Hela världen är mitt spel

Jag ska försöka hålla mig så kortfattad och informativ som möjligt. Jag tänkte förklara för er, schackpjäserna, hur världen egentligen är konstruerad och fungerar.

Världen är skapad för mig och jag är den centrala delen i världens bok. Alla människor fyller sin funktion för att världen skall fungera, för att kunna utveckla min historia och mina sinnen till fullo. Givetvis har alla människor, likaså jag, sin egen vilja och sitt eget intellekt att förlita sig på. Däremot lever ni efter ödet, ert kapitel är redan skrivet - det har redan bestämts vart ni ska starta och vart ni ska sluta. Jag försöker att undvika ordet utfyllnad då ni ändå fyller en funktion i mitt samhälle.

När en person helt "slumpmässigt" börjar tala till mig på tunnelbanan, så är det redan bestämt. Varken jag eller min nyfunna debattör kan förutse situationen, men jag vet varför den inträffar. Det är redan bestämt att den personen ska träffa mig, att den personen ska ge mig ännu en erfarenhet. Det är nämligen den personens öde att träffa mig.

Allt som händer i världen berör mig. Om något negativt/positivt presenteras på nyheterna så är det för att påverka mig, för att öppna upp mina känslor och mitt tankesätt. Det är lite som filmen "Truman show", fast omvänt. Jag är spelets mittpunkt och jag är medveten om det, medan resten av världen är en omedveten skådespelare. Vilket nu är avslöjat.

Jag är varken en övermakt, Gud eller bättre än någon annan. Däremot är jag viktigare än alla andra, eftersom modern tid handlar om mig. Det har funnits människor likt mig själv tidigare i historien, vare sig dom befinner sig i historieböcker eller ej. När min tid är över så kommer jag helt enkelt att ersättas av en annan person. Det är mycket möjligt att när min kropp dör, så kommer min själ att vandra vidare till nästa kropp för att börja om spelet under nya förutsättningar.

Så, vad tycker ni om mitt avslöjande? Kan det stämma? Tänker någon likadant eller är jag bara psyksjuk och egocentrisk? Och nej, jag trollar inte.

Om jag har lagt tråden i fel forum så ber jag så mycket om ursäkt och skulle uppskatta om en moderator kunde skicka tråden rätt. Tack!

/Solonik

Så som jag förstår det så menar du att du är den enda som har en helt fri vilja, och att alla andra är deterministiska och allt som händer runtomkring dig är ett spel, ett test där man ser hur bra du klarar dig?

Samtidigt skriver du att alla andra har en fri vilja, men att de också är deterministiska. Hur går det ihop? Om allt alla andra gör följer ödets spår, har de då en fri vilja? Det anser iaf inte jag.

Ja, det är mycket egocentriskt. Det är nästan som att säga att alla andra människor är biologiska maskiner som egentligen inte existerar, och rent av inte har en själ. De är bara skal som ger sken utav att vara precis som du, men existerar bara för att din värld ska vara påverkas utav dem, och utsätta dig för spelets olika tester.

Det är lite luddigt, jag vet, jag skyller det på min brist på sömn. Jag har inte sovit någonting.

Det stämmer, ni har en fri vilja till viss del. Men vissa saker är ni programmerade att "vilja". Att ta det där samtalet med mig på tunnelbanan, att laga mig den maträtten eller flörta med mig på krogen. Det är något ni tror att ni gör för att NI vill, men egentligen är det bara ödet som bestämt att det är så det ska vara och så kommer ni att känna.

Precis, ni är endast här för att jag ska kunna påverkas och utvecklas som människa.

Man kan ju inte motbevisa det så lätt, men att det spel som du spelar bygger på att vi endast vill saker som är styrda av krafter vi inte förstår för att få just dig att utvecklas ser jag såklart som fel, eftersom att jag vet att jag existerar, upplever saker, lär mig saker och utvecklas, precis som du gör, och som du ser som unikt för dig. Eftersom vi inte kan ta del utav varandras medvetanden så kan du inte ens vara säker på att andra har ett medvetande. Vi kan lika gärna vara lika mycket robotar som en riktig metallrobot. Samtidigt så kan det motsatta vara sant också. Robotar kanske kan utveckla ett medvetande de också?

