Persona och egentlig personlighet/människa(?)

För det första är jag verkligen inte filosofisk av mig och jag är väldigt tarftlig och allmänt odjup av mig.

Jag fick nyss en liten fundering som jag skulle vilja dela med mig av. Jag har försökt söka men jag hittade ingenting konkret som behandlade just min frågeställning. Om det skulle vara så att det redan finns och jag missat detta så ber jag om ursäkt redan nu.

Nu till funderingen. Om man ser till experimentet Schrödingers Katt som ett faktum som säger att katten varken är levande eller död. Bara så, att man konstaterar att katten varken är levande eller död.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Schr%C3%B6dingers_katt

(Vare sig det är rätt eller fel har inte speciellt mycket med saken att göra, det var mer ett exempel för att lättare kunna spegla min frågeställning. Alltså diskuteras inte min åskådning av experimentet i den här tråden)

Om jag nu som människa, redan vid tidigt ålder bestämmer mig för att klä mig i en persona och anta en speciell personlighet som jag behåller tills jag blir säg, 40 år. Ingen vet att jag spelar en personlighet som jag själv hittat på. Vem är jag egentligen då? Är jag personen i mitt huvud som "lurar" alla eller är jag personen som min omgivning känner? "Lurar" jag egentligen någon? "Lurar" jag mig själv isåfall finns det en tredje persona? En som iakttar hela förloppet?

Vad definerar mig och min personlighet? Är jag själv ett igenkännande organ som existensberättigar min "egentliga" personlighet eller min omgivning?

Jag har alltid trott att en personlighet defineras av omgivningen. Eftersom jag kan se mig själv ha en viss personlighet och agera på ett speciellt sätt för att ge specifika givna intryck men dessa tolkas ju av min omgivning och plötsligt har jag och min personlighet en helt ny definition? Eller?

Om man själv är den som definerar sin egen personlighet så är det en omöjlighet att någon skulle kunna "vara sig själv" eftersom "sig själv" blir en egen fiktiv föreställning. Om inte åskådarens röst finns är väl hela begreppet personlighet moot? Eftersom det ändå inte spelar någon roll hurvida du eller någon annans personlighet defineras?

Det blev väldigt rörigt och jag vet inte riktigt om min frågeställning/fundering är klar. Men jag hoppas att den gått fram och att folk förstår vad jag menar och kan hjälpa mig.

det som definierar personligheten är väl de naturliga reaktionerna som visas mot omgivningen, vilka sidor och känslor som visas utåt, även de "negativa" sidor man har inom sig. det måste väl vara den "sanna" personligheten enligt mig.

Så enligt dig nu. Om tesen jag la upp skulle genomföras så skulle alla uppfatta den här personens "fejkade" personlighet. Men eftersom personen i fråga är medveten om det, så är hans personlighet definerad av omgivning och således är inte personen i fråga sig själv?

Eftersom hans personlighet är definerad av omgivningen.


EDIT: Vilket innebär att jag är inte den jag tror jag är, eftersom det jag tror folk uppfattar av mig kanske inte stämmer. Vilket gör att omgivning kan få en uppfattning av mig och min personlighet som inte stämmer överens om vad jag tror.

Så jag är inte den jag är, vad jag än ska bete mig som så är det inte jag. Eftersom åskådaren definerar.

Radikalt skulle jag kunna göra vad som helst, eftersom för mig är min personlighet inte definerad, eftersom jag som icke-åskådare inte kan definera den.

EDIT 2: Det håller inte, om jag från födsel spärras in och växer upp utan mänsklig kontakt, så har jag ingen personlighet? Existerar jag inte då? Jag kan ju defineras om te x människor ser mig genom en kamera.

Men det spelar ju ingen roll eftersom det är själva interaktionen mellan personen och åskådaren. Således har personen som är instängd ingen personlighet samt inget "själv".

