Citat:
Ursprungligen postat av SheriffeN^^
Jag kan lustigt nog bekräfta det där (delvis) med en upplevelse som jag hade alldeles nyss. Jag vet inte mycket om buddhismen, har bara lärt mig vissa principer från buddhism och shinto som kanske är tagna ur deras riktiga kontext, men jag tränar en kamptradition som sträcker sig tillbaka till kampskolor från Iga-området i medeltidens japan och därför brukar kallas för "ninjutsu".
Idag tog jag med några vänner till träningen och eftersom jag inte kom på nåt vettigt som man kunde lära ut lite fort visade jag dem några av våra "partytrick", som inte allt för smärtsamma nervslag. Det som egentligen inte ger så mycket smärta alls reagerade de väldigt kraftigt på. Jag tänkte verkligen efter och mindes hur det var för mig när jag först började. När jag kände någon form av smärta så tänkte jag undermedvetet "han skadar MIG". Nu tänker jag snarare "där skadades min arm". Jag vet att smärtan bara varar en liten stund, att armen kanske är öm ett tag, men snart kommer vävnaden repareras och allt kommer vara som förr igen. Det handlar om att se sitt kropp som ett instrument, inte som "JAG". Sen vet jag inte om det är sunt eller inte i det vardagliga livet.
Det här har egentligen inte mycket med buddhism att göra, snarare erfarenhet. Han skadar inte mig, jag har valt att vara här, vi tränar, skador är sånt som händer. Jag skadas inte, min kropp skadas.
Man börjar se på saker på ett annorlunda sätt efter ett tag.
Med med detta sagt så kan jag inte säga att jag kan stå emot alla former av fysisk smärta hur länge som helst, det verkar som om det fysiska lidandet förr eller senare leder till psykiskt lidande, och det är den värsta formen av lidande som i alla fall jag känner till.
Idag tog jag med några vänner till träningen och eftersom jag inte kom på nåt vettigt som man kunde lära ut lite fort visade jag dem några av våra "partytrick", som inte allt för smärtsamma nervslag. Det som egentligen inte ger så mycket smärta alls reagerade de väldigt kraftigt på. Jag tänkte verkligen efter och mindes hur det var för mig när jag först började. När jag kände någon form av smärta så tänkte jag undermedvetet "han skadar MIG". Nu tänker jag snarare "där skadades min arm". Jag vet att smärtan bara varar en liten stund, att armen kanske är öm ett tag, men snart kommer vävnaden repareras och allt kommer vara som förr igen. Det handlar om att se sitt kropp som ett instrument, inte som "JAG". Sen vet jag inte om det är sunt eller inte i det vardagliga livet.
Det här har egentligen inte mycket med buddhism att göra, snarare erfarenhet. Han skadar inte mig, jag har valt att vara här, vi tränar, skador är sånt som händer. Jag skadas inte, min kropp skadas.
Man börjar se på saker på ett annorlunda sätt efter ett tag.
Med med detta sagt så kan jag inte säga att jag kan stå emot alla former av fysisk smärta hur länge som helst, det verkar som om det fysiska lidandet förr eller senare leder till psykiskt lidande, och det är den värsta formen av lidande som i alla fall jag känner till.
På samma våglängd. Du har tänkt till lite.
Själv har jag 4dan i Bujinkan Ninpo Taijitsu och är även shidishi-ho.
