2004-02-21, 02:41
#1
(Den här posten passar nog in under såväl psykologi som filosofi, jag valde filosofi eftersom jag tycker det är det mest intresanta infallsvinkeln)
Historien som förtäljes nedan är fiktion baserad på en verklig händelse och verkliga känslor. Till hänsyn för de "medverkande" nämns inte namnen och vissa detaljer har blivit ändrade
----
De glada 'måtligt' påverkade herrarna var på väg hem från en kväll av förnöjelser. På sin väg ser de skylten. Skylten av förtryck, hat och bedrägeri. De stannar upp, tittar på den för en sekund för att sedan anfalla den. Samtliga drar och sliter tills deras knogar blir vita. Skylten står kvar, liksom en symbol för övermakten och orättvisan, orubbad och oåtkommlig. Men uppspelade som de är ger inte herrarna upp än, och mjöden värmer fortfarande deras ådror. De börjar gunga skylten, den skälver i själva grunden. Det djupt rotade förtrycket skälver. De gungar och gungar och tillslut ger den vika. Liggades på marken, besegrad och tillintetgjord. Triumfen är stor, och ingen mjöd i världen kan jämföras med den värme av triumf som sprider sig i blodet på herrarna. Men det är inte slut än. De lyfter upp skylten med förenade krafter, bär den, sakta men säkert. Kylan från den får deras händer att rodna och skaka, men inget kan stoppa dem nu. De höjer skylten, slungar den. Samtidigt som den bryter den tunna isen och försvinner ned i svarta djupet fylls herrarna med en stor tillfredställelse liknande få andra.
----
Jag har alltid sett hämnd som en negativ och överflödig känsla. Men det jag kände ikväll var inte den slags hämnd som att slå någon som slagit en själv eller vinna det slutgiltiga argumentet i en annars värdelös diskussion. Inte den slags hämnd av att få sista ordet eller sista slaget. Mer den slags hämnd som David kan tyckats fått då han slungade sin lilla sten mot jättens pannan. Den slags hämnd då man tagit det första steget, hämnats en tiondel av den orättvisa som gjorts en själv.
Det här är den första gången då jag riktigt känt tillfredställelse över hämnd.
Jag undrar nu om det är andra som upplevt detta. Finns det olika sorters hämnd? Finns det någon "san" hämnd?
(Förljande inlägg är skrivet under mindre nyktert tillstånd, därmed förbehåller jag mig rätten att revidera eller ta tillbaka samtliga eller vissa delar av ovanstående inlägg)
Historien som förtäljes nedan är fiktion baserad på en verklig händelse och verkliga känslor. Till hänsyn för de "medverkande" nämns inte namnen och vissa detaljer har blivit ändrade
----
De glada 'måtligt' påverkade herrarna var på väg hem från en kväll av förnöjelser. På sin väg ser de skylten. Skylten av förtryck, hat och bedrägeri. De stannar upp, tittar på den för en sekund för att sedan anfalla den. Samtliga drar och sliter tills deras knogar blir vita. Skylten står kvar, liksom en symbol för övermakten och orättvisan, orubbad och oåtkommlig. Men uppspelade som de är ger inte herrarna upp än, och mjöden värmer fortfarande deras ådror. De börjar gunga skylten, den skälver i själva grunden. Det djupt rotade förtrycket skälver. De gungar och gungar och tillslut ger den vika. Liggades på marken, besegrad och tillintetgjord. Triumfen är stor, och ingen mjöd i världen kan jämföras med den värme av triumf som sprider sig i blodet på herrarna. Men det är inte slut än. De lyfter upp skylten med förenade krafter, bär den, sakta men säkert. Kylan från den får deras händer att rodna och skaka, men inget kan stoppa dem nu. De höjer skylten, slungar den. Samtidigt som den bryter den tunna isen och försvinner ned i svarta djupet fylls herrarna med en stor tillfredställelse liknande få andra.
----
Jag har alltid sett hämnd som en negativ och överflödig känsla. Men det jag kände ikväll var inte den slags hämnd som att slå någon som slagit en själv eller vinna det slutgiltiga argumentet i en annars värdelös diskussion. Inte den slags hämnd av att få sista ordet eller sista slaget. Mer den slags hämnd som David kan tyckats fått då han slungade sin lilla sten mot jättens pannan. Den slags hämnd då man tagit det första steget, hämnats en tiondel av den orättvisa som gjorts en själv.
Det här är den första gången då jag riktigt känt tillfredställelse över hämnd.
Jag undrar nu om det är andra som upplevt detta. Finns det olika sorters hämnd? Finns det någon "san" hämnd?
(Förljande inlägg är skrivet under mindre nyktert tillstånd, därmed förbehåller jag mig rätten att revidera eller ta tillbaka samtliga eller vissa delar av ovanstående inlägg)