EDIT 3: Tror jag har kommit fram till en slutsats. Eftersom personligheten är definerad av åskådaren. Och om jag från födseln har spelat någon annan som de uppfattat.

Om jag inte själv kan definera min egna andra gömda "personlighet" så existerar den inte. Eftersom den inte kan observeras och tolkas så finns den inte? Eller hur?

Ja, men bara att den är omöjlig att definera räcker nog inte för att påstå att den inte existerar. Personligheten kan ligga gömd inne i våra undermedvetna. Vi kanske alla har gömda personligheter i oss, som bildades redan när vi var mycket små och som omedvetet samlat på sig lite allt möjligt för att bygga en personlighet som vi inte är medvetna om. När sen tillfälle ges kan den komma fram och ta över vårt medvetande. Om vi senare ser tillbaka på just den där händelsen som fick vår dolda personlighet att framträda kanske vi upplever det som att den skapades då och inte hänger ihop med vad vi varit med om tidigare i livet. Men betyder det att personligheten inte fanns tidigare bara för att vi inte kan definera den?

Ber om ursäkt för eventull rörighet eller tankefel. Är ganska trött för tillfället

Ja?

Om vi har en betonggrund, var femte minut kommer något helt random object och blir en byggkloss. Du har ingen aning om vad det kommer att bli eller om det ens kommer att bli någonting. Om det senare visade sig att alla klossar bildade en bil så kan man ju inte se tillbaka och tänka "jamen det var ju pågrund av just de där klossarna"

Eftersom när klossarna flög på plats så hade du ingen aning om det skulle bli ett slut eller om klossarna skulle bilda någonting överhuvudtaget? Såvitt jag visste fattade jag inte ens varför klossarna föll där.
Hänger du med?

Ergo: om du har en personlighet som byggs allt eftersom dina intryck och därefter kommer till ytan och utspelar sig så omgivningen kan observera den och där igenom erkänna dess existens.

Så innebär det att den inte existerar förens den visar sig, eller hur?

Eftersom det är så djupt in i ditt undermedvetna att du inte ens vet om det, så kan du ju omöjligt observera vägen dit och därför omöjligt observera denna uppbyggnad och därför existerar den inte förens den nu uppenbarar sig.

Om man ser personlighet som en process med ett slut, ja. Däremot så förändras vår personlighet allt eftersom vi exponeras för nya upplevelser. Jag är säker på att min personlighet när jag var 15 inte alls var likadan som min personlighet är idag. När jag är 60 kommer den personlighet jag har idag i sin tur ha förändrats. Därför borde man kanske inte se personlighetens utveckling som klossar som tillsammans bygger upp något större (som en bil) utan istället som tex ett träd. En liten planta är lika mycket träd som en 40 meter hög gran, men en bil utan kaross är inte lika mycket bil som en bil med alla delar på plats.


Åter till den dolda personligheten.

Den dolda personligheten som vi ser när den framträder är bara en enstaka punkt i utvecklingen. Den har funnits där hela tiden och utvecklats ständigt. Vad vi upplever får den att utvecklas i olika riktiningar.
Vi kan ta som exempel att min partner har varit otrogen. Det väcker en ilsken personlighet i mig som får mig att avsluta vår relation. Men om min partner väntat 5 år till innan hon varit otrogen kan min ilskna personlighet (som inte väckts till liv 5 år tidigare utan legat gömd i mitt undermedvetna) ha påverkats av ökad livserfarenhet, tolerans etc och istället kanske jag förlåter henne för att hon var otrogen. Om otroheten omvänt skett 5 år tidigare hade min ilskna personlighet kanske varit i ett mycket omognare stadie, vilket leder till att jag misshandlar henne/ den hon varit otrogen med.
Alltså, tre helt olika scenarion, men samma personlighet. Nu överdrev jag förståss lite, men det var bara för att göra det tydligare. Rätta mig gärna om jag har fel.

