2010-04-02, 15:16
#1
Min historia:
Vid ungefär 15 års ålder blev mitt liv riktigt jobbigt. Innan dess hade jag haft det ganska bra – inte problemfritt men jag kände mig aldrig olycklig på något sätt.
Vad som hände var att jag fick jag en massa konstiga telefonsamtal som gjorde mig väldigt rädd. Abstrakta ljud, knappt hörbara röster. Jag minns inte hur länge detta pågick, men jag gissar att det skedde ett par gånger i några månader. Under samma period så vaknade jag en natt till underlig musik som tycktes komma från taket.
Jag har tänkt på vad fan det var som hände då. Hade någon bara råkat få mobilen att ringa medan den låg i fickan? Hallucinerade jag? Försökte någon faktiskt att skrämma mig? Hjärnan gick på högvarv.
Min reaktion till allt detta var i alla fall inte rationell, jag blev extremt paranoid och detta precis när jag skulle börja gymnasiet. Detta ledde till att jag var extremt misstänksam mot alla och detta blev ju givetvis ett problem då jag samtidigt villa skaffa nya vänner i skolan – vilket jag också gjorde, men misstänksamheten fanns fortfarande kvar och relationerna blev konstiga. Helt sjukt när jag tänker på det nu, för jag är inte längre paranoid överhuvudtaget och jag har riktigt svårt att förstå hur jag tänkte då.
I alla fall, denna paranoia, helt vanliga tonårsproblem och en problematik som jag nyligen fått förklarad för mig att jag kan ha, nämligen ADD / mild autism gjorde att skolan gick åt helvete.
Jag började spendera allt mer tid vid datorn (jag hade redan innan spelat ganska mycket på fritiden.) Här fanns en perfekt flykt från verkligheten.
Jag ägnade hela dagarna åt Warcraft III och Diablo II och jag hade omkring 30% frånvaro första året, som ökade till 50% andra året. Sen fick jag gå om tvåan och hade fortfarande lika mycket frånvaro – samtidigt som jag började spela det nya spelet World of Warcraft som snabbare än snabbast blev mitt största intresse och började att slukade allt mer tid. Fick i denna veva Zoloft utskrivet, för ”depression”. Minns inte hur länge jag tog det om jag ens tog det regelbundet. Sista terminen i trean hoppade jag av. Jag sa att jag skulle börja jobba. Jag vet inte ens om jag trodde på det själv. Jag fick ju mer tid till att spela utan att behöva ägna någon tid åt skolan som jag knappt engagerade mig i ändå. Jag brydde mig inte och tänkte att jag klarade mig utan någon utbildning. Kan ju tillägas att utbildningen faktiskt var ganska dålig, framförallt engelska och svenska var mycket upprepningar från högstadiet. Blev inte motiverad. Jag var en ganska duktig student innan. Nu – givetvis IG i det mesta, G i några ämnen som jag lyckades med enbart genom att skriva bra på proven.
Jag fortsatte att spela under kanske ett års tid utan särskilt mycket tankar på något annat och jag hade väldigt lite socialt umgänge och det jag hade var uteslutande på nätet.
Men, jag tröttnade så smått på spelandet. Jag funderade på vad jag kunde göra, annat än att sitta vid datorn. Tog kontakt med några gamla kompisar från högstadiet och började umgås med dem då och då, jag började göra saker som jag inte gjort på gymnasiet; gå på fester, dricka. Var väl runt 19-20 då. Och det var ju delvis roligt, men alla problem som stötts undan genom att jag isolerat mig under så lång tid fanns ju kvar och blivit större. Jag insåg något, som jag inte kan eller vill ta ansvar för. Att jag blivit en jävla loser. Helt värdelös med tjejer (som jag inte ens haft en tanke på konstigt nog). Osäker, inåtriktad. Min kropp, som jag inte heller lagt märke till eller tänkt på förrän nu har blivit helt jävla deformerad; dålig hållning, böjd rygg, stor bak. Och allt har, hur märkligt det än kan låta, gått mig obemärkt förbi. Jag trodde verkligen att jag bara kunde börja om som om ingenting hade hänt, men dessa år hade verkligen satt sina spår.
