Buddhism - livsbejakande eller förnekande?

My point exactly

Smärtan jag eventurllt skulle känna vid en närståendes död beror då på den rest av ego som finns kvar, stackars mej som inte kan träffa den avlidne mera, hur ska jag klara mej osv.
Det är saknad, separationsångest, och det är nåt jag kan ha distans till. Självömkan kan man välja att ha eller inte.
Min kropp känner smärta, jag är inte min kropp. Min kropp är obeständig, i ständig förvandling, inte densamma idag som igår. Jag, som upplever min kropp, är alltid samma. Det som är jag är evigt, oändligt, odödligt, ofött. Hursomhelst kan jag välja att påverkas av smärta eller inte. En del gråter över en bruten nagel, en del bryter benen utan att klaga.
En anekdot dyker upp; en ninja har blivit tillfångatagen och förhörs av fienden. De bryter upp hans arm bakom ryggen. Ninjan säger -Om ni fortsätter sådär kommer armen att gå av. Ett ljudligt knäpp hörs och armen bryts. Ninjan säger -Titta, vad var det jag sa.
Fattar du? Det går att förhålla sej till omständigheterna.

Nej, jag oroas aldrig. Jag gör mitt bästa sen släpper jag det, vad det nu kan vara. Que sera sera.

Du uttrycker dina synpunkter som att det är en absolut realitet, det var det jag reagera på. Du säger "så här är det", som om det vore ett bevisat faktum att det är så, vilket jag skulle vilja påstå att det inte är och de flesta skulle nog hålla med mig. Jag har läst många av dina poster, och tycker du uttrycker dig lite drygt.

I övrigt så tror jag inte du och jag kan komma fram till mycket mer genom att tjata på varandra, därför lämnar jag vår lilla diskussion.

Fast det räcker för mig att lyfta fram mina egna erfarenheter. Då jag har det bra lider jag inte på något vis.

Det räcker för att motbevisa att allt är lidande.

Man kan lika gärna hävda att allt är njutning, att man innerst inne alltid njuter (även av tillfälligt lidande).

Det är ungefär lika givande...

Nej, långt ifrån alltid. Men det följer med på köpet när man väljer att leva och att känna.

Sedan kan man som sagt även hävda att lidande ibland kan vara nyttigt.

Jag tycker iofs inte att jag tjatat så mycket på dig, men visst.

Fast du är väl ditt "jag" eller?

Att respektera sina egna känslor och behov är inte liktydigt med självömkan.

Nu är jag iofs skeptisk till att du är så känslomässigt fjärmad som du beskriver dig, men det vet väl du rimligen bäst själv...

Njae... fast där håller jag inte riktigt med dig. Du säger när du har det bra så lider du inte. Men det kan helt plötsligt krascha. Det händer något, och plötsligt är lidandet där.

Jag ser det som så att söker man efter bestående lycka här i världen, så är det dömt att misslyckas, då inget är bestående i den här världen. Därför finns det för mig inte något som heter riktig lycka i denna värld. Det finns njutning och motsatsen till njutning aka lidande. Njutning och lidande går hand i hand. Där njutning slutar tar lidande över och vise versa. Så vill du ha njutning så får du dras med lidande också.
Sen beror det ju på hur man definierar lidande också. Jag ser t.ex "att aldrig vara helt och hållet nöjd" som att vara en form av lidande. Att alltid söka efter nåt nytt.

Men en riktig Buddha, Jivanmukta, upplyst människa eller vad man nu vill kalla det är "detached" från världen. Han är inte identifierad med varken njutning eller lidande. Därför är han också fri från lidande. Inget kan störa dennes frid, därför frid är vad denne är helt igenom.

Sen hurvida du tror på detta eller inte hör väl inte riktigt till frågeställningen här, eller hur?

Jag svarar att Buddhism är livsbejakande, eftersom de förstår att de inte HAR ett liv. De förstår att du ÄR liv.

Måste "riktig" lycka vara bestående då?

Sedan beskriver du människor som djupt neurotiska. Att man alltid oroar sig när man har det bra att det skall ta slut etc. De flest jag känner väl är inte sådana, mig själv inräknad.

Åk en riktigt skön berg- och dalbana så får du se att du i ruset inte direkt tänker på framtiden. Du är här och nu och det är helt ok.

Att du sedan kanske känner gnutta saknad när åkturen väl är slut överskyggar inte glädjen i åket.

För mig måste riktig lycka vara bestående, ja. Annars är det inte riktig lycka.

