Kan vi tänka oss att något existerar utan en orsak?

Jaa, men då skapar man en teori som har förklaringsvärde. Jag talade mer om förnekandet av kausalitet som fenomen. Det är att beslöja. Gör man som exempelvis Leibniz, så, avtäcker man varför vi upplever världen på detta viset (harmonisk predisponation). Men ersätter man inte kausalitet med någon annan kraftfull teori så beslöjar man. Det intressanta är att vi i vilket fall ändå behöver en metafysik för det. Och det är förnekelsen av behovet av metafysiken som jag riktar mig mot. Det gäller alltså inte bara för kausalitet men för en hel rad av andra ämnen.

Problemet är tvärtom. Vi har ännu inte observerat vad det kausala är. Vad vi har observerat är händelser som efterträder varandra. Men det är inte att se vad som orsakar.

Eftersom det verkar vara overifierbart hamnar också teorier för kausalitet inom metafysikens domän.

Yer. Sen skulle jag i alla fall säga att ingen "kraftfull" teori är kraftfull (och enkel) nog att ersätta kausalitetsbegreppet som det ser ut idag.

Följande syn på kausalitet finner jag tilltalande.

Det metafysiska och transcendenta är fenomen som ligger utanför våra sinnen, men om dessa begrepp har någon kausalitet är oklart, i vart fall för mig.

Jag ska göra det utan att dela upp det hela. Först och främst: givande svar! Om jag uppfattat dig korrekt så är andemeningen i det du skriver att kausalitet är en såpass fundamental förutsättning att vi utan den (dvs. utan att ständigt söka efter en orsak) inte skulle ha någon kunskap om verkligheten att tala om. Allting skulle vara under någon slags mystikens slöja, som du skrev. Jag kan inte annat än dela den här synen, men jag vet inte riktigt vad man ska dra för några slutsatser. Om vi återigen ponerar att vi stöter på ett fenomen som inte kunde beskrivas i termer av orsak och verkan, så skulle vi alltså inte alls kunna förstå det eftersom det vore helt bortom våra förmågor (i brist på bättre ordval)?

.
Big Bluff-teorin negligerar allt vad kausalitet heter...

Det skulle vara svårt att skapa en bild av omvärlden. Som att leva på skilda öar utan kommunikation. Sedan beror det på hur mycket kausalitet som saknas. T.ex. David Hume noterade detta problem i fri vilja och determinism. Om determinismen är sann är människans handlingar förutbestämda, alltså har vi ingen kontroll över oss själva. Individer som är fria från kausalitet (s.k. contra-causal free will) drivs i så fall av slump - ingen kontroll heller. Det fick Hume att föreslå kompatibilism.

Ja du har tolkat mig rätt. Men jag gör egentligen inte ett argument from causes. Jag vill gärna poängtera det. Utan mer att så fort man säger någonting, kommer med ett påstående, så, uppstår olika problem som behöver lösas. T ex behöver vi ju veta vad mening (sense) är, så att vi vet att påståendet inte är nonsens; och vi behöver en teori för sanning, så att vi kan veta ifall påståendet är sant eller inte; vi behöver en metafysisk teori för universalier, eftersom påståendet troligen kommer att innehålla det; kanske har där smugit in sig ett namn, och då behöver vi förstå vad det är; presenterar man sina påståenden genom ett argument, så måste vi ha ett logiskt system osv osv. Du ser hur mycket som byggs upp bara för att man ska kunna komma med ett enda påstående. Och vad jag säger är då, att, vi upplever världen på ett visst sätt, vi talar om den med varandra och vi lever i den - då har påståenden som inte reder ut varför det är såhär, varför vi upplever allt så här, utan bara i princip säger att det är mystiskt, inte något värde alls. Och det finns ingen anledning att anta att det är mystiskt, det är inget argument, det är knappt ett påstående, och skulle det vara ett påstående, så, byggs hela den här ovan beskrivna kedjereaktionen upp. Om någon minns min diskussion med juntaneinen i social konstruktionism-tråden, så, var detta just en av de saker jag försökte få fram, men det blev alldeles missförstått eller kanske inte begripet alls.

Om jag får svara på tankeexperimentet. Jag är inte riktigt säker på hur du tänker här. Men om vi tar kvantmekaniken, så, har vi ju ett exempel på något fundamentalt för verkligheten som vi enligt våra bästa fysikaliska teorier inte kan säga annat om än att de uppför sig slumpmässigt, om än under vissa benägenheter. Vi har mao ett fenomen där händelser uppstår i atomkärnan som inte har någon orsak. Där finns ingenting för partikeln som orsakar var den befinner sig så där är ingen verkan heller. Den verkar bara uppföra sig. Jag är ingen kvantfysiker, så, jag kan inte säga ifall dessa, våra proklamerat bästa teorier, är korrekta eller inte. Jag har avsevärda problem med att förstå hur något kan förändras utan att det finns en orsak för det. Jag antar att det är signifikativt för skillnaden mellan en fysiker och en filosof. Fysikern kan acceptera detta och anta det som en förutsättning, på samma sätt som han antar sina andra metafysiska försanthållanden som inte ifrågasätts, men en filosof kommer med invändingar här, han vill gärna undra hur detta egentligen är möjligt, precis på samma sätt som han undrar hur egenskapsöverensstämmelse är möjligt, hur tid är möjligt, vad ett ting egentligen är, eller om det finns en yttervärld - filosofen klarar inte att acceptera ett icke-svar på sådana här frågor, och han gör det eftersom han måste avtäcka och skyr beslöjningen. Okej, men nu hamnade jag lite på ett sidospår...

Men vi har egentligen samma problem hela tiden gällandes kausalitet. Vi kan aldrig se vad som orsakar, vi kan bara se korrelation (Läs gärna Hume). Sedan pusslar vi ihop med våra teorier och tidigare erfarenheter huruvida en händelse blev orsakad av en annan. När vi försöker förstå fenomenet kausalitet, vad det egentligen är, så, hamnar vi i metafysiken, och en metafysik är inte verifierbar på det sättet som en fysik är, dess värde kommer sig av om det kan förklara fenomenet - för då har vi inget annat val än att acceptera teorin.

Man kan ju spekulera huruvida verklighetens enigma övergår våra kognitiva fakulteter. Men jag antar att det ofta handlar om någon sorts preanticiperad negativ induktion, eller på olika teorier i Kants efterföljd. (Kant hade för övrigt fel, vilket redan Schopenhauer poängterade. Om orsak är genom fakultet liggandes i tinget för oss, och inte tinget för sig, så, kan inte tinget i sig heller orsaka tinget för oss) Så jag får nog säga att jag inte riktigt håller en sådan pessimistisk syn att vi skulle stöta på särskilt mycket som vi aldrig skulle kunna begripa eftersom det var bortom vår förmåga. Däremot kommer vi fortsätta stöta på fenomen som inte kan verifieras, därav behovet av metafysik.

Hmm, jaa, jag är inte säker på att jag svarade på vad du ville ha svar på.

Jag anser att allt existerar utan orsak. Vi fyller inget större syfte mer än att just existera och det gör inga djur eller ting heller för den delen. Att olika organismer och så vidare är beroende av varandra för överlevnad är en annan femma, det är en biologisk diskurs.

Nej det gör den inte!

Ingenting är det enda som kan existera utan orsak, för att ingenting är avsaknad av all orsak och verkan.