Och så här känns det fortfarande idag, kanske 2 år senare och jag har åter slutat med allt socialt umgänge, efter ett visst uppsving då jag hade jobb och var ute bland folk mycket oftare, en period som varade i kanske ett halvår innan jag inte längre orkade med allt.
Jag står bara inte ut med mig själv bland andra. Det är så jävla svårt för mig att acceptera vad som hänt och gå vidare. Att ta ansvar för det. Vill skylla ifrån mig på föräldrarna, skola och de kompisar jag hade. Hur kunde de låta detta hända? Jag vet naturligtvis om att det är jag själv som är fullt ansvarig för vad som har hänt, men jag har svårt att acceptera det. Svårt att gå vidare. Pallar inte att visa upp mig för andra längre, kan inte med att vara en jävla loser men jag vet inte vad ska göra åt det heller. Har ingenting att prata om för jag gör ingenting och jag gör ingenting för jag har ingen aning om vad och jag är så osäker och självmedveten hela tiden att det är inte sant. Jag har ingen identitet. Dagarna går och går och ingenting händer. Så klart. Jag gör ju inget själv. Sitter fortfarande nästan uteslutande vid datorn men nu spelar jag inte ens. Bara slösurfar konstant, läser en massa olika forum utan något egentligt intresse. Försöker bara få tiden att gå. Jag orkar inte ha det så här längre, det känns som att jag sakta tynar bort och om jag inte gör något snart så kanske det kommer att vara så här för alltid. Därav att jag skriver denna text, som jag en längre tid funderat på att skriva men som aldrig blivit av. Jag är dessutom indirekt hänsynslös mot min familj, som tvingas leva med en otrevlig, lättirriterad, apatisk och inte sällan sarkastik son och bror, som inte uppvisar något tecken på att en förändring kommer att ske.
...
Min mor kontaktade för ungefär ett halvår sedan öppenpsyk (tror att det kallas så) och jag har haft kontakt med en psykolog, men kontakten är väldigt knapp, jag är där kanske 1-2 ggr i månaden och det känns inte som att något händer, jag får i alla fall inte ut särskilt mycket av det.
Vill klargöra att jag inte längre lider av någon paranoia, det har på något sätt gått över av sig självt, jag skrev bara om det i början av texten för att det var en bidragande orsak (hur bidgragande har jag svårt att avgöra) till att jag befinner mig i min nuvarande situation.
Det utreds om jag kan ha ADD och/eller mild autism. Jag har fått leka med klossar och sett på bilder. Det känns jävligt konstigt. Jag har alltid trott att jag varit väldigt normal. Jag har inte haft svårt med koncentrationen i skolan. Däremot har jag aldrig varit särskilt lysande socialt. Jag förstår någorlunda det formella sociala, t.ex kan jag, om jag skulle möta någon gammal klasskamrat, samtala ytligt kring skola, jobb och sådant och vara ganska trevlig. Jag tar upp det sociala för det är vad jag upplever som absolut svårast för mig och en anledning till att jag drar mig tillbaka.
Jag känner mig ofta stressad och på spänn i andras närvaro, jag är aldrig ”mig själv” tillsammans med andra men det är jag sällan ensam heller. Så här har jag alltid kännt sedan jag var liten. Vid några få tillfällen har jag känt mig helt bekväm bland andra människor. Det har dock aldrig tidigare gjort att jag undvikit sociala situationer, som jag gör nu och som jag gjorde under gymnasietiden.
Psykologen säger att jag visar upp koncentrationssvårigheter.
Hon säger att jag är ”sjukligt självupptagen” och narcissistisk. Det stämmer ju, och det är möjligt att jag alltid varit det, men det är ju extra påtagligt i min situation och det är kanske inte så konstigt. Jag har inte mycket tankar eller energi över till andra. Det är inte så att jag inte bryr mig, men jag tänker väl att de klarar sig utan mig. De har ju trots allt bra liv, i jämförelse – de klarar sig utan min uppmärksamhet, tillsvidare. Men det är mycket tråkigt, folk frågar vad jag gör nu för tiden och hur jag mår. Jag har inget svar som inte får mig att känna stor sorg. Och sorgen, och frustrationen och hopplösheten väller över mig så fort jag sätts i en situation då jag tvingas erkänna sanningen om mig själv, vilket i stort sett är varenda situation utanför hemmets ”trygga” dörr.
