Hur ser solipsister på döden?

Om premissen för existens ligger med att individen upplever sin existens och att det är denna upplevelse som skapar världen, måste det inte då konsekvent komma att existensen upphör i samband med att upplevelserna gör det?

Om 'solipsisten' utgår ifrån sin egen dödlighet, och att döden innebär att hans mentala världsbild släcks ned, måste inte då också existensen upphöra? Eftersom premissen för en existens inte längre är uppfylld.

Hej adagio

Tja du. Av solipsister kan du nog få lika måna svar (mer eller mindre märkliga) som du får av vem annars som helst (t.ex. av djupt religiösa eller hårdnackade ateistiska och fysikalistiska hardcore-ateister). Jag vet inte om det är "solipsisters svar" du är intresserad av, eller om du är mer intresserad av hur den ontologiska solipsismen går ihop med det fenomen som vi känner igen som döden?

Om "det som erfar min erfarenhet" är det enda som existerar och därmed detsamma som världen, tja då har ju endast döden (som fenomen) varit en del av den erfarenheten i kraft av att det i det solipsistiska tillståndet erfarits "andra som dör", där dessa andra enbart är interna projektioner i tillståndet. Att detta tillstånd (min erfarenhet/upplevelse) skulle avslutas (dö) kräver att tiden är ett fenomen utanför det solipsistiska tillståndet, vilket innebär en dualitet som inte kan vara fallet för ett solipsistisk tillstånd. Med andra ord är upplevelsen av tiden en del i tillståndet (där ordet "del" inte ska missuppfattas som en "komponent" i traditionell bemärkelse). I och med detta existerar helt enkelt inte döden (som den känns igen i en icke-solipsistisk värld) om världen är solipsistisk.

Mvh
Fredrik