Buddhism - livsbejakande eller förnekande?

Om vi utgår ifrån den tidigare postade definitionen av Nirvana, dvs:

"Nirvâna (sanskr., "icke-vara"), alternativt pali nibbâna, eftersträvansvärt själsligt slutmål inom buddhismen, hinduismen (där kallas det dock "moksha") och även jainismen. Inom buddhismen ses nirvana som fullständig frihet från begär, hat och självbedrägeri. Att uppnå nirvana är detsamma som att bli upplyst eller uppvaknad."

Så kan vi kanske dra slutasen att buddhismen uppenbarligen är livsförnekande, i alla fall om man ser till det eftersträvansvärda "själsliga slutmålet". Är du fri från begär kan du omöjligtvis vara levande, eller så är du helt enkelt inte normalt funtad, eftersom överlevnadsinstinkten definitivt kan ses som en form av begär. Eller?

Det beror ju på vad man definerar som lidande. På sätt och vis kan man ju säga att livet i sig har lidande som bränsle. Visst du kanske inte upplever lidande när du har det bra (dvs. mat i magen, vatten att dricka, nöjen att distrahera dig med etc.) men du har ju egentligen inget val till att upphöra med detta. Slutar du äta så blir du hungrig och börjar svälta = lidande. Slutar du dricka så blir du törstig och börjar torka ut = lidande. Har du inga givande hobbies eller nöjen att stimulera dig med så blir du uttråkad = lidande.

Kort och gott så kan man säga att bara leva är en sorts påtvingad uppgift där man i princip har en pistol mot huvudet att leva vidare. Du kan inte välja att sluta för då drabbas du av de allra mest negativa känslorna och upplevelserna av lidande.

Alltså är det inte helt fel av Buddhisterna att hävda att livet består av lidande...

Ja, jag hör vad du vräker ur dig. Vadå är du mästare på hur det fungerar eller nåt? Vet du allt? Eller går du bara efter sådant du hört? I sådana fall är det knappast något du vet, utan endast något du tror.

Att säga att Nirvana är ett icke-vara, alltså att inte finnas är lite missvisande. Det är snarare så att Nirvana/Moksha är att inse att man inte är något speciellt, utan att allt är varat. En upplyst person ser ingen skillnad på sig själv som människa och allt annat. Allt är ett för denne. Vissa uttrycker det som att allt är liv.
Speciellt inom Hinduism pratar man om källan till världen finns inom oss i jaget. Ta reda på frågan "Vem är jag?" så finner du sanningen. Källan till jaget är evigt vara.

Du lider som sagt inte när du har det bra och du lider inte när du har det skapligt.

Att lidandet lurar bakom hörnet är sant givetvis, men det är som en del av livet.

Man kan även hävda att lidandet är nödvändigt som kontrast.

Men vad var det här då? Nej, jag vet inte allt men TS bad om synpunkter och jag gav mina.

Det saknas ett O här, som i Omedvetet. När man lever ett medvetet liv har lidandets funktion upphört. Lidandets funktion är att medvetandegöra individen om dess sanna natur, och när det har hänt trancenderas lidandet. Fråga mej, jag vet. Jag känner inget lidande (längre), jag har insett att min sanna natur är oändlig lycka och jag vet att lidandet endast är självömkan hos det lilla egot.

Buddhismen erbjuder en väg ut ur lidandet, alltså är den livsbejakande på det sättet att den ger en möjlighet att njuta av livet fullt ut. Den är också livsförnekande iom att den behandlar världen som en illusion och således menar att världen inte existerar.

Jag skulle vilja utveckla dina resonemang lite, hoppas det inte blir tårta på tårta

Ja lidande är något vi skapar för oss själva, för att vi inte förstår dess väsen. Som jag förstår det kan man tex inte likställa smärta och lidande. Smärta är stark stimulering av kroppen och inget mer. Man lider för att man upplever situationen som "varför händer detta just mej" men om man har kommit till insikt om att Jaget eller Egot är en illusion så upphör lidandets problem.

Påståendet att världen är en illusion och inte existerar innebär att man inser att inget är beständigt. Så jag tror man får säga att världen både existerar och inte existerar. Det finns ju något där, men det har ingen beständig existens. Förändringen är det enda beständiga.

Eh, ja grattis får man väl säga då? Så du känner ingen sorg om någon närstående dör? Du känner ingen smärta? Du oroas aldrig? Etc.

Har svårt att tro detta...

Hur vet du det?

Jag kanske lider av vetskapen att jag är mer eller mindre tvungen att se till att tillfredsställa alla dessa behov. Jag kanske lider av att inte ha något egentligt val. Jag kanske lider av att inte vara fri.


Någots nödvändighet är rätt svårt att bevisa i det här fallet. Jag visade bara hur Buddhisterna inte måste ha fel när de hävdar att livet består av lidande. Deras tolkning fungerar, vare sig du håller med dem eller inte...

Det du drar upp är ovidkommande. Utgår vi ifrån att en buddhist vill träda in i ett permanent tillstånd där inga begär (begär i dess vidaste mening alltså, och där tycker jag självbevarelsedriften kan räknas in eftersom du begär en fortsatt existens i och med den) längre finns måste buddhisten i fråga antingen leva i extrem askes tills denne dör, eller helt enkelt bara leva livet och se fram emot/invänta döden. Det finns ingen annan väg för att träda in i ett permanent tillstånd av icke-begär än att dö, eftersom allt liv med nödvändighet alltid begär något. Dessutom uppstår här en motsägelse, vad jag kan se: i grunden begär du som buddhist nämligen att du ska få slippa begära något, för att därigenom nå något slags högre medvetande (vad nu än det är, "högre andligt plan" eller "upplysning" kanske är mer passande?), eller? Det hela kanske beror på hur man definierar begär och hur ett tillstånd vari man saknar begär skulle te sig... i så fall: var god och utveckla, ni som är insatta i buddhismen!

Finner du att denna sorg, oro och smärta på något sätt berikar ditt liv i positiv mening?