Hur många kan egentligen ett språk utöver svenska och engelska?

Ja, jag börjar få uppfattningen att detta är extremt sällsynt, när vi talar om de språk som vi fått lära oss i skolan och inte turkiska, persiska etc. Som krav för att kunna ett språk skulle vi kunna sätta att med full förståelse kunna ta sig igenom ett Scrubs-avsnitt på TV. Frågan är förvisso om det egentligen räcker, den som förstår scrubs skulle kanske inte förstå ett debattprogram fullt ut, men vi väljer att köra på scrubs.

Enligt följande Wikipediakarta, http://upload.wikimedia.org/wikipedi...man_EU_map.png, så talar mellan 20 och 50% av befolkningen tyska i Sverige. Det är ju en siffra som vi kan slänga bort direkt, på sin höjd vet 50% vad Auf Wiedersehen betyder. Min uppskattning ligger på mellan 3 och 5 procent med ovan ställda krav, och något liknande för franska och spanska. Vad tror ni?

Jag tror att du har helt rätt, alltså att den rätta siffran ligger under 10 % för alla främmande språk utom engelska (ok, danska och norska passivt) så jag har inte så mycket att tillägga

Det som kan stämma är -proportionerna- på kartan du länkade till, alltså nivåindelningen länderna emellan. Den stämmer rätt väl med min erfarenhet.

Håller med om det mesta, men undrar om inte finnarna kan bättre tyska än svenskarna trots att kartan säger det motsatta? Säkert är proportionen svenskar med baskunskaper högre, men jag har träffat betydligt fler finnar som kan klara sig i Tyskland utan att använda engelska än jag träffat svenskar som kan det.

Har också samma känsla som du vis-a-vis finnar vs. svenskar och tyska. Min teori är att kunskaper i tyska antagligen är ungefär lika utbredda hos finnar som hos svenskar, men att finnar har en större tendens att använda sig av sina kunskaper. Detta pga att tyska uttalsmässigt är betydligt lättare än engelska för folk med finska som modersmål (vokalljuden är närmare och bara sch- och tsch- är "främmande" ljud, medan det i engelskan finns en uppsjö av besvärliga vokaler och konsonantljud).
Litet "skall man ändå kraxa på ett språk som man är relativt usel på, så kan man lika gärna välja det där man tror att man låter minst töntig".
Och i motsats till många svenskar som tror att de talar engelska hyfsat (både ljud- och vokabulärmässigt), så lider de flesta finnar av allvarliga mindervärdeskomplex när det gäller språkkunskaper.

Tycker f.ö. att trådstarten är litet komisk i.o.m. att " inte turkiska, persiska etc." räknas. Mycket svensk inställning på något sätt! Skall vi räkna bort finska och ryska också?

Talare av dessa språk har ju sällan förvärvat sina kunskaper genom utbildning utan det rör sig ju vanligtvis om deras modersmål.

I Köpenhamn går det tydligen att hålla offentliga diskussioner på tyska, vilket rapporterades om i Sydsvenskan för något år sedan i samband med Köpenhamns förhållande till Berlin. I Stockholm hade förmodligen en sådan diskussion bara kunnat föras på engelska.

Och i Malmö hölls ett författarmöte på biblioteket nyligen med fransyskan Faïza Guène delvis på franska, vilket gjorde mig lite halvimponerad av malmöiternas världsvana och bildning. Visserligen var många i publiken nordafrikaner, fransmän och svenska frankofiler, men ändå.

Jag har nog aldrig testat kunskaperna i tyska hos finländare utanför språkkretsar, men inom språkkretsar har jag fått intrycket att de har svårare för det än svenskarna. Och allt annat vore ju nästan sensationellt.

Jag kan mycket väl tänka mig att finländare har lättare att lära sig tyska än engelska dock, av fonetiska skäl.

Hur som helst, jag förstår vad Worm är ute efter. EU-kartan måste verkligen definiera språkkunskaper som tack och hej och hejdå, annars kan man inte förklara de sanslöst höga procenttalen som anges.