Jag är ständigt väldigt självmedveten, tänker på hur jag ser ut, hur jag går, hur jag pratar. Sjukligt självupptagen?
När jag är hemma kopplar jag dock helt bort mig själv. Datorn kopplar bort mig, jag finns inte. Målet är att hitta underhållning för stunden och stunden är konstant, dygnet runt, undantaget när jag sover. Det funkar liksom, men samtidigt inte. Verkligen inte. En bra låt är bra, men jag vet den skulle kunna vara hundra gånger bättre, om jag mådde bättre, och det är samma sak med allt annat också. Fångas ibland upp i en sådan, när jag tänker på det nu, nästan äckligt självupptagen självupptagenhet. Min saknad av den intima och storslagna kärleken, min saknad av göra dröm till verklighet, att utvecklas. Min saknad av det episka, det vackra, det starka, som det funnits potential till och kanske fortfarande finns, men som känns så avlägset.
Jag är fascinerad av perfektion. Något som jag aldrig varit i närheten av i verkliga livet, men som jag haft ambitioner att återskapa i någon form av konst – jag är intresserad av film och musik och jag har alltid tänkt att jag någon gång ska bli tillräckligt bra på något av dessa för att kunna uttrycka där, vad jag inte kan i verkligheten och den drömmen finns kvar, men den känns ofta distant och orealistisk, kanske gick möjligheten helt förlorad för alla år sen.
Jag är medveten om att inlägget kan verka rörigt och kanske är osammanhängande. Jag har försökt att förmedla en bild av mig själv, min problematik och min situation. Texten ger förhoppningsvis en liten inblick i mina tankegångar. Vad jag skulle vilja höra är om någon har några åsikter om min eventuella diagnos, ADD / mild autism. Jag är osäker på vad mild autism innebär. Tror ni att det kan finnas något annat? Kanske är jag bara lat och dum i huvudet.
Jag skulle gärna bara samtala med någon och jag uppskattar även alla råd jag kan få.
Hur får jag ordning på mitt liv?
Vid ungefär 15 års ålder blev mitt liv riktigt jobbigt. Innan dess hade jag haft det ganska bra – inte problemfritt men jag kände mig aldrig olycklig på något sätt.
Vad som hände var att jag fick jag en massa konstiga telefonsamtal som gjorde mig väldigt rädd. Abstrakta ljud, knappt hörbara röster. Jag minns inte hur länge detta pågick, men jag gissar att det skedde ett par gånger i några månader. Under samma period så vaknade jag en natt till underlig musik som tycktes komma från taket.
Jag har tänkt på vad fan det var som hände då. Hade någon bara råkat få mobilen att ringa medan den låg i fickan? Hallucinerade jag? Försökte någon faktiskt att skrämma mig? Hjärnan gick på högvarv.
Min reaktion till allt detta var i alla fall inte rationell, jag blev extremt paranoid och detta precis när jag skulle börja gymnasiet. Detta ledde till att jag var extremt misstänksam mot alla och detta blev ju givetvis ett problem då jag samtidigt villa skaffa nya vänner i skolan – vilket jag också gjorde, men misstänksamheten fanns fortfarande kvar och relationerna blev konstiga. Helt sjukt när jag tänker på det nu, för jag är inte längre paranoid överhuvudtaget och jag har riktigt svårt att förstå hur jag tänkte då.
I alla fall, denna paranoia, helt vanliga tonårsproblem och en problematik som jag nyligen fått förklarad för mig att jag kan ha, nämligen ADD / mild autism gjorde att skolan gick åt helvete.
Jag började spendera allt mer tid vid datorn (jag hade redan innan spelat ganska mycket på fritiden.) Här fanns en perfekt flykt från verkligheten.
Jag ägnade hela dagarna åt Warcraft III och Diablo II och jag hade omkring 30% frånvaro första året, som ökade till 50% andra året. Sen fick jag gå om tvåan och hade fortfarande lika mycket frånvaro – samtidigt som jag började spela det nya spelet World of Warcraft som snabbare än snabbast blev mitt största intresse och började att slukade allt mer tid. Fick i denna veva Zoloft utskrivet, för ”depression”. Minns inte hur länge jag tog det om jag ens tog det regelbundet. Sista terminen i trean hoppade jag av. Jag sa att jag skulle börja jobba. Jag vet inte ens om jag trodde på det själv. Jag fick ju mer tid till att spela utan att behöva ägna någon tid åt skolan som jag knappt engagerade mig i ändå. Jag brydde mig inte och tänkte att jag klarade mig utan någon utbildning. Kan ju tillägas att utbildningen faktiskt var ganska dålig, framförallt engelska och svenska var mycket upprepningar från högstadiet. Blev inte motiverad. Jag var en ganska duktig student innan. Nu – givetvis IG i det mesta, G i några ämnen som jag lyckades med enbart genom att skriva bra på proven.
