Känner mig "lost" i samhället

Freud kände såhär, i synnerhet när han började få kläm på människans natur och det samhälle och liv hon skapat för sig själv. Då ville han knappt leva längre, och vart alltmer förbittrad, ensam och ledsen - mötte t.o.m. sin egen bortgång i den stämningen. Även hans dotter delade det ödet.

Det här är något som många beteendevetare känner igen, i synnerhet äldre psykologer. Men dom får inte säga det till en patient, för deras jobb är att få patienten att fokusera på glada tankar. Dom går liksom inte igenom alla samlade upplevelser och faktiska företeelser och låter patienten reagera som han gör.

Saker vi tänker och känner, är rationellt inom oss. Alla gör ju vad de känner är rätt och riktigt, och därför borde det vara rätt. Att medvetet göra fel, det är svårt. Vi tänker, att som varelse måste vi ju vara sprungna ur det som föregick oss; att vi är en förlängning av den miljö vi befinner oss i, att vi skapta av det, och vårt intellekt och våra känslomässiga system är därför inställt efter den miljö vi lever i. Därför tycker vi att vi kan lita på att det som känns eller förstås som bra också är bra; att det som känns bra har relevans och leder till gott. Vi går alltså efter att det som orsakar smärta är destruktivt och det som skapar välbehag och lust är konstruktivt.

Men vi är trots allt en organism. Vår natur är så att vi är lite som vi är, och det finns inte särskilt mycket rationellt, logiskt eller konstruktivt bakom det. De flesta människor har ett väldigt självdestruktivt beteende, både som individer och som grupper. Det som ger upphov till smärta är inte destruktivt och det som ger oss välbehag är inte konstruktivt. Våra känslor och drifter är inte särskilt naturliga eller relevanta till vårt välstånd. Men vi har oerhört svårt att tänka oss annat.

De flesta mår ju bra av att tänka att de är bäst, snyggast och starkast, medan det absolut inte är så, eller ens är särskilt moget eller konstruktivt att möta livet med en kärlek till den känslan. Det är faktiskt en väldigt destruktiv egenskap. Men för många av oss är den lika naturlig och självklar som att andas. Därför ifrågasätter man den inte, utan tolkar den som rätt, riktig och konstruktiv, för den smakar gott i kroppen liksom.

Vårt samhälle och liv består därför av mycket elände och olycka som kommer ifrån sådana destruktiva egenskaper, egenskaper som känns nästan lika positiva och naturliga som att andas. Den kristna medeltidens kyrka förklarade denna världens paradoxala orättvisor med att livet på jorden var Guds sätt att testa själens styrka och lojalitet mot guds ordning. Den som bestod testet vid livets slut var välkommen till paradiset igen. Darwin gjorde en liknande beskrivning: han framställde livet som naturens sätt att testa biologins styrka och förmåga att följa naturens ordning. Den som behärskade testet bäst belönades med längst och friskast liv.

Gemensamt för nästan alla livsåskådningar, är att de orättvisor och elände en människas liv innehåller har en inneboende mening, att det är ett slags test enligt en förutbestämd ordning. Vissa säger "sluta tyck synd om dig själv och ansträng dig lite mer". I själva verket är det ofta så att vi människor inte är ens tiondelen så intelligenta och självmedvetna som vi känner oss, utan är i själva verket relativt destruktiva och självgoda - utan att vi vill tänka på att vi är det. Vi vill inte se det. De som säger "sluta tyck synd om dig själv och ansträng dig lite mer" är samma personer som man instinktivt känner är de sadistiska och ointelligenta personligheterna, och det har visat sig sant vid psykologiska utvärderingar också. Man kan även se det på att om de själva hade fått det råd som de just erbjöd, så hade dom blivit lika sårade och förbannade som vi själva blev.

Det liv som vi alla tvingas in i, tack vare alla dessa faktorer, är ett resultat av vårt sätt att fungera, som varelse. Men vi vill alla vara överlag goda, och vi gör det vi alla tycker är rätt, även om det inte alltid är det. Vi gör åtminstone inte det vi tycker är fel, vilket är gott. Hade vi varit onda hade vi gjort det vi anser är fel. Det kan i alla fall vara en hoppfull tanke. Så, att du känner dig väldigt lost i samhället, är ett friskhetstecken. För samhället är - sett ur ett helt objektivt synsätt - väldigt lost, även om vi alla försöker se glada och friska ut och uppehåller inbillningen att livet i samhället är fullständigt logiskt och följdriktigt.

Jodå, jag känner ungefär likadant. Jag känner mig inte alls frestad att leva det liv som samhället vill att jag skall leva. Inte bara att jag inte har lust, jag klarar helt enkelt inte av det. Varje dag är densamma, egentligen. Man har ingen frihet i vårat samhälle idag. Allting skall skötas rätt och man måste ständigt fortsätta med samma sak som dagen innan. Jag umgås dock inte så mycket med människor, då jag inte längre känner att så många människor ger mig något. Jag har haft känslan så länge att jag helt enkelt tröttnat på dem flesta.

