En borr, eller ett borr?

Den nyutkomna Svensk ordbok (2009, SvO) anger borren som första alternativ och borret som även-form. Det gäller både spiralborren (det utbytbara verktyget) och maskinen, till exempel tryckluftsborren.

Det är anmärkningsvärt att utrum borren seglat upp på första plats. I förlagan till SvO var borren och borret jämställda (Nationalencyklopedins ordbok, ca 1995).

Jämför www.google.se/search?q="slant+med+borren" / www.google.se/search?q="slant+med+borret"

Beträffande sär- eller samskrivning så verkar det lite otympligt med niomillimetersborren, men i skönlitteratur skulle det nog bli så.

Borren skall inte förväxlas med ollonborren, som är en insekt på Hven vart fjärde år under bluslivets linning.

Borren är ju flera borr inte ett borr utan flera.
Har aldrig hört talas om att folk säger en borr , låter inte alls bra i mina öron.

En borrmaskin, ett borr
Två borrmaskiner, två borrar

En träborr, en stenborr
Det stämmer ju inte med "ett borr", men det är så jag skulle uttrycka mig när jag handlar nya borrar...

Vad säger ni om det? (Ja, jag bor i Skåne men är inte skåning)

Ja, så funkar språk... (Bortsett från att driften att "förvilla/förarga" sällan spelar någon större roll) Hur skulle det annars vara? Var tror du alla genus vi är överens kommer ifrån?

Nej, det menar jag inte. Kanske kan man göra en trestegsraket av det hela:

1. På den första nivån finns ord som ingen modersmålstalare av svenska skulle uttala med ett visst genus. Ingen skulle säga ett man, utan det måste vara en man. Dessa ord, de allra flesta av dem vi har, kan man inte blanda genus på bäst man vill.

2. På den andra nivån finns ord där bruket varierar beroende på dialekt. Där har vi ord som apelsin, som har n-genus för de flesta och t-genus för vissa. Vill man skriva eller tala standardsvenska bör man använda det genus som standardsvenskan använder.

3. På den sista nivån har vi de cirka 3-400 ord som har vacklande genus även på standardsvenska, såsom aceton. Här kan man välja fritt, men man bör hålla sig till ett och samma genus inom en och samma text/talsituation.

Ordet borr intar lite av ett mellanläge mellan (2) och (3) enligt SAOL, eftersom det står "borren, äv. borret". Med detta menas att borret kan accepteras i standardspråket men borren rekommenderas. I andra fall avstår SAOL från att göra en rekommendation, då står det ett "el." mellan formerna såsom för supinum av leva: "levt el. levat". Självfallet kan man som enskild språkbrukare ha andra uppfattningar om vad som är acceptabelt eller inte.

Ja, bestämd form plural om man inte böjer plural av borr till borrar.

1. en borr, den borren, två borrar, de två borrarna
2. en borr, den borren, två borr, de två borren
3. ett borr, det borret, två borrar, de två borrarna
4. ett borr, det borret, två borr, de två borren

I sydvästra Sverige kan bestämd form plural i talspråk bli:

– Glöm inte att lämna tillbaka de två borrena när du är färdig!

SvO har för övrigt smalat av snabbstålsborr så att binde-s är obligatoriskt, enligt huvudregeln för tre led, kan tilläggas. NEO hade binde-s inom parentes under snabbstål.

Norska "bor" är utrum, som "spiralboren". I Norge vet man minsann hur man lyckas med borrning.

---
Aceton är väl inte så ofta brukad att där har utvecklats en distinktion liknande ölet kontra ölen. Sen har jag fått uppfattningen att en keton är en keton och aceton är en keton. Det är inget märkvärdigt med en belgisk aceton.

Begreppet »test« brukar nämnas som totalt vacklande mellan utrum och neutrum, men där kan vara ett branschberoende.

Ett problem som du inte berör är gränssnitttet mellan allmänspråk och terminologi. Terminologiskt är saken fullkomligt glasklar - en borr, flera borrar är den större anordningen som på det ena eller andra sätet bringar en chuck i rotation, medan ett borr, flera borr är den skärande metallbit som sätts fast i chucken, och vars rotation åstarkommer själva hålet. Att det inte nödvändigtvis ser ut så i lexikon beror dels på att lexikografer rent gfenerellt inte tycker att terminologi är viktigt, om det det inte är termoninolgi som har med deras egna yrkesområden att göra - i alla större lexika från svenska till ett främmande språk får man reda på att zeugma heter exakt likadant på målspråket, men man får aldrig reda på vad en flacktång heter - trots att väsentligt fler talare på har anledning att tala om flacktänger än om zeugmata. Min förklaring till hur denna, strängt taget rätt egendomliga, prioritering har uppkommit, är att lexikografer, som de humanister de ytterst är, i allmänhet rör sig i en högre, andlig, Boströmsk verklighet, där verktyg och andra praktiska prylar är plebejiska ting som man helst inte befattar sig med.

I vilken utsträckning man som icke-fackman bör hålla sig till fackspråkets terminologiregler är en kvistig fråga, i synnerhet när den fackspråkliga terminologin ändras. Jag vägrar till exempel i sten att kalla en tornsvala för en tornseglare, dels därför att det är en inkonsekvent ändrig - om efterledet inte får vara en benämning på en annan ordning eller familj fåglar, borde strandskatan heta strandbena och blåkråkan blåpraktfågel - men dels eftersom jag har svårt att kalla djur för den, använder grammatiskt genus när det inte går att känsbestämma, och svalan är hon, och seglaren han. Å andra sidan brukar nte bara fackmän, utan också intresserade amatörer, använda korrekt nomenklatur som markör för om folk begriper något om ämnet eller e, vilket betyder att en talare som inte använder korrekt facknomenklatur vad gäller borr t ex riskerar att inte bli betrodd med att få låna grannens borrmaskin.

Skillnaden mellan borren och borret är vidare inte bara sedan länge väletablerad och vida spridd - distinktionen mellan en borr och ett borr lärdes noga ut på skolornas slöjdlektioner åtminstone fram till 1980-talet - utan också synnerligen praktisk, och jag tycker därför att också lexikografer och andra språkvetare kan respektera den, i stället för att basera sina bedömningar om vad det är för genus på olika betydelser av borr på korpusar där större delen av bidragsgivarna inte skulle klara av att borra ett hål i en vägg så att det både blev rakt och på rätt ställe - eller ens åstadkomma hålet i väggen utan att göra illa sig.

Som boende i kvarteret isborret känner jag mig manad att lägga mig i diskussionen. SAOL tar ju faktiskt inte upp de två betydelserna som order "borr" kan stå för, utan de har dragit båda orden över en och samma kam. Det Hamlikar säger låter då inte helt otroligt, att akademikernas bristande expertis inom området är orsaken.

Menar du verkligen allvar? Du säger alltså "en borr" om ett sånthär borr http://www.molectric.com/images/borr.gif

Givetvis är det EN borr, är väl inte tappad bakom en vagn..

Men för helvete, en borrmaskin, ett borr.
Ni som säger annorlunda är folk som säger "borra upp en hylla" och som aldrig
slagit ur konan ur en pelarborrmaskin.

Va?! Varför kan man inte borra upp en hylla?