Jag fortsatte att spela under kanske ett års tid utan särskilt mycket tankar på något annat och jag hade väldigt lite socialt umgänge och det jag hade var uteslutande på nätet.
Men, jag tröttnade så smått på spelandet. Jag funderade på vad jag kunde göra, annat än att sitta vid datorn. Tog kontakt med några gamla kompisar från högstadiet och började umgås med dem då och då, jag började göra saker som jag inte gjort på gymnasiet; gå på fester, dricka. Var väl runt 19-20 då. Och det var ju delvis roligt, men alla problem som stötts undan genom att jag isolerat mig under så lång tid fanns ju kvar och blivit större. Jag insåg något, som jag inte kan eller vill ta ansvar för. Att jag blivit en jävla loser. Helt värdelös med tjejer (som jag inte ens haft en tanke på konstigt nog). Osäker, inåtriktad. Min kropp, som jag inte heller lagt märke till eller tänkt på förrän nu har blivit helt jävla deformerad; dålig hållning, böjd rygg, stor bak. Och allt har, hur märkligt det än kan låta, gått mig obemärkt förbi. Jag trodde verkligen att jag bara kunde börja om som om ingenting hade hänt, men dessa år hade verkligen satt sina spår.
Och så här känns det fortfarande idag, kanske 2 år senare och jag har åter slutat med allt socialt umgänge, efter ett visst uppsving då jag hade jobb och var ute bland folk mycket oftare, en period som varade i kanske ett halvår innan jag inte längre orkade med allt.
Jag står bara inte ut med mig själv bland andra. Det är så jävla svårt för mig att acceptera vad som hänt och gå vidare. Att ta ansvar för det. Vill skylla ifrån mig på föräldrarna, skola och de kompisar jag hade. Hur kunde de låta detta hända? Jag vet naturligtvis om att det är jag själv som är fullt ansvarig för vad som har hänt, men jag har svårt att acceptera det. Svårt att gå vidare. Pallar inte att visa upp mig för andra längre, kan inte med att vara en jävla loser men jag vet inte vad ska göra åt det heller. Har ingenting att prata om för jag gör ingenting och jag gör ingenting för jag har ingen aning om vad och jag är så osäker och självmedveten hela tiden att det är inte sant. Jag har ingen identitet. Dagarna går och går och ingenting händer. Så klart. Jag gör ju inget själv. Sitter fortfarande nästan uteslutande vid datorn men nu spelar jag inte ens. Bara slösurfar konstant, läser en massa olika forum utan något egentligt intresse. Försöker bara få tiden att gå. Jag orkar inte ha det så här längre, det känns som att jag sakta tynar bort och om jag inte gör något snart så kanske det kommer att vara så här för alltid. Därav att jag skriver denna text, som jag en längre tid funderat på att skriva men som aldrig blivit av. Jag är dessutom indirekt hänsynslös mot min familj, som tvingas leva med en otrevlig, lättirriterad, apatisk och inte sällan sarkastik son och bror, som inte uppvisar något tecken på att en förändring kommer att ske.
...
Min mor kontaktade för ungefär ett halvår sedan öppenpsyk (tror att det kallas så) och jag har haft kontakt med en psykolog, men kontakten är väldigt knapp, jag är där kanske 1-2 ggr i månaden och det känns inte som att något händer, jag får i alla fall inte ut särskilt mycket av det.
Vill klargöra att jag inte längre lider av någon paranoia, det har på något sätt gått över av sig självt, jag skrev bara om det i början av texten för att det var en bidragande orsak (hur bidgragande har jag svårt att avgöra) till att jag befinner mig i min nuvarande situation.
