Jag hatar Sverige

De är hederliga, "jämställda" (i praktiken: politiskt korrekta. De flesta svenska män, ickesossar, ogillar jämställdhetshetsen), solidariska med andra svenskar.

TS du har helt rätt i ditt resonemang! Men det är inte bara svenskar utan det gäller till stor del blattar också (iaf i min kompiskrets som e lite multikulti). Så fort jag e klar med plugget och fixat en startkassa ska jag ta en låååååång paus och jobba utomlands men efter 2-3 år så kommer jag längta tillbaka till den ändå härliga svenska kylan och återvända för studier.

Men jag har en till fråga, är det bara i Sverige man hittar amatörpsykologer överallt? Många jag känner har diagnostiserat sig själva med nån psykisk störning den senaste tiden. (Jag tycker att frågan hör hemma här då de folk som TS pratar om stämmer in hos amatörpsykologerna jag känner).

Menar du de nördiga killar som försöker bortförklara sin awkwardness med att ha Aspergers Syndrom? Typ, Team Autism @ Teknisk fysik?

Haha nej, det är mer jag. Snackar om schizofreni och bipolär syndrom.
Folk med "aspigt" beteende är oftast trevliga av sig och mindre kyliga, sen folk med aspergers på riktigt kanske är en annan grej.

(Med ordet aspigt menar jag socialt undvikande beteende som t.ex. en i mitt jobb som gillar att jama då och då).

Håller med helt, de är oftast trevliga förutom i vissa fall där det är kukmätartävling så fort man pratar om deras specialintresse.

Schizofreni o bipolärt syndrom, nej... Har inte hört någon prata om det i min närhet i alla fall.

Precis vad det låter som. Är jag ute så har jag förmodligen ärenden att uträtta. Känner man mig inte så ska man inte närma sig mig eller snacka med mig om man inte behöver fråga om vägen eller något liknande.

Utöver det vill jag inte ha med någon annan att göra. Svenskar verkar förstå detta och leva efter det bättre än vad vissa invandrare gör...

TS generaliserar givetvis, men han har i stort sett rätt i sina iakttagelser.

Svenskarna är extremt konformistiska av sig, på ett sätt som ofta faktiskt tar sig rent skrämmande uttryck. Den som inte rättar in sig i ledet blir skamsatt och stämplad, betraktad som "konstig" (ja, "konst" har de praktiskt lagda svenskarna aldrig riktigt begripit sig på, än mindre i någon större skala utövat). Mobbingmentaliteten av det allra fegaste slaget är mycket utbredd och tas ofta för given, vilket gör att den utgör ett mer eller mindre osynligt element i den sociala samvaron och därmed även är snart sagt omöjlig att öppet konfrontera. Svenskarna betraktar sig själva som moraliskt högtstående, men struntar likväl högaktningsfullt i sina medmänniskor och bryr sig ofta inte ens om sin egen släkt. Svenskarna påstår sig vara "solidariska", men i själva verket handlar det mesta om en sorts till intet förpliktigande femtioöreshumanism och engagemanget sker för det mesta i teorin, framför TV:n eller i blankett- och formulärform. Svenskarna är avundsjuka och snåla. Bjuder sällan på något i onödan, räknar kronor och ören, jämför ständigt hit och dit, sneglar nervöst på varandra. "Tolerans" är ett populärt slagord bland svenskar, men förskräckande ofta lyckas de inte ens skilja på sak och person, än mindre tolerera alltför stora gradavvikelser från den rätlinjiga åsiktsmallen. I vardagen fungerar de som en sorts känslokalla robotar, under helg- eller semesterfyllan slår allting över i sin totala motsats i enlighet med analbulimiska principer som inte ens Freud förmådde förutsäga.

Flashback, denna virtuella slasktratt som mest liknar en kombination av offentligt fikarum och gemensamt utedass, utgör föga förvånande en av svenskarnas få säkerhetsventiler. Ja, kanske rent av den enda. Ty när munnen täppts till så fullständigt finns det ju bara en väg kvar för den neurotiskt pockande frustrationen att ta sig ut: via rövhålet! Och tacka fan för det...

Som en iransk FB:are uttryckte det i en annan tråd: svenskarna är på sätt och vis socialt utvecklingsstörda. Men just därför, menar jag, slänger de sig så gärna med den patologiserande termen "social kompetens", naturligtvis utan att begripa att de därmed inkompetensförklarar sig själva.

Svenskarna tror sig vara "normala", men utgör i själva verket i mångt och mycket ett extremistiskt undantag bland de europeiska länderna. Deras självkännedom är liten och deras distans till sig själva är outvecklad. De har dock två alibin: Strindberg och Bergman. Två "osvenska" tokstollar som man med beundran, fast på bekvämt och betryggande avstånd, kan betrakta och mäta sin egen gråtråkiga, kastrerade förutsägbarhet med.

Det ironiska är att svenskarnas mest etnotypiska egenskap, den sociala konformismen, som till stor del tidigare legat till grund för landets samhällsstabilitet och medföljande välståndsutveckling men vars olycksaliga kusiner stavas tröghet, feghet och hyckleri, förmodligen kommer att leda till deras egen undergång. Och med tanke på den etniska krutdurk som Sverige med snabb fart är på väg att utvecklas till är det en ironi som kan komma att få en tragisk inramning av episka mått.

Japp. And I love it!

Jag tycker också om att sköta mig själv, men en viss öppenhet gentemot främlingar kan också vara till gagn i många sammanhang. Ofta är vi lite för försiktiga i det här landet och missar kanske en del roligt på vägen...

Men du får givetvis bestämma själv hur du vill eller "ska" vara.

Du har aldrig upplevt att en till synes normal person hoppar på dig med en kniv i högsta hugg va?

Nä, hur så? Är det vad du förknippar med att ha en viss öppenhet gentemot främlingar?

jag får vill vara en del av kören som undrar varför ts och likasinnade är kvar i landet? seriöst.

och som andra sagt det är så jävla svenskt att klaga om sverige. oftast brukar det vara tonåringar som gör det "fan jävla fittsverige, det landet är mkt bättre o roligare blabla".
sen när dom väl reser runt en del så märker dom visst att fan sverige var nog inte så jävla skit ändå.

är man vuxen, har rest och ändå ogillar sverige starkt så har man fan ingen ursäkt till att gnälla utan att vara patetisk ärligt talat. som sagt det är väl bara hålla käft och dra? knappast någon som lär bry sig ändå.