Även om du inte ser det så är det folk i världen som lider. Jag ser det varenda dag. Folk som lever genom sitt ego och på det sättet skapar lidande för andra, som med sina egon skapar lidande för andra osv. Att agera genom egot är att skapa lidande, eftersom egot endast tänker på sig själv, sin egen njutning. Den ser njutning som befrielse, när det i själv verket bara är en tillfällig flykt från lidandet.
Det du säger om att leva i nuet är helt korrekt. Det är det man borde göra. Men faktum är att de allra flesta inte gör detta. Antingen klänger de fast vid det gamla och klagar på allt dumt som har hänt. Alla som varit elaka mot dem osv. Eller så rusar de mot ett stort mål de har i framtiden. "När jag uppnått si och så, så kommer jag äntligen att vara nöjd med mitt liv". Tyvärr händer aldrig detta. Uppnår de det målet de satt upp når de en tillfällig tillfredställelse, och sen är jakten på nästa mål igång.
Exemplet med berg- och dalbanan är ett mycket bra exempel på hur många försöker stanna i nuet. Andra klättrar i berg, hoppar fallskärm och annat farligt för att få den där känslan av att känna sig levande. De flesta är t.o.m helt ovetande om att det är p.g.a att de är i nuet just då som gör att de känner sig så levande.

Att avnjuta åket är helt okej. Men att efteråt sakna det är att vara identifierad med det. Att kännas sig 'ohel' som människa i brist på bättre ord. Det är det som händer när sorg uppstår också. Man känner att man förlorat en del av sig själv, vilket inte är sant.

Jag kan lustigt nog bekräfta det där (delvis) med en upplevelse som jag hade alldeles nyss. Jag vet inte mycket om buddhismen, har bara lärt mig vissa principer från buddhism och shinto som kanske är tagna ur deras riktiga kontext, men jag tränar en kamptradition som sträcker sig tillbaka till kampskolor från Iga-området i medeltidens japan och därför brukar kallas för "ninjutsu".

Idag tog jag med några vänner till träningen och eftersom jag inte kom på nåt vettigt som man kunde lära ut lite fort visade jag dem några av våra "partytrick", som inte allt för smärtsamma nervslag. Det som egentligen inte ger så mycket smärta alls reagerade de väldigt kraftigt på. Jag tänkte verkligen efter och mindes hur det var för mig när jag först började. När jag kände någon form av smärta så tänkte jag undermedvetet "han skadar MIG". Nu tänker jag snarare "där skadades min arm". Jag vet att smärtan bara varar en liten stund, att armen kanske är öm ett tag, men snart kommer vävnaden repareras och allt kommer vara som förr igen. Det handlar om att se sitt kropp som ett instrument, inte som "JAG". Sen vet jag inte om det är sunt eller inte i det vardagliga livet.

Det här har egentligen inte mycket med buddhism att göra, snarare erfarenhet. Han skadar inte mig, jag har valt att vara här, vi tränar, skador är sånt som händer. Jag skadas inte, min kropp skadas.
Man börjar se på saker på ett annorlunda sätt efter ett tag.

Med med detta sagt så kan jag inte säga att jag kan stå emot alla former av fysisk smärta hur länge som helst, det verkar som om det fysiska lidandet förr eller senare leder till psykiskt lidande, och det är den värsta formen av lidande som i alla fall jag känner till.

"Jag" i den här kontexten står för ego, det falska jaget. Det jag jag egentligen är är opåverkat av yttre betingelser.

"Att respektera sina egna känslor och behov är inte liktydigt med självömkan."
Nej. Men att tro att man är sina behov och känslor får en att stanna kvar i smärtan, sorgen, lidandet. Att inse att man inte är detta utan att man istället är den underliggande upplevaren av känslor och behov gör att man kan frikoppla sej från känslor och behov och vara den lycka man egentligen är.
Alla känslor som egot känner är övergående. Jag som känner är samma. Alla behov man har gäller kroppen och i viss mån psyket. Jag är ingetdera.

Jag skulle inte säga att jag är känslomässigt fjärmad, snarare att jag är oerhört tillfreds, glad och nöjd. Jag är lycklig. Min pappa dog för ett år sedan. Blev jag ledsen? Nej. Saknar jag honom? Ibland.
men saknaden har inte med honom att göra utan saknaden är faktiskt självömkan. Tråkigt för mej att han dog. Han skiter väl i vilket, honom är det ju knappast synd om.