Det utreds om jag kan ha ADD och/eller mild autism. Jag har fått leka med klossar och sett på bilder. Det känns jävligt konstigt. Jag har alltid trott att jag varit väldigt normal. Jag har inte haft svårt med koncentrationen i skolan. Däremot har jag aldrig varit särskilt lysande socialt. Jag förstår någorlunda det formella sociala, t.ex kan jag, om jag skulle möta någon gammal klasskamrat, samtala ytligt kring skola, jobb och sådant och vara ganska trevlig. Jag tar upp det sociala för det är vad jag upplever som absolut svårast för mig och en anledning till att jag drar mig tillbaka.
Jag känner mig ofta stressad och på spänn i andras närvaro, jag är aldrig ”mig själv” tillsammans med andra men det är jag sällan ensam heller. Så här har jag alltid kännt sedan jag var liten. Vid några få tillfällen har jag känt mig helt bekväm bland andra människor. Det har dock aldrig tidigare gjort att jag undvikit sociala situationer, som jag gör nu och som jag gjorde under gymnasietiden.
Psykologen säger att jag visar upp koncentrationssvårigheter.
Hon säger att jag är ”sjukligt självupptagen” och narcissistisk. Det stämmer ju, och det är möjligt att jag alltid varit det, men det är ju extra påtagligt i min situation och det är kanske inte så konstigt. Jag har inte mycket tankar eller energi över till andra. Det är inte så att jag inte bryr mig, men jag tänker väl att de klarar sig utan mig. De har ju trots allt bra liv, i jämförelse – de klarar sig utan min uppmärksamhet, tillsvidare. Men det är mycket tråkigt, folk frågar vad jag gör nu för tiden och hur jag mår. Jag har inget svar som inte får mig att känna stor sorg. Och sorgen, och frustrationen och hopplösheten väller över mig så fort jag sätts i en situation då jag tvingas erkänna sanningen om mig själv, vilket i stort sett är varenda situation utanför hemmets ”trygga” dörr.
Jag är ständigt väldigt självmedveten, tänker på hur jag ser ut, hur jag går, hur jag pratar. Sjukligt självupptagen?
När jag är hemma kopplar jag dock helt bort mig själv. Datorn kopplar bort mig, jag finns inte. Målet är att hitta underhållning för stunden och stunden är konstant, dygnet runt, undantaget när jag sover. Det funkar liksom, men samtidigt inte. Verkligen inte. En bra låt är bra, men jag vet den skulle kunna vara hundra gånger bättre, om jag mådde bättre, och det är samma sak med allt annat också. Fångas ibland upp i en sådan, när jag tänker på det nu, nästan äckligt självupptagen självupptagenhet. Min saknad av den intima och storslagna kärleken, min saknad av göra dröm till verklighet, att utvecklas. Min saknad av det episka, det vackra, det starka, som det funnits potential till och kanske fortfarande finns, men som känns så avlägset.
Jag är fascinerad av perfektion. Något som jag aldrig varit i närheten av i verkliga livet, men som jag haft ambitioner att återskapa i någon form av konst – jag är intresserad av film och musik och jag har alltid tänkt att jag någon gång ska bli tillräckligt bra på något av dessa för att kunna uttrycka där, vad jag inte kan i verkligheten och den drömmen finns kvar, men den känns ofta distant och orealistisk, kanske gick möjligheten helt förlorad för alla år sen.
Jag är medveten om att inlägget kan verka rörigt och kanske är osammanhängande. Jag har försökt att förmedla en bild av mig själv, min problematik och min situation. Texten ger förhoppningsvis en liten inblick i mina tankegångar. Vad jag skulle vilja höra är om någon har några åsikter om min eventuella diagnos, ADD / mild autism. Jag är osäker på vad mild autism innebär. Tror ni att det kan finnas något annat? Kanske är jag bara lat och dum i huvudet.
Jag skulle gärna bara samtala med någon och jag uppskattar även alla råd jag kan få.
Hur får jag ordning på mitt liv?
Adda replica_of_life så drar vi en HC.
Ett idé kanske kan vara att sätta upp mål? Vad har du för drömmar? Kanske delmål på vägen mot dessa? Och för övrigt håller jag med majoriteten, ett jobb skulle nog underlätta jättemycket, ut och sök! Och även om du inte får något jobb på en gång så är nog själva sökandet i sig bra.
