bra och dåliga dagar självklart...

Var väl någorlunda glad, eller åtminstone inte deppig, den perioden jag åt Cipralex. Så får väl sälla mig till dem som säger att kemisk lycka är den enda lyckan... Började Valdoxan för några veckor sedan. Hade ett par dagar då jag vaknade glad. Fy fan vad överraskande det var...