Jag nämnde även att påbyggnaden av personligheten kunde vara en oändlig process. Men jag förstår absolut hur du tänker, det slår mig som järnhårt logiskt.

Men jag har ändå svårt att försöka föreställa mig en personlighet som jag inte vet om, som tydligen själv tar in åskådarens reaktioner och utvecklas på ett eget sätt men jag sålikt alla andra har varken erkänt eller observerat denna personlighetsutveckling eftersom den är gömd men ändå existerar den?

Det känns som vi nästan kommit tillbaka till punkt 1 igen, existerar verkligen en personlighet om den inte är observerad eller erkänd? Och är "jag-et" en giltig observatör som "tillåter" denna undermedvetna personlighet att existera?



Om du inte vet att den dolda personligheten existerar hur vet du då att den överhuvudtaget träder fram? Det finns ingenting som säger att te x utbrott som inte följer ditt normala mönster inte är universala anomalier?

För jag menar efter ett "utbrott" som du beskrev så kan det vara omöjligt för dig att konstatera att det var din dolda personlighet eftersom dess existens aldrig erkänts. Det kan ju bara vara "du" så att säga.

Man skulle kunna bottna det i hur man definerar och erkänner en personlighet. Vare sig den är erkänd eller inte. Finns det några speciella krav som måste uppfyllas för att det ska få bli kallad din undermedvetna personlighet?

Personligen tycker jag att om den samlar intryck från omgivningen och på så sätt utvecklas så är den verkligen inte gömd. Om den skulle vara såpass djupt i ditt undermedvetna så du inte vet om den så finner jag den högst otroligt att en personlighet(?) på egen hand skulle samla intryck och information från åskådare, utvecklas på egen hand och sedan träda fram vid (extrema?) eller egen valda tillfällen?

Det jag också tycker är märkligt med den här teorin är alltså att den här personligheten skiljer sig från din "originala" så är det ju ändå "du". Förstår du? Din personlighet som du sa hade en början, är denna början synonym med början för din "första" personlighet? Som du själv sa som exempel så 5 år tidigare hade kanske din gömda personlighet varit för omogen. Men inte din "vanliga"?

Hänger du med hur jag resonerar? Förövrigt tror jag inte det finns så mycket rätt och fel, visst kan vissa argument kännas mera tilltalande en andra men detta är ju obevisligt och mera en lite tankeställare än en direkt utfrågning för ett svar.
Det är hur som haver trevligt att du tar del i detta och svarar, jag uppskattar det och hoppas du fortsätter.

Mvh

Förlåt för dubbelposten men jag kände att detta är relevant för diskussionen.

Om vi ser tillbaka till Schrödingers Katt paradoxen så var det en viktigt parameter att ingen visste att katten befann sig i lådan från början.

Så om jag är medveten om min fiktiva persona och min riktiga personlighet så existerar den.

Om jag däremot frågar min kompis som går bredvid om han hela sitt liv spelat en fiktiv persona, då hamnar jag i samma situation som schrödingers katt. I ett plan där det endera existerar eller inte.

En god vän förklarade det som:


Ett svar som föreföll mig ganska tillfredställande, i varje fall just nu där jag är aldeles för trött för att kunna utveckla detta. Jag lämnar det här sålänge och funderar lite till och så får jag se om jag tar upp det igen eller om jag nöjer mig med det.

Mvh


EDIT: Surfade runt lite och fann att dessa funderingar hamnar väldigt nära Descartes filosofi.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ren%C3%A9_Descartes

Jag har funderat lite på det här, och kommit fram till att det kanske är helt onödigt att tala om "dolda personligheter". Tänk på scenariot med en spelad personlighet du beskrev i trådstarten.

Om en person har en viss personlighet men spelar att han har en annan personlighet kommer ju alla personens upplevelser tillsammans med de han spelar för att ses genom den spelade personligheten, eller hur? Men då kommer vissa av upplevelserna också bidra till att påverka hans "riktiga" personlighet, och andra dolda personligheter som ännu inte kommit upp till ytan. På det sättet blir alltså den spelade personligheten en del av de andra personligheterna. Slutsatsen blir det vill säga att allt blir extremt komplicerat.

