Är Lars Gustafsson läsvärd trots allt?

Intressant! Jag gjorde en liknande iakttagelse när jag hamnade vid samma bord som herr Gustafsson under en litteraturkryssning. Jag sa inte mycket själv, men märkte att han snabbt blev översvallande trevlig mot dom som smickrade honom oblygt
Berätta gärna mer om ditt möte med den store mannen.

Tack för tipsen! Ska kika närmare på de där. Härligt med folk som har koll.

Jag minns detta rätt väl. Först skrev jag ett brev för att engagera honom som föreläsare på mitt jobb. Sedan ringde jag upp honom och fick ett vänligt, närmast hjärtligt, bemötande; "du som skrev brevet - det var förbannat intressant". Han ställde upp på föredraget och gick också med på en lyrikafton "off the record".

Jag hämtade honom vid flyget där han mötte upp tillsammans med sin dåvarande fru Alexandra. En trevlig herre utan tvivel. Mest utmärkande var hans nyfikenhet på allt "min dialekt, min lite skrotiga bil, landskapet"

Lokaltidningens reportrar som fått nys om besöket, mötte sedan upp. Och han poserade med stor förtjusning för fotografen. Frågade "ni måste väl ha fler gästföreläsare på besök", "Ingen som du!" svarade vår lokale kulturredaktör; en replik som nästan fick Lars G att lyfta från bänken där han satt.

Lyrikaftonen senare på kvällen drog fullt hus, trots att jag knappt annonserat. Jag fick intryck av att han var en vänfast person. Där dök nämligen upp en gammal studiekamrat till honom (förstod jag direkt) som var mycket kufisk till apparitionen - en lite avsigkommen särling (kom dock med kunniga inpass.) Lars G bemötte honom hjärtligt, precis som man förväntas göra vid mötet med en gammal vän. Inga divalater där inte.

Mottaglig för smicker och förtjust över sin berömmelse, alltså. Jag kan inte låta bli att jämföra honom med hans kollega, f.d. vän och trätobroder, Jan Myrdal som jag träffat ett antal gånger. Den karlen verkar nästan besvärad över sitt kändisskap. Till skillnad från herr G placerar han inte heller sig själv i centrum i diskussioner utan lyssnar på folk.

Gustafssons sista bok släpps i augusti och är en framtids-berättelse.

Den enda bok av Lars Gustafsson som jag har läst är Strövtåg i hembydgen. Det är en liten volym som samlar några texter om Västmanland som tidigare varit publicerade på annat håll. Fin och stämningsfull läsning.

Det enda jag läst av LG är den postmodernistiska 80-talsromanen Bernard Foys tredje rockad för länge sedan som jag inte minns mycket av, men det ligger väl nära till hands att gissa att det i första hand är Herr Gustafsson som Lars Gyllensten syftar på i sin artikel om så kallade "premissförfattare" som vänder kappan efter vinden efter vad som för tillfället är i ropet. ("Premissmänniskor och radikala" 1982, tryckt i boken "Så var det sagt" Bonniers 1992):

Det finns inte mycket där som stämmer in på Lars G. Vid närmare påseende inget alls.

??? Mystik på 1950-talet. Social skildring på 1970-talet. Impulser från strukturalism och postmodernism på 1980-talet...

Just nu läser jag essäsamlingen De andras närvaro Om konsten som kunskapskälla från 1995. Postmodernism? Knappast! Det finns en tydlig linje tillbaka till hans tidigare språkfilosofiska arbeten. Och det är mer anglosaxisk än kontinental filosofi som påverkat honom.

Om livet, döden och de existentiella frågorna skrev herr G redan på 70 talet. Viktigast här är utan tvivel diktsamlingen Kärleksförklaring till en sefardisk dam från 1970.

Man är helt ute och cyklar om man försöker pressa in Lars Gustafsson i något tidstypiskt fack.

Lätt att hitta åtskilliga källor på att LG's 80-talsroman Bernard Foys tredje rockad betraktas som tidstypisk postmodernism.

Det tvivlar jag inte på då kulturella trender enklast kan avläsas hos litteraturkritikerna.
I betraktarens öga, och allt det där.Selma Lagerlöf kan då bli en queerfeministisk banbrytare, De tre musketörerna en förmarxistisk skildring av kollektivets nödvändighet (en för alla, alla för en), etc.

För tydlighetens skull, tog jag extrema exempel.

Gustafsson kan briljera som novellist... har jag märkt...

Så här va... hans romaner har sina åkommor... romanerna blir för långa... så vill man slippa tragglet med självupptagen, tankspridd författare som skriver om ditt och datt, utan disposition, sida upp och sida ner, kan man istället gå till novellsamlingarna... såsom Förberedelser till flykt... den har några nummer som är unika... såsom Bakunins resa... och någon till... distinkta prosapoem med twist.

Jag kom att tänka på det nu... när jag nyss läste om Det sällsamma djuret från norr... den kom 1989... och liksom förr anser jag att ramen i denna samling, med ett rymdskepp där några kaptener berättar skrönor för varandra, den ramen är abstrus och irrelevant... men enstaka noveller går an... som den om Sibelius som hemsöks av sin åttonde symfoni, den han aldrig fullbordade... den möter honom nu i mänsklig form... gäckande, förtrollande, ur räckhåll men ändå skön...

Bra var också novellen om en dansk forskare på besök i Stockholm 1970... i "Riksgropens" virrvarr av rivningshus stöter han på en affär... och köper en mystisk grej... en intelligensförstärkare... den var rätt skoj denna text...

Det visste jag sedan förr... men vid denna omläsning upptäckte jag nu några nya texter... såsom några, ska vi säga, Borges-pastischer... en om en kinesisk forntidsbyråkrat som går på subtil jakt i en jadestens ådror... en annan om ett nutida besök i Mexiko för möte med "mannen som är odödlig"... elegant, om än lite väl pessimistisk... en till novell, om några arkaiska kungar som studerar märkligheter, bland annat "en spegel", var OK... ingen annan svensk kan skriva sådant här... jo kanske Bertil Mårtensson... möjligen Tenhovaara... men iaf, detta är praktnummer i svensk novellism, dessa ovan relaterade texter i Det sällsamma djuret från norr från 1989... som är en i stort sett missriktad, larvig bok med orelaterbara skildringar av ett rymdskepps abstrusa egenheter... men som sagt, vissa av novellerna går an...

Gustafsson är en blanknött liberal, en ateistisk intellektuell utan hopp... kanske blev han konvertit, kanske mötte han Något Djupare på 80-talet... men någon mystik i hans texter finns egentligen inte, bara referenser till akademiskt gångbara 1800-talstänkare... detta gör att jag inte kommer att läsa (om) fler Gustafsson-verk nu...

Gustafsson är som Borges... han låter antyda en mystik som han inte själv omfattar... detta gör att Gustafssons (likt Borges') roll som Magus Maestro bara är en projektion... men visst finns det stunder då mystiken slår igenom och blir magisk...