Jag känner idag att jag helst av allt skulle flytta ut till en stuga i skogen där man kunde leva ett "riktigt liv". Man kunde ha sina djur, och också ha en gård att sköta. Jag skulle också bara villa fara iväg. Boka en resa till Asien där jag skulle fara omkring. Bara känna någon form av frihet. Bara en ryggsäck med saker, och inget konsumerande.

Dagens samhälle är deprimerande. Dem flesta har ett robotliknande mönster som dem följer livet ut. En del människor fixar det inte, och jag är sådan, jag vet inte, men du kanske också är det?

Har alltid tänkt i dessa banor, känt mig utanför och alltid funderat vad det är man krigar för om man inte känner sig nöjd?. Jag har inget mål att se fram emot, ingen aning om vad jag vill eller inte vill. Känns som livet bara går och går, har knappast några minnen från barndomen och det skrämmer mig hur kommer jag agera när jag är lite äldre och inte kommer ihåg denna tid?. Vissa delar minns jag men inte att det kändes meningsfullt eller att jag hade livsglädje. Se mig inte som ett självmordsbenäget offer som kräver hjälp utan spottar bara ut lite hur jag tänker. Redan i 8an började jag känna mig utanför och förstod inte hur samhället kan bygga upp skolor för att alla måste gå skiten, sitta och plugga upp matte svenska och sådant om jag ändå inte är intresserad utav eller känns som att det ger mig en mening. Som ni förstår dog glöden ganska fort och i gymnasiet i 2an(Flashback humor) hoppade jag av. Såg inget mål framför mig och klarade inte av att leva med en ångest att stiga upp varje dag. Vad har jag satt mig i för situation nu?, jo jag går praktik för 1050kr/mån pengarna har väll inte någon större betydelse men jag känner mig inte lycklig iaf. Känns som jag är nära total kolapps för jag orkar verkligen inte. Har riktigt dåliga sömnvanor dessutom och bara går igenom dagarna utan att bry mig. Börjar bli osocial dessutom hjärnan fungerar inte som den ska. Praktiken kommer inte genera något jobb i längden utav är endast för att sätta mig i ett fack för stunden som alternativ till gymnasiet. Har ju insett samhällets normer och var kommer jag få för jobb som hoppat av gymnasiet utan att ha en kämpa glöd för något specifikt. Tänker ofta att ikväll ska jag försöka reda ut vissa punkter och styra upp lite saker. Händer aldrig något för jag inser att jag aldrig kommer finna svaret som det känns just nu. Blev lite mycket text finns mer att skriva men det lägger jag till senare i sånna fall.

Men iaf TS känner igen mig på många punkter som du ser och jag har fan ingen lösning på problemet. En sak som jag personligen stör mig på är att varför vissa vinner pengar och kan röra sig friare. Det är ingen jävla "tyck synd om mig" jag är ute efter. Pengar ger större möjligheter att göra vad man vill oavsett vad som sägs eller tycks. Jag lever bara på denna jord en gång och ska jag då tillbringa min tid i att vara likgiltig rakt igenom, lever i tron om att någon gång släpper det och jag inser varför samhället ser ut som det gör, när den dagen kommer kanske jag får lite ro.


Höjdpunkten i mitt liv är att veckan ska ta slut så jag kan berusa mig till den grad att jag knappast kan stå samt träffa polarna. Sedan ligger man och har ångest på söndagen. Senast nu under lovet drack jag 6 dagar i rad hade fan inte tid att ta hand om ångesten, ville ha lite glädje innan lovet var slut. Vad har jag byggt upp för jävla liv och ska det se ut såhär? Vill ibland bara sticka men vettefan om det skulle göra saken bättre. Mår jag bättre på en strand i karabien/thailand?.

Du beskriver här partiprogrammet för i stort sett alla kommunistpartier i världen.

Känner igen mig i ovanstående. Känns som något är fel när man hoppas att någon naturkatastrof ska ske. När man blir glad över att tsunamin kom undrar man varför blir jag glad?

Vill iväg och isolera mig från samhället, ensam eller med några andra likasinnade. Men som med allt annat så måste man ha iaf lite pengar innan man försvinner och börja leva med sig själv för sig själv.

Blir deprimerad när jag gör det jag gör om dagarna på grund av skamkänslor mot mina närmaste, som lägger krav på krav på att måste utbilda sig och man måste göra ditt och datt. Hatar allt man måste göra för att så gör man helt enkelt. Var finns den fria viljan hos individerna? Räknas den?

Vad är den fria viljan? Vad är det du vill uppnå?


När du säger att du vill isolera dig ifrån samhället. Vad är för utopi som du vill nå? Är det likt ön i The beach? (Om du sett den).

Alltså... Jag vet att jag är jävligt anti-PK med detta inlägg, och jag är medveten om att många kommer att höja på ögonbrynen och kalla mig troll, men om det hjälper någon, så är det värt att posta. Vi är trots allt på flashback...

Jag har haft exakt samma problem och provat allt från terapi till läkemedel till knark och inget fungerade. Jag hade kunnat skriva exakt samma inlägg som TS.

