Sveriges befolkning kan delas upp två läger:
Lag rött och Lag blått.
I Lag rött hittar vi de arbetslösa, de som är satta i arbetsmarknadsåtgärder eller har låglönearbeten. Lag rött ansträngde sig inte speciellt hårt i skolan och de som kom till högskolan studerade mode- eller genusvetenskap istället för något nyttigt som leder fram till jobb. Men jobb är något Lag rött egentligen struntar i. Deras bidragsberoende kostar samhället miljarder varje år, men det till trots ställer de sig på barrikaderna och välkomnar spöstraff åt direktörer som faktiskt håller industrin och ekonomin igång. För alla förstår ju att ett jobb som direktör är enklare än ett jobb på ett löpande band. Det monotona arbetet tär på kroppen, men Lag rött är mer förbannad på att direktören är vid god hälsa. Till slut händer det oundvikliga: fabriken läggs ner och ut kommer ett gråtande Lag rött. Tanken på att flytta finns inte, än mindre att omskola sig "Jag älskar mitt arbete som montör på Volvo". Latheten drar nu sin hand över allt fler i Lag rött, vilket resulterar i att konsumtionen av cola och ostbågar ökar dramatiskt. De sätts i förtidspension och kan sysselsätta sig med direktörshat på heltid.
I Lag blått hittar vi de med ambitioner och visioner. Här finns såväl låg-, medel- och höginkomsttagare som alla har samlats under samma paroll: arbete ska löna sig. Avundsjukan är minimal då Lag blått förstår att det är bra för ekonomin om människor får det bättre ställt, snarare än om situationen hade varit den omvända. I Lag blått tänker man på individnivå och man tar ansvar för sig själv och sitt handlande. Det leder till att kämparandan är större än hos Lag rött som skjuter över ansvaret på någon annan. I Lag blått respekterar man alla som bidrar till att samhället blir bättre. Det finns en karriärlängtan som driver dem framåt. Viljan att få mer stimulerande arbetsuppgifter, högre lön och mer uppskattning gör att Lag blått är mer anpassningsbar än Lag rött. De kan tänka sig vidareutbilda sig, flytta eller jobba ett par timmar extra varje vecka för att nå dit. Istället för att fokusera och klaga på det dåliga på en arbetsplats kämpar man sig istället bort därifrån.
När man summerar livskvalitén står det klart att Lag blått vinner en jordskredsseger.
Lag rött pratar mycket om klassresor, att det är så få som gör dem. Har ni tänkt på varför? Premierar man lathet, blir resultatet inget annat än lathet.
Frågeställning:
Varför vill man tillhöra det lag som förlorar? Skulle det inte vara skönare att tillhöra det vinnande laget - det som det går bra för?
Lag rött och Lag blått.
I Lag rött hittar vi de arbetslösa, de som är satta i arbetsmarknadsåtgärder eller har låglönearbeten. Lag rött ansträngde sig inte speciellt hårt i skolan och de som kom till högskolan studerade mode- eller genusvetenskap istället för något nyttigt som leder fram till jobb. Men jobb är något Lag rött egentligen struntar i. Deras bidragsberoende kostar samhället miljarder varje år, men det till trots ställer de sig på barrikaderna och välkomnar spöstraff åt direktörer som faktiskt håller industrin och ekonomin igång. För alla förstår ju att ett jobb som direktör är enklare än ett jobb på ett löpande band. Det monotona arbetet tär på kroppen, men Lag rött är mer förbannad på att direktören är vid god hälsa. Till slut händer det oundvikliga: fabriken läggs ner och ut kommer ett gråtande Lag rött. Tanken på att flytta finns inte, än mindre att omskola sig "Jag älskar mitt arbete som montör på Volvo". Latheten drar nu sin hand över allt fler i Lag rött, vilket resulterar i att konsumtionen av cola och ostbågar ökar dramatiskt. De sätts i förtidspension och kan sysselsätta sig med direktörshat på heltid.
I Lag blått hittar vi de med ambitioner och visioner. Här finns såväl låg-, medel- och höginkomsttagare som alla har samlats under samma paroll: arbete ska löna sig. Avundsjukan är minimal då Lag blått förstår att det är bra för ekonomin om människor får det bättre ställt, snarare än om situationen hade varit den omvända. I Lag blått tänker man på individnivå och man tar ansvar för sig själv och sitt handlande. Det leder till att kämparandan är större än hos Lag rött som skjuter över ansvaret på någon annan. I Lag blått respekterar man alla som bidrar till att samhället blir bättre. Det finns en karriärlängtan som driver dem framåt. Viljan att få mer stimulerande arbetsuppgifter, högre lön och mer uppskattning gör att Lag blått är mer anpassningsbar än Lag rött. De kan tänka sig vidareutbilda sig, flytta eller jobba ett par timmar extra varje vecka för att nå dit. Istället för att fokusera och klaga på det dåliga på en arbetsplats kämpar man sig istället bort därifrån.
När man summerar livskvalitén står det klart att Lag blått vinner en jordskredsseger.
Lag rött pratar mycket om klassresor, att det är så få som gör dem. Har ni tänkt på varför? Premierar man lathet, blir resultatet inget annat än lathet.
Frågeställning:
Varför vill man tillhöra det lag som förlorar? Skulle det inte vara skönare att tillhöra det vinnande laget - det som det går bra för?