Verkligheten i mina händer.

Jag vill börja min 'essä' med att påpeka att jag vill väldigt gärna skriva av mig från händelser och mina uppenbarelser om saker och ting. Jag startar inte ämnet för någon sorts provokation, utan endast intresse.

När vi på våra olika sätt dödar tiden vår vardag ger oss, brukar vi oftast göra det vi tycker är roligast, inga nämnda exempel då jag ska försöka göra detta ur så neutral synvinkel som möjligt.
Vi associerar våra diverse intressen med varandras för att försöka skapa en liten samhällskrets utifrån det, eftersom accept och närhet är det människan egentligen söker mest. Den magi av att man faktiskt är accepterad, gillad, hedrad o.s.v av en annan individ.
Jag brukar oftast stanna i tanken på varför vi människor agerar som vi gör, och att vi egentligen byggt upp en illusion av verkligheten som skydd för det vi är rädda för att se. Men om vi intar måttliga mängder av Alkohol eller droger på olika sätt så breddas dessa vyer för nya saker vi människor inte godtar i den vardag vi grått och sterilt lever i.
Hade den normala människan sett en man stå vid en väg och titta ner på marken i mer än 20 sekunder oavbrutet, anses densamma väldigt skum eller konstig av de mesta. Märk väl att personen inte gjort någon form av olaglighet, ändå så kan polisen ingripa och fråga mannen vad som pågår då han egentligen bara njutit av livets konstiga skeenden. Visst är det bra att polisman finns till (tveksamt) men att andra indirekt ska kunna sätta gränser för vad du vill göra med ditt liv är bara totalt hemskt enligt mig. Tillbaka till huvudfrågan.
Varje människa borde ju döda tid så som denna vill, så länge han/hon inte påverkar någon utomstående negativt fysiskt. Eftersom psykisk negativitet aldrig kommer att hindras hur vi än försöker. Till exempel om du går ensam på en lördagskväll och ser ett gäng livade festindivider passera, då ger dessa dig en sorts obekväm situation, du känner dig utstött och får massa negativa vibbar genom ryggmärgen.
.... Fortsätter kanske detta senare, några kommentarer, skriv gärna.

Jag tycker det är bra att människor kollar hur det är fatt när någon avviker. Vi måste ju ta hand om varandra. Bara inte polismannen blir grinig och försöker styra och ställa.

Nej men lagen påverkar samhället och vice verca.
Folk som anser sig själv ha kontroll, kan ha det på olika sätt. Det kan finnas människor som på något sätt känner sig totalt säkra i sig själv och behöver inte hävda sig på något sätt. Det finns också den där killen som pluggat medicin i x antal år för att känna högre status än den andra ''samhällsråttorna'', när båda människorna kan ha kontroll på sitt sätt.

Medborgare!

Ställ dig upp ditt argument!

Premiss!

Premiss!

Slutsats!

Sergeanten vill inte ha kontinentalt svammel i sin analytiska armé!

Vad om denna analytiska armé inte innehaver någon form av ledare?

Om du vill titta på marken en längre tid utan att snuten blir misstänksam så kan du istället för att stå så här: http://i47.tinypic.com/2ut3yug.jpg, stå så här: http://i49.tinypic.com/iqdds3.jpg

Visst, men jag känner ändå att det är en principsak för varje individ att kunna spendera en dag exakt hur man vill, förutom att fysiskt skada en annan människa. Farbror blå borde inte bli suspekt för en sådan liten sak, även fast dennes jobb går ut på att ibland iaktta ''skumma'' beteende bland människor. Ponera att det inte finns en lyktstolpe i närheten, du står bara och frenetiskt stirrar ner på marken, fast i dina egna tankar.

Aha, det är inte att studera de konstiga skeendena i sig som är huvudsaken här, utan det är rättigheten att utöva ett till synes suspekt beteende. Man kan väl säga att polisen i sig studerar ett konstigt skeende som är du. Det är inte så att de arresterar dig, men de börjar att peta på dig med en pinne för att se vad du är för något. Och så gör de flesta andra omkring dig.

Det är väl inget som hindrar dig egentligen, bara du kan palla trycket från omgivningens nyfikenhet. Så länge du själv känner en mening med det du gör, så ska det nog gå bra, men om det du gör inte bottnar i annat än att göra något suspekt bara för att du har rätt att göra det, så får du inget ut av det som kan väga upp folks misstänksamhet mot dig. Med andra ord, så kan du inte visa upp ett resultat för folk som förklarar varför du agerade konstigt och då blir det bara jobbigt.

Nu har jag inte tagit mig själv som exempel, iallafall inte i nyktert tillstånd.
Men problemet är att alla människor har moralskapat en sorts illusion om rätt och fel, och så fort en stark individ sträcker sig från mängden blir denna nedtittad och så vidare. Jag undrar om det kommer bli ännu mer moralfrågor i framtiden, eller tvärtom.
Och jo, hela ämnet handlar om en och samma sak, människorna runt om oss, som är egentligen är vi, om du förstår vad jag menar.

Jo, jag känner allt igen det här. Jag antar att det krävs inre övertygelse från en själv för att göra saker som skiljer sig från det vanliga. Man behöver en viss acceptans för eventuella fördomar, samtidigt som det är viktigt att man själv inte har fördomar om att andra har fördomar. Jag tror att det som gör så att man tar åt sig av moralillusionen är för att man själv bär på en ovisshet om ämnet i fråga, eller att frågan i sig kanske är ett ickeproblem som bara blir ett problem pga teoretiska principer.

Visst krävs det inre övertygelse om att man kan utföra vissa handlingar.
Men sålänge omgivningen har en övertygelse om rätt/fel på saker och ting förändras ju aldrig situationen. Puuh.. jag låter som en jävla anarkist nu, men helt fel på spåren är dem ju inte, sålänge dem inte tilltar onödigt våld.

peace.