Antagligen ligger till och med Worms gissning lite högt, om man utgår ifrån att kravet är att kunna se ett Scrubs-avsnitt och förstå det på språket ifråga. 1 av 30 svenskar på de största språken tyska och franska ungefär?

Bland första eller andra generationens invandare är det mycket vanligt med tvåspråkighet. Tvåspråkiga barn är också tämligen vanliga inom blandäktenskap och särskillt inom europeiska sådana. Skulle våga påstå att det är ganska många personer i Sverige som behärskar ett annat språk förrutom engelska.

Under min uppväxt har jag stött på fleratelt fall; Jag kände t.ex. en person som var född i Sverige av ungerska föräldrar och han kunde flytande ungerska i tal och skrift trots att han aldrig bott i sina föräldrars hemland. Jag känner till svenskar som ingått blandäktenskap med italienare och är bosatta i Italien och deras barn kan svenska trots att barnen aldrig varit i Sverige. Även jag själv är tvåspråkig - italienska/svenska. Inget konstigt. Det finns ju även något som brukar kalla "hemspråksundervisning" i skolan.

Danskarna har ju en tysktalande grupp längst i söder, glöm inte det

Precis som tyskarna har en kulturell grupp skandinaver i norr. Har såren efter Slesvig-Holstein verkligen läkt?

Att 50% kunde tyska i Sverige skulle väl kunna vart precis efter kriget, då skolpolitiken verkligen fått utslag. Men så dåligt som 3% tror jag inte det är. Jag tycker det är morsomt att man kan använda tyska som ett hemligt språk för att kalla fruntimmer för slampor även när de i samma rum. Jag uppskattar att ungefär 20-30% av de man känner kan föra en flytande konversation på tyska(språket är så enkelt för oss som har skandinaviska i botten)

Jag finner det även intressant, om vilka det är i Sverige som är de tysktalande, av att bara känna på frågan så tycker jag det oftare är män mer än kvinnor som språkar tyska. Kvinnor har oftare valt franska eller spanska. Naturvetare och tekniker vill jag också säga i högre utsträckningen valt tyskan som andra språk oavsett kön, till skillnad från humanisterna som man finner med franska och spanska.

Lever den gamla klassiska tesen, tyska är teknikens språk, franska är diplomatins språk kvar? Jag vill minnas att fortfarande så står det på postsäckar på franska för att de just kanske lämnar riket.

Sen bör vi väl då även behandla vilka som kan tyska och vilka som kan österrikiska eller schweizertyska. Om man nu envisas med att kalla svenska för ett språk. Så att vi i Sverige inte anses behärska tre språk från födsel, samt att vi lär oss tre till när vi studerar tyska. Det skulle bli rätt löjligt om vi är världens mest språkkunniga land pga. den saken.

Det är en intressant poäng, jag har märkt samma sak. Betydligt fler tjejer läser franska och spanska. Vill inte säga att betydligt fler tjejer kan de språken, men fler har i varje fall tagit ett par kurser.



Det är naturligtvis helt sant att om en person från Stockholm och en person från Oslo samtalar på sitt dagliga språk har de enklare att föra ett samtal än om en person från Berlin och en person från Bern samtalar på sitt dagliga språk. Däremot har förstås personerna från Berlin och Bern betydligt lättare att skriva till varandra då de använder skriftspråk. Onekligen är svenska och norska ett exempel på två av de språkvarianter som står närmast och räknas som skillda språk (av majoriteten av språkvetare) medan lågtyska och schweizertyska är ett exempel på två mycket olika varianter som räknas som samma språk.

Den äldre generationen är väl i många fall mer slängda i tyska än engelska? I min ålderkategori (senare halvan av 70-talet) är väl det ganska jämnt mellan tyska och franska, men hur ligger det till nu? Kan man ens läsa tyska som b-språk på högstadiet? Hade jag fått välja nu hade jag inte valt tyska som jag gjorde utan spanska. Det är ju betydligt mer användbart, känns det som. Fanns alternativet hade jag nog iofs allra helst lärt mig arabiska.