Vänstermänniskor - saknar ni motivation och ambition?

Sveriges befolkning kan delas upp två läger:
Lag rött och Lag blått.

I Lag rött hittar vi de arbetslösa, de som är satta i arbetsmarknadsåtgärder eller har låglönearbeten. Lag rött ansträngde sig inte speciellt hårt i skolan och de som kom till högskolan studerade mode- eller genusvetenskap istället för något nyttigt som leder fram till jobb. Men jobb är något Lag rött egentligen struntar i. Deras bidragsberoende kostar samhället miljarder varje år, men det till trots ställer de sig på barrikaderna och välkomnar spöstraff åt direktörer som faktiskt håller industrin och ekonomin igång. För alla förstår ju att ett jobb som direktör är enklare än ett jobb på ett löpande band. Det monotona arbetet tär på kroppen, men Lag rött är mer förbannad på att direktören är vid god hälsa. Till slut händer det oundvikliga: fabriken läggs ner och ut kommer ett gråtande Lag rött. Tanken på att flytta finns inte, än mindre att omskola sig "Jag älskar mitt arbete som montör på Volvo". Latheten drar nu sin hand över allt fler i Lag rött, vilket resulterar i att konsumtionen av cola och ostbågar ökar dramatiskt. De sätts i förtidspension och kan sysselsätta sig med direktörshat på heltid.

I Lag blått hittar vi de med ambitioner och visioner. Här finns såväl låg-, medel- och höginkomsttagare som alla har samlats under samma paroll: arbete ska löna sig. Avundsjukan är minimal då Lag blått förstår att det är bra för ekonomin om människor får det bättre ställt, snarare än om situationen hade varit den omvända. I Lag blått tänker man på individnivå och man tar ansvar för sig själv och sitt handlande. Det leder till att kämparandan är större än hos Lag rött som skjuter över ansvaret på någon annan. I Lag blått respekterar man alla som bidrar till att samhället blir bättre. Det finns en karriärlängtan som driver dem framåt. Viljan att få mer stimulerande arbetsuppgifter, högre lön och mer uppskattning gör att Lag blått är mer anpassningsbar än Lag rött. De kan tänka sig vidareutbilda sig, flytta eller jobba ett par timmar extra varje vecka för att nå dit. Istället för att fokusera och klaga på det dåliga på en arbetsplats kämpar man sig istället bort därifrån.

När man summerar livskvalitén står det klart att Lag blått vinner en jordskredsseger.

Lag rött pratar mycket om klassresor, att det är så få som gör dem. Har ni tänkt på varför? Premierar man lathet, blir resultatet inget annat än lathet.
Frågeställning:
Varför vill man tillhöra det lag som förlorar? Skulle det inte vara skönare att tillhöra det vinnande laget - det som det går bra för?

Du menar att det är ungefär 50 % av Sveriges befolkning som är bidragstagare?

Tycker det låter lite bra, en aning överdrivet, men packet röstar rött,självklart!

Bidragstagare var ett alldeles för brett begrepp av mig med tanke på alla typer av bidrag som finns.
Men du kan inte blunda för att den absoluta majoriteten av de utan ambition i kroppen tillhör Lag rött. Och de som saknar ambition, viljan att förändra sig för att situationen kanske blir bättre, är de med en bekväm livsstil som förtidspensionering och ett enkelt arbete - de är ju nöjda med tillvaron!

Jag skulle nog passa in mer på din "blåa profil" mer än den röda. Trots detta kommer jag aldrig rösta blått på grund av den enkla anledningen att jag skulle känna mig som ett egoistiskt as om jag skulle rösta blått. Att rösta blått skulle vara att se väldigt svart och vitt på saker; "bara man kämpar så går det". Det är inte riktigt så enkelt och alla har olika förtusättningar från start.
Att lämna människor i sticket i och med denna svartvita världsbild skulle inte falla mig in. Jag är på väg mot ett högbetalt jobb och jag kommer gladeligen betala mer skatt än andra av den enkla anledningen att jag kan och vill hjälpa människor.

Så för att ge svar på din tes om att vänstermänniskor sakanr motviavtion och ambition?
-Nej (inte alla iallfall)

Den typiska vänsterindividen saknar snarare rationellt tänkande. H*n är så inbiten i moralhysteriska och post-kommunistiska principer att dennes förmåga att tänka logiskt och klart och med hjärnan - istället för med sina känslor - förblir en utopisk tanke för oss normalt funtade realister.

Alla får väl något slags bidrag? Barnbidrag, bostadsbidrag etc..

1,2 miljoner här:http://www.fria.nu/artikel/7305
och till det kan man ju lägga alla de som förvisso har lön, men egentligen inte utför ett riktigt arbete, utan bara fördriver sin tid på någon kommunal eller statlig institution.
Ergo, det är många som lever av det som ganska få faktiskt producerar, i Sverige.

Komiskt. Jag skulle å andra sidan aldrig kunna rösta rött för att det skulle få mig att känna mig som ett egoistiskt as. Det enda jag vill är att behålla det jag själv tjänar så att jag kan hjälpa både mig själv och de i min närhet på mina villkor istället för på statens. Eftersom staten i princip tvingar mig att jobba gratis 6 månader om året så finner jag det svårt att få tid och resurser till detta. Det är socialismen som har gjort det oerhört svårt för människor att hjälpa varandra från första början.

Hur är det mer egoistiskt att vilja bestämma över sig själv än att vilja bestämma över andra?

Håller med helt.

Det jag förstår minst med "lag rött" är hur alla bara kan nöja sig. Vi har alla dryga 70 år i en evighet här på jorden att göra det bästa av. Hur fan kan man inte vilja bli så mycket och så bra som man bara kan bli (läs jälvförverkligande)? Jag skulle få dödsångest av att inte ge allt och försöka nå så långt som möjligt. Visst vissa människor kanske är lyckliga av att nöja sig med att vara montör på Volvo, de kanske finner lyckan/självförverkligandet i sina barn eller böcker eller vad som helst, kul för dem och det är deras rätt att göra det d. Men varför måste de sätta käppar i hjulet på de som vill lyckas, de som vill bli rika? Det är det jag hatar med vänstermänniskor, att de är så missunnsamma. Jag skulle inte pissa på en sosse om den så