ateisternas tro

Jag har funderat en del kring hur ni ateister ställer er till några olika frågor.

Först och främst anser ju en ateist att tron på Gud inte är mer relevant än tron på en rosa elefant som styr universum, just pga inget av det kan bevisas. Ofta säger ateister, när frågan diskuteras, att de gärna skulle tro på Gud om han bara gav oss minsta lilla bevis för sin existens. Det är just här jag undrar vad ni tänker er för möjliga bevis? Frågan kanske känns lite hypotetisk, men jag tycker det är mycket intressant. Har ni några exempel på hur Gud skulle kunna ge ett litet bevis, utan att det blev helt uppenbart att han existerad? Eller kräver ni inte bara ett litet bevis, utan ett bevis som står utom all tvivel? Skulle Gud bevisa sin existens svart på vitt, skulle det ju inte vara frågan om att kunna välja om man vill tro och då försvinner ju hela poängen med att det är just en tro. Vetenskapen fungerar för övrigt sällan så att alla bevis är helt glasklara, så att utrymme för spekulationer uteblir. Detta beror på att vi inte är allvetenande och att mycket går över vårt förstånd. Frågan är då om det verkligen är rimligt att anta att ett helt allsmäktigt och allvetande väsen skulle få oss att förstå ett glasklart bevis om något som är just helt oändligt - dvs Gud. Vi kan inte förstå begrepp som oändligt, alltid etc. Således är min slutsats att om det finns en Gud uppenbarara sig denne helt enkelt omöjligt med glasklara bevis, då det dels strider mot vår fria vilja och då vi dels inte skulle kunna förstå. Hur tänker ni här?

Några andra helt annorlunda fråga, är vad ni ateister egentligen tror på? Ni tror inte på Gud, men tror ni att det kan finnas en högre makt, dvs något betydligt högre än människan? Tror ni att det alltid har funnits något, eller att allt utvecklats från inget? Finns det, som ni ser det, något mer som påverkar oss, men som vi inte har möjlighet att förklara? Är det möjligt att människan har en själ eller är vi bara helt biologiska varelser? Tror ni på ett liv efter döden och en djupare mening än att bara ha kul under den korta tid vi har på jorden? Hur kan man förklara varje människas helt unika medvetende, utan att tro på att vi har en själ och hur kan vi ha en själ om det inte finns en skapare? Här blir ateister tvugna att tro, om de inte helt enkelt väljer att strunta i sådana här frågor.

Svara på det ni orkar, det blev ett lång inlägg. Men tycker det vore väldigt intressant att se en diskussion ang ateisternas tro, och vad man som ateist kan tro på för att fortfarande kunna kalla sig ateist.

Ifall han vore en gud så skulle han väl direkt kunna säga till min skalle att han finns. Då han är gud hade han ju vetat exakt hur han skulle berätta det för att jag skulle tro på honom.

Han är den allsmäktige alltså är det hans problem hur han skulle bevisa sin existens.

Du verkar blanda ihop agnostiker och ateister...

ett glasklart bevis ska nog till för att övertala mig, typ att han/hon sträcker ner en gigantisk arm och typ knäpper sönder empire state building, eller nåt sådant.

agnostiker kallas de som inte tror på gud men som ändå tror på något över människan, ateister tror på det som är bevisat av vetenskapen.

de ämnena som finns i våra kroppar är helt naturliga, och från början så var det troligen något mellanting mellan levande varelse och ett kemiskt ämne. detta skaffade sig någon form av skal, och vips så var processen igång. ni kanske redan vet att bakterier har utvecklat resistans mot antibiotika, och detta är en typ av evolution för att anpassa sig. 100 år är verkligen ingenting jämfört mot 4 miljarder år.

Jag kan inte svara för alla ateister bara för egen del. Nej! Jag tror inte på nåt högre väsen eller så. Inte heller tror jag på ödet. Slumpen skulle jag hellre vilja kalla det. Alltså om nåt nu kan vara ödesbestämt så att säga. Att jag och du har en unik själ och ett högre medvetande än tex hundar förklaras inte genom en högre makt. Det finns ingen gud som gett mig mitt medvetande. Om det vore så enkelt så skulle vi väl kunna prata med alla levande varelser på jorden? Eller skulle gud ha glömt bort att ge oss möjligheten att prata med andra arter än oss själva?