Men om man i stället ser allt som finns i en persons medvetande som en personlighet, oavsett om det är minnen, sociala kontakter, åsikter etc, så blir det lättare att få överblick. Enligt det sättet att se det har alltså varje person en personlighet, oavsett om man förställer den man egentligen är. Den personligheten agerar utifrån sina tidigare upplevelser men styrs ändå av medvetandet. Således kan man ha saker gömda i sin personlighet som man medvetet eller omedvetet inte släpper fram, men som ändå finns där redo att ta över kommandot över personens personlighet om de yttre omständigheterna är de rätta. Hänger du med? Personligheten hos en person kan alltså inte ersättas utan bara förrändras, även om förändringarna ibland blir så stora att det är svårt att länka ihop dem.

Enligt det här sättet att se det skulle svaret på frågeställningen i trådstarten bli att den "riktiga" personligheten inte finns, men att alla delarna som krävs för att skapa den finns där och är bara att plocka fram om personen skulle känna för det. Även om personen ifråga inte visste att han har just de egenskaperna inom sig så är grundförutsättningarna de samma: den personligheten finns inte, men kan bli en personlighet vid ett speciellt tillfälle. Den enda skillnaden är att personen själv inte vet om att han har grunden till personligheten inom sig.

Jag kanske frångick kärnan i vår diskussion nu, men jag tycker ändå att det här hör till topic. Ber också om ursäkt om det känns rörigt, det känndes som det när jag skrev det.

EDIT: Tack, jag tycker att vi har en intressant och givande diskussion, precis så som flashback är tänkt att fungera.

Du ser det alldeles för "verkligt" om du förstår vad jag menar. Personlighets tesen jag la fram är ju bara ett stort exempel för att lättare illustrera "problemet" i sig. Allt det du säger är helt korrekt men jag känner att du inte riktigt kommit förbi hela personlighetstesen för att se det jag egentligen försökte illustrera. Jag är ganska övertygad om att mina försök att förklara det jag menar kan i vissa fall vara missledande men jag är tror att den finns där.

Det jag var ute efter var paradoxen som uppkommer där ett "ting" (läs: i detta fall en personlighet) befinner sig ett plan där den endera existerar och i det andra fallet inte.

Det allting kokade ner till (tror jag) är att observation och definition inte är nödvändigt för existens. (Läs förra inlägget för någorlunda klarhet.)

Jag är aldeles för bäng för att fortsätta diskutera detta just nu, men jag är absolut inställd på att försöka tackla detta vid ett lättare sinneslag. Jag kanske trodde att hela diskussionen var över men det må den kanske inte alls vara. Jag läste hela ditt inlägg och jag är någorlunda säker på att jag förstod vad du menade, därav mitt svar.

Jag kommer att återkomma med ännu klarare och mera tanketvistande sidor till det hela!

Mvh

Jag borde nog också sova och fundera mer på det här imorgon.

Du kan gärna precisera det här:
Menar du att den existerar för huvudpersonen men inte för betraktaren?

Haha kan inte låta bli, nej det jag menade var i exemplet där jag frågar min kompis om han har en dold personlighet och om han bara spelat en persona i hela sitt liv.

När jag då precis ställt frågan så existerar två möjliga utgångar:

1. Där han säger Nej, det har jag inte. Alltså har han varit sig själv och därför finns inte personan, men ändå har JAG föreställt mig denna och eftersom denna persona inte inblandar MIG så har den alltså existerat sålänge JAG har föreställt (läs: varit medveten) om den. Eller hur?

2. Där han säger ja, det har jag. Alltså existerar den andra personan, både för mig och för honom och därigenom är den erkänd och medveten om. Ergo existerar den!


Kanske inte skulle skrivit något ändå