Självmord och återfödelse

Tanken med återfödelse är ju att medvetandet går vidare.

Du har lite av svaret i ditt inlägg. Om vi hade visshet om en återfödelse eller att döden bara är en resa till en annan existens utan lidande bör det innebära en våg av självmord. Men det är förmodligen en mening med att vi inte har denna visshet.

trots att jag finner denna tråd [relativt] innehållslös tar jag mig tid att komplettera ditt förslag kring en österländsk syn på självmord kontra reinkarnation.
Eftersom att "Du" inte är viktigare än någon annan levande varelse, blir det dålig karma att ta livet av dig [en markerande handlning att begå självmord], men framförallt: för att det är en självisk handlning, INTE ond [eller ], utan Självisk.

det vill säga; det moraliska ligger inte i självmordet: utan i det att man framhäver sin individualitet, vilket känns någorlunda ironiskt då t.ex. buddhismen i övrigt utgår mycket från det självständiga.

Rekarnation och annat ser jag mer som religion.

Först måste man veta vad det är som definerar "du", dig, ditt jag. Alltså vad det är som utgör att man är den man är.
Vi är inte vår kropp, den består bara av exakt samma ämnen som finns i alla andra himlakroppar där ute, stjärnor, planeter.
Vi är minnen, man definera den man är genom minnen registrerade i hjärnan. Planer som man har framför sig. Och vad man har varit med om vid liv, alltså upplevelser och erfarenheter.
Alla människor är ett och samma, vi kommer från ett och samma, allt är ett och samma, planeter, stjärnor, hela universum, vårt universum, ja, det är egentligen inte så svårt att förstå. Första cellen kom från vattnet sägs det? Den delade på sig, blev fler och en utveckling började ske. Vi kommer alla därifrån. Vi är alla ett och samma medvetande splittrat och förvirrat.
När vi människor har fattat det och släpper våra egon kommer vår värld att se underbar ut.

Om man utgår ifrån att man inte har det gamla medvetandet kvar och att man kunde bevisligen säga att när du dör så återföds du.

Den spontana tanken jag får är att om jag hamnade i den sitsen där jag tänker att nu liknar livet skit så skulle jag ändå inte göra det!

För man vet aldrig vad livet bär med sig. Vi har det alla tufft nån gång i livet men det är ju en del av att leva, den formar dig och leder dig in på nya stigar som i slutändan kan bli något helt fantastiskt. Så i risk av att missa något så skulle jag leva mitt liv som det kommer för vi ska ju alla dö ändå.

En dålig liknelse är att du har ett favoritspel sen får du tag i alla cheats till det... då spelar man inte det spelet mycke länge till.