Med tanke på att hjärna är rätt så knepigt att laga till lär det nog mest ha varit en vidbränd gegga i den där londonbaserade stekpannan.
Hjärna innehåller ju mestadels fett och vatten, och är därför rätt så lös i konsistensten när den är färsk -hårt vispad grädde, med litet sytrådar igenom som får representera de större ådrorna och hinnorna är en bra approximation. För att kunna använda hjärna i matlagning bör man först låta den ligga i kallvatten tillsatt med något vinäger ett par timmar för att dra ut allt blod, varefter man tar upp den, förväller den försiktigt i sjudande vatten under cirka femton minuter, varefter man tar upp den, låter den rinan av i silduk, rensar den på alla grövre ådror, senor och blodlevrar man kan hitta, och därefter låter den sjuda ytterligare åtminstone 30 minuter, varefter de tas upp och får rinna av.
Skall man nu, som de olycksalige kannibalen, steka sin hjärna, kan man lämpligen skiva den i ganska tjocka skivor (1½-2 cm) och lägga dem i försiktig press över natten mellan exempelvis två skärbräden. Därefter vänder man skivorna i mjöl, uppvispat ägg och slutligen fina smulor av ljust bröd, och steker dem på måttlig värme i smör tills de får en fin gyllenbrun färg. Eftersom hjärna är rätt så fet och mäktig mat brukar man ofta servera den med någon syrlig sås, exempelvis en Marchand du Vin-sås på schalottenlök, rödvin och litet kalvfond.
En klassiker från det borgerliga svenska köket var att göra kroketter av hjärna, d v s finhacka den förvällda hjärnan, blanda med litet mjöl och uppvispat ägg (eller en bastant klassisk pate au choux, i princip en vit sås/bechamel som har gjorts så tjock att den är som en smet och sedan tillsatts uppvispade ägg) till en smet, rulla små bollar i ströbröd och sedan fritera. "Serveras med skarpsås eller majonnässås och lämpar sig utmärkt till finare middagar"
Har man nu inte tillgång till "Long Pig" brukar kalvhjärna eller lammhjärna vara ett utmärkt alternativ.