För snart två år sen träffade jag dock en skön snubbe på 65 plus som hade varit psykolog eller psykiatier (minns inte vilken). Jag hade just flyttat till ett mindre samhälle utanför stan och bodde i anslutning till en vacker nationalpark och han brukade spendera sina äldre dagar med att vandra omkring där på stigarna, så det blev ofta många och långa samtal. Han gav mig tipset att först lägga ner alla piller som vården proppade mig med. Det var allt från xanor, diazepam, diverse olika SSRI, ibland smärtstillande som Ketogan, och i omgångar flunitrazepam.
Ingen nertrappning, utan bara lägga av över en natt och ta smällen med avtändningen. Sen när jag hade skiten ur kroppen, skulle han hjälpa mig...

Det är kanske en underdrift att kalla avgiftningen för "ett helvete", men vi säger så; Jag genomled ett helvete under några veckor och till slut var det dags. (Long story made short..)
Det hela började med en hel dag av meditationsövningar och samtal om allt och inget. Vi fokuserade mkt på hur jag upplevde känslor i vissa situationer och hur dessa känslor förändrades med tiden inombords.
Nästa dag var det samma sak ända tills sen på eftermiddagen, men då hade han berättat att jag skulle få äta toppslätskivlingar på kvällen.
Nu gör jag en lång historia väldig kort. Självklart blev jag rejält tveksam. Jag hade själv ett långt missbruk bakom mig och hade testat på det mesta i knarkväg, så även psykadeliska svampar och förstod inte hur det skulle hjälpa mig.
Dock lät jag mig övertygas och jag fick dricka té som han hade gjort på nerfrusna, pulveriserade svampar.

Jag har sen den natten funderat på vad som egentligen förändrades, men har inte riktigt kunnat lägga fingret på det.
Han hade ibland korta diskussioner med mig och frågade mig om saker och ting som jag hade berättat om i våra tidigare samtal under dagen och gårdagen men som oftast lät han mig spinna vidare i mina tankar.
Som jag kan närmast beskriva det, är att det som om allt fick en betydelse. Det var som om hela universum förklarades för mig. Min bittra syn på samhället och meningslösheten byttes mot en mening med hela härligheten. Det var som om jag började se mig som en del av andra, som celler i en stor organism som vi kallar samhället. Livet fick en mening, ungefär.
Jag började se mig själv som en del av en lång kedja som började någonstans för många många eoner sen, innan solen ens var född och de atomer som skulle bli vi kokade i någon magnifik stjärna, någonstans.

Nu har jag flyttat tillbaks till stan, ordnat upp jobb & sambo, fin BRF och är delaktig i samhället.
Själva känslan av meningslöshet är där, skillnaden är att den är positiv; den berättar för mig att samhället då kan anpassas till mig - den är nämligen omedveten i sin meningslöshet. Jag behöver inte anpassa mig - jag är magin som händer; det krävdes supernovor och årmiljarder för att bara bygga atomerna i min kropp, för att inte tala om självaste livet.
Jag är fortfarande lika medveten om människors dumhet och totala befrielse av IQ; men det är helt okej - då kan jag tänka åt de.
Jag tycker fortfarande att många människor är taskiga och jobbiga; men det gör inget, det gör bara att jag lär mig uppskatta all den kärlek som jag får från andra människor.

Jag har verkligen ingen aning om hur jag ska beskriva skillnaden mot innan och jag vet inte hur du ska göra för att kunna testa samma sak. Det räcker ju inte med att bara käka psilocyb-svampar och hoppas på det bästa, jag hade ju själv "knarkat" på dessa innan, utan att det hjälpte, det var kul, men hur mkt kul varar länge??!
Sen kan man ju inte dyka upp hos sin psykolog trippad på svamp, så jag vet inte. Det är som sagt, väldigt anti-PK att ens diskutera detta.
Du kan ju börja med att läsa: http://www.sydsvenskan.se/varlden/ar...-i-ett-ar.html och sen googla dig vidare...

Enligt mig så är den fria viljan att göra precis som man själv vill. Från början när vi bara var samlar- och jägarmänniskor jobbade man i genomsnitt i 5h om dagen . Några bestämde sig för att starta jordbruk, fint det men sedan har det utvecklat sig vidare till att man ska göra si och man ska göra så. Inte direkt att det bestäms inpå vad man har för kläder på sig men i det stora hela bestämmer samhället vad du ska göra. Jag vill blir fri från den känslan att jag gör det jag gör för att man "ska" göra det.

Enligt mig så tror jag att om man skulle leva som på the beach så ska man max vara 6-8 st för annars börjar det bli ett samhälle där det ställs krav på att du måste göra ditan och dattan och det bestämmer vi och inte du. Annars likar det nog the beach en del, min utopi. Länge sedan jag såg filmen iofs.

Min utopi är en blandning av samlar jägarmänniska med inslag av lättare jordbruk i en grupp av 2-4 personer. Helst i ett varmare klimat då jag tror det blir lättare att leva som samlare. 2-4 personer pga människan behöver någon sorts social stimulans och jag tror inte det är stor risk för splittring om man är färre då det blir färre åsikter som stretar mot varandra.

Börjar bli lite offtopic här nu tror jag så några fler frågor så kanske vi ska ta det på PM?