Så för att svara kortfattat på din sista fråga(för övrigt en mycket intressant frågeställning och tråd) så svarar jag: Jag tror på mig själv och mina egna kunskaper och egenskaper. Ingen har "gett" mig dessa. Såvida man inte räknar in föräldrarna som satte mig till världen.

Ateistens tro går ut på att hela universum med all sin materia och all sin rymd har skapats utifrån ingenting, utan anledning och av en ren slump. De hänger mao upp sin övertygelse på en ganska tunn tråd.

Jaså tror "vi" det?

Det kan lika gärna vara så att universum är ett uppdelat ingenting +1-1=0. Alltså inte "skapats" utan bildats. Summan av kardemumman är fortfarande noll.
Det är den enda logiska förklaringen vad jag kan se i nuläget.

Tror att många ateister har som gemensam nämnare att vi inte tror på några antaganden helt utan belägg, och vi föredrar att säga: Jag vet inte, istället för att tro på dessa antaganden utan belägg.
Jag är ateist och tror inte nödvändigtvis att hela universum med all sin materia och all sin rymd har skapats utifrån ingenting. Jag vet helt enkelt inte. Man ska inte tro(hux flux). Man ska veta, eller inte veta.

Detta är nog det som stämmer bäst överens med mig och min ateistiska "tro".

Men det där att det skulle "strida mot vår fria vilja" är ju ett kristet påfund. Vad är problemet med att veta istället för att tro? Dessutom är en fri vilja helt omöjlig om den kristna gudsbilden är korrekt. Så sluta prata om den fria viljan - den är helt irrelevant, för alla. Och ett bevis är ett bevis, "minsta lilla bevis" betyder ingenting annat än just det: ett bevis för guds existens.
Generellt tror inte ateister på någon högre makt nej. Men vad ateister "tror på" är naturligtvis olika. Alla ateister tror inte samma sak. Vissa tror att någonting kanske alltid har funnits och vissa tror att det har kommit ur intet (eller nästan intet i alla fall). De flesta tror inte att vi har någon själ - eftersom det inte finns någon anledning att tro att vi har en själ.

Och nej, vi blir inte tvungna att tro, i alla fall inte på samma sätt som religiösa. Vi kan nämligen säga "jag vet inte". Och att man inte har svaret betyder ju inte att man inte funderar över frågorna. Religiösa brukar ju hävda att de har svaren, men det beror på brist på ödmjukhet och fantasi. Och en vilja att ha svaren - istället för att fundera över frågorna.


Ateister har ingen tro, i alla fall inte på något högre väsen. Många ateister är naturalister (och jag tror att det egentligen är det du menar när du säger ateister). Naturalister tror att den fysiska världen är allt som finns. Själv vill jag hävda att detta är den enda möjliga rationella ståndpunkten - det kan förstås finnas något mer, men innan vi har hittat några evidens för det så är det inte rationellt att tro på det.

Problemet är ju att det där inte är sant. Det är inte ens nästan sant. Det finns säkert folk som tror så, men det är inte så att ateister måste tro det.

Dock säger ju gudshypotesen att allting skapades av ingenting... vilket jag tycker är märkligt.

Citerar Bertrand Russell:
Om de kosmologiska och teleologiska bevisen varit sanna hade det visat att det finns en skapare. Men inte nödvändigtvis att skaparen är Gud.

Varför skulle argumentet strida mot fri vilja? Objektiva bevis för Guds existens medför inte tvång att tro på dem. Att tro på Guds existens medför inte heller acceptans av alla kristna dogmer och traditioner.

Strikt talat kan en ateist tro på allt förutom Gud. Jag är filosofisk naturalist, dvs. hypotesen att naturen är ett slutet system, allt som inte är en del av naturen påverkar inte den. Universums uppkomst är en vetenskaplig fråga. Jag tror att människan har en själ, men den är mekanisk och dör när kroppen dör. Nöjd?