Många som är troende tror ofta på att livet är något sorts test. Vilket de antagligen väljer att tro på eftersom att gud vill att man ska lära sig något, och utmanar en till att uppnå något bättre. Men att det skulle vara för just en enda person på hela jorden känns jävligt narcissistiskt. Jag är själv lite narcissistiskt, men jag tror inte att jag är universums eller ens jordens centrum. Något som isåfall skulle vara troligare är att ALLA spelar detta spelet, och att alla är deterministiska och att ödet redan har bestämt att man ska prata med den skumma killen i tunnelbanan.

Det var ju en lustig solipsistisk determinism du hittat på.
Det känns ju inte på något sätt som något man inte har hört förut.

En barnslig självcentrering.
Jag är inte imponerad.

Inte jag heller, lägg ned tråden.

Om man bara skulle diskutera filosofier som man inte hört förut skulle det snabbt bli ett väldigt tomt forum. Att säga "Nej, det där är en barnslig filosofi" och använda det som argument för att stänga trådar börjar man inkräkta på yttrandefriheten och rätten att tro på vad fan man vill. Säger inte att jag håller med TS, men onekligen kan det kännas ibland som att man traskar runt i en film alt. ett spel. Lite halvt avskärmad från världen, speciellt om man åker tunnelbana med fet musik på.

Det här påminner mig om något jag lättsamt brukade tänka när jag var runt 10 år. Jag visste inte någonting, men en sak visste jag: "Jag finns eftersom jag är medveten." Sedan drog jag för skojs skull slutsatsen: "Det är jag som är det, det är jag som är grejen med alltihop." Inte för att jag seriöst trodde att det bara var jag som var medveten, men jag förstod hur lätt det skulle kunna vara att dra en sådan slutsats.

När jag hade social fobi och okänt folk började prata med mig så tänkte jag: "Vadan nu, då? Jag blir pratad med utan anledning!" Nu för tiden så ser jag allt sådant som intressanta händelser, kanske lite som om det vore en film med mig i huvudrollen.

Finge jag välja så vill jag att andras beteende är byggda på deras respektive fria viljor, även om mycket av det kan vara upprepningar av inlärda mönster.

Varje medvetande har fri vilja. Världen är simulerad. Där har du svaren.

Ok, tack så mycket för svaren.

Saken är den att jag inte tror själv på det jag skrev i mitt första inlägg. Däremot har dessa tankar snurrat runt ett tag i mitt huvud. Jag vet att hela grejen låter jävligt egocentrisk, självupptagen och löjlig - men jag utformade texten och tankarna på detta vis med flit. För att på så vis skapa lite uppståndelse och intensivare stämning i svaren.

Själva tanken att det skulle stämma tycker jag är intressant, att ett enskilt liv skulle vara det centrala i livets pyramid. Givetvis tror jag inte på det själv, men svaren i tråden blir/blev så mycket bättre när jag utgav mig för att vara på det sättet.

Tack för alla svaren jag fick och ett extra tack till PuffaRoll!

/Solonik

Jag har själv samma tanke ibland, att alla är statister och allt cirkulerar runt mig. Men jag tror inte att det är så, men jag känner till möjligheten.

För övrigt så har jag aldrig förstått hur ett förutbestämt öde och fria viljan motsäger varandra? Den fria viljan är personlighetsbunden. Vi får en personlighet som ger oss en fri vilja, denna fria vilja går efter vårt öde. Vi kan vika av från ödet, men vi gör det inte pga våran personlighet. Vi vill helt enkelt inte vika av från ödet, men vi kan.

Men bara för att alla andra enbart följer ödet betyder det väl inte att du inte följer det? Du verkar ju mest irra planlöst omkring och vänta på att nya saker ska uppenbaras för dig..

Är det någon speciell uppgift du ska utföra som är exceptionellt viktig? I annat fall är du väl inte viktigare än någon annan då det är struntsamma om du finns eller inte då vi andra bara följer vårat gamla goda öde oavsett vad du tar dig för.

Om detta är min och alla andras uppgift är det väl ändå totalt likgiltigt för oss att fortsätta med den. Oavsett hur ödesbestämt eller inte våra liv är så får vi väl inte ut någonting alls av att utveckla dina sinnen?
Om nu inte dina fulländat utvecklade sinnen är något jag får ta del av och får behållning av men det låter ju som du behåller allt för dig själv.