Lidandet behövs

Lidandet får oss att se bortom det begränsade egot, lidandet krossar den "person" vi tror är vi, lidandet raserar vår självuppfattning och lämnar ut oss åt det vi egentligen är, tystnaden bakom tankarna, tomhet, närvaro.

Utan lidande hade vi inte vetat vad som är rätt för oss, vi måste först bränna oss på spisen för att kunna inse att vi ska hålla oss borta från den.
Man kan tycka att det vore bättre att aldrig bränna sej, men då hade vi inte fått kunskapen om vad som är rätt, och levt helt omedvetna. Lidandet skapar kunskap och insikt.
Kunskapen ligger i att inse att lidandet bara drabbar egot, aldrig det vi egentligen är. Det är tankarna som lider, tankarna skapar känslor, vi tycker synd om oss själva. Och självömkan kan man välja att känna eller inte.

Synpunkter?

Kick ass analys! Speciellt första stycket håller jag skarpt med om. Sedan om ett liv fyllt av lättja och dekadens utan självinsikt och lidande skulle behöva vara ngt negativt vet jag inte - inte i västvärlden iaf.

Thanx.
Ett liv utan självinsikt är lidande per se. För att komma ifrån lidandet måste vi genomlida det och komma ut på andra sidan. Lidandet skapar en möjlighet för att komma ifrån det.
Lättja och dekadens i all ära, men utan insikt kommer vi alltid att gnälla så fort det blir jobbigt.

Att bränna sig på en spis är lidande inget annat. Den som tror smärta är skönt har inte upplevt smärta.

masochister uppnår extas genom fysisk smärta, fast dom kanske lider av andra saker? om dom inte hängt upp sig i krokar på sistone kanske dom lider =)

men jag tror på det TS säger, man behöver nog genomgå lidande för att uppnå insikt om lidandet. sökande är lidande, finns inget att söka efter.

Här motsäger du väl dig själv: jobbighet bör anses vara lidande likväl, vilket gör gnället till lärdom och "predikande om rätt och fel", på samma sätt som efter handen-på-plattan-incidenten.

Jag vill minnas att någon sa till mig en gång att utan lidande så vet du inte vad glädje är

Så helt klart kan ju lidandet vara nödvändigt för att se allt det goda som finns i livet. Allt det som vi tar för givet!

Jag försökte en gång i tiden att desperat radera lidande och problem från mitt liv och det slutade med att jag blev falsk och manisk. Sedan insåg jag att bristen på gedigna och verklighetsförankrade problem fick mig att göra problem av allt och inget...

...dessa struntproblem var dock ändå problem, och i och med det så kunde jag till slut inse det och börja lämna dem. Dessa småproblem var som en kaotisk svärm av skräpdata i mitt huvud, jag fick skriva över dem med problem av en mer verklighetsförankrad karaktär, sådana problem som jag så desperat hade utplånat innan.

Vi måste förenkla det här lite: jag antar att du menar att om x bränner sig på spisen så lär han sig att inte stoppa fingrarna på en het platta, eller hur? Han lär sig kanske att människan har hittat på en massa uppfinningar som kan skada henne och därför blir han försiktig när han konfronteras med något nytt - men denna senare sats är en följdsats: det finns inget som säger att han drar just den slutledningen; han kan lika väl dra slutledningen "Allah är stor!".

Låt oss alltså hålla oss till det att x bränner sig, det gör ont. Min fråga är nu: eftersom du säger att lidande är något gott när det nu leder till kunskap, hävdar du att man trots att man vet att det kommer att göra ont om man stoppar fingrarna på plattan, bör göra det om och om igen i all evighet? Orsaken till detta är att man blir kunnigare och kunnigare när det gör ont om att det gör ont när man gör det?

Förstår du vad jag menar? Inte! Nåja! Menar du att trots att man vet att det är skadligt att fängsla ett djur eller en människa så bör man göra det om och om igen eftersom lidandet är något bra och leder till kunskap?

Märker du hur tokigt det blir?

x bränner sig på A vilket leder till kunskapen att x icke bör röra A. Slutledning: Att bränna sig är bra. Alltså bör X nästa gång bränna sig avsiktligt fast han vet att det gör ont bara för att få en kunskap som han redan har....det är ju vansinne!

Nej, lidandet uppstår först när du försöker fly från smärtan. Om du stannar kvar i det hela och möter smärtan som den är så kommer det inte finnas något lidande.

Icke-lidande handlar inte om att tycka att smärta är skönt, utan om att acceptera att det är som det är. Smärt är smärta och bara till för att varna oss så vi inte skadar oss.

visst, men vore det inte bättre om existensen inte fanns? då skulle ingen lida och man skulle inte heller behöva lidande/kunskap för att vara lycklig, för att man skulle inte behöva lycka.

Saken är just den att det inte finns någon som lider. Det finns lidande ja, men ingen som lider. Att det är någon som lider är en illusion.