Bostadsbubbla i Sverige?

(Min fetning.)

Nu då?

Nja, det var ett medvetet val att lägga sig på 70 KSEK i månaden. Som går att se så är det det brutto jag använder. Det blir så få det handlar om om man lägger sig på 110 KSEK. Det blir ointressant. Därför la jag mig på 70 KSEK.

Väljer man iaf 110 KSEK så ser man att just Swedbank då av okänd anledning drar ned faktorn från 5 till 4.2. Ca 5.6 MSEK får man låna. Resten blir ett blancolån med övertrasseringsränta.
Folk som har dessa relativt höga löner brukar inte vara kompletta galningar, som tycker att det är en excellent ide att låna till en sådan ränta. Därför skulle jag säga att detta inte förekommer och man kan bortse från det.
Vidare skulle jag säga att det bara är en liten del av de som eventuellt skulle ansöka som skulle få sådan lån beviljade. Banken gör en bedömning om att vederbörande kommer att fortsätta att ha tillräcklig lön. Handlar det om säljbonus och banken anser att den kan vara tillfällig kommer som att räkna som man har en lägre lön. En VD sitter osäker och där blir man också restriktiv.
Däremot en civ ing med 20 år på ett större företag kan dom nog räkna lönen som mer stabil för. Men då kan man ju fråga sig hur många i den åldern som inte har till en skälig kontantinsats.

Däremot kan det nog finnas de som lånar 5.6 MSEK till 2.2% ränta. Men då hamnar vi på helt annan andel av nettolönen. En mycket låg andel. Ca 11%.

Det är bara det att jag varit inne på bostadsmarknaden sedan 90-talet så jag känner mig ganska safe. Men sitt gärna och vänta på sämre tider i din allt dyrare hyresrätt du!

Om man inte har råd(kontantinsats) att köpa ett boende som man skulle trivas med.
Vad finns det för alternativ då kurt-sune?
Det är ingen negativt ställd fråga utan jag vill bara ha lite råd.

Nu kanske jag låter elitistisk men kan man inte spara ihop 150k ska man eventuellt inte nödvändigtvis behöva bo i just Stockholm, speciellt inte i innerstan. Vill man göra det ändå får man väl följa den drömmen; bo hemma ett par år till, spara ihop pengar någon annanstans eller vilka individuella alternativ som nu finns.

Det är bisarrt Hur många i Sverige som har panik över insatser på 150k men inte höjer på ögonbrynen över att köpa något för 2 miljoner.

Då får man bo där man har råd. När jag var ung fick jag ett drömerbjudande om en praktikplats på en institution i NYC, men ersättningen var för låg för att klara sig, och arbetsbördan var för tung för att kunna arbeta extra. Inget kapital att ta av. Jag fick tacka nej.

Så går det ibland, och så är det även i Sverige. Har man inte råd med det man vill ha så får man nöja sig med det man har råd med. Det kan tyckas orättvist, men samhället är viktigare än individen, och samhällskostnaden för att se till att alla individer har precis allt de vill ha är för hög för att kunna tolereras. För att inte tala om att det är fysiskt omöjligt att bygga skyskrapor under fem våningar höga där alla bor på samma våningsplan...

Rent principiellt är det ingen skillnad mellan att inte kunna bo i Stockholm trots att man kanske fått jobb där, eller vill bo där för att man är uppvuxen där, och på att alla balkongerna i söderläge är upptagna så man får ta en mot väster i det centralt belägna nybygget.

Däremot är det faktiskt ganska underligt att det är så enkelt att överklaga beslut om nybyggen, makten som ges till griniga gamla gubbar och kärringar på bekostnad av ungdomens välstånd är bisarrt stor.

Men till rådet... Gromph länkade till en billig, central lägenhet i Västerås förra veckan. Promenadavstånd till tågstationen, och tåget till Stockholm tar bara en timme. Jobbar man lagom centralt kan man alltså bo i Västerås och ha samma (eller kortare!) pendeltid än människor som åker kommunalt från villaområden i kranskommunerna. Om man inte är en sådan person som vill vara ute till efter 23 varje kväll i veckan så kan man alltså köpa en lägenhet i Västerås och bo på hotell på helgerna för skillnaden i räntekostnader när man är ute och slirar på krogen.

Jag har själv pendlat Västerås-Stockholm för länge sedan, men det var med bil.

Håller med men vill fika in att detta alltså berör insatser, inte köpeskilling. Det sistnämnda har idag i sverige ingen vidare förankring i kapital, och är alltså inte samma "tough luck - du får slita lite först". Ser vi till själva köpet handlar det i sverige - framförallt i Stockholm - om huruvida man vill infinna sig i den kommunistiska planekonomin eller inte. Inte huruvida man har råd.

Svenskarna, i huvudstaden tom, är på dåligt humör redan nu. En krasch kommer att göra dem än otrevligare. De verkar ekonomiskt stressade redan även om jag fattar inte varför. Efter en krasch däremot med arbetslöshetssiffror på spanska nivåer...Eller är det annat som stör, frustration över invandrarna?


Men bostadsmarknaden är inte stabil för fem öre bara för att Kurt-Sune har varit inne på marknaden en längre tid än vad 25-åringarna har varit. Det betyder i sakfrågan absolut ingenting.

Men visst, ännu har det inte smällt. Men vi kanske sitter ungefär som om vi har en underjordisk vulkan nedanför marken. Vi verkar tyvärr själva inte kunna hindra den från att börja osa och ryka. Vi lallar ju bara.

I detta fall väljer jag ju inte att köpa nåt jag har råd med men inte skulle trivas med.
200k räcker inte långt som kontantinsats i mitt fall

Trivs du bättre i en hyresrätt som du tycker är värd hyran bör du definitivt bosätta dig där i stället för att köpa i så fall.

Men om det handlar om att du väljer att göra ingenting i stället för att acceptera de begränsningar du har, då kommer du inte få något roligt liv i slutändan...

Utveckla gärna

Du tänker inte köpa det boende du har råd med, för att du vill ha ett boende du inte har råd med. Du tänker inte studera där du kommer in, för att du vill studera på ett lärosäte du inte blev accepterad till. Du tänker inte ta jobbet du blir erbjuden, för du vill ha jobbet som dina kvalifikationer inte räcker till...

Applicera resonemanget på dina livsval, så kommer du sluta barnlös, ensam, arbetslös i en soc-lägenhet i en mellanstor svensk stad och önska att du inte hade varit blind för möjligheterna som erbjöds. Det kommer vara historier som du berättar flera gånger i veckan när du sitter på kvarterspuben, om hur du hade möjligheten att göra ditten och datten, och hur du resonerade när du valde att inte göra det.

Det är såklart bra att sträva efter något bättre, men att vilja börja på en nivå som ligger över den man befinner sig på är ett bra sätt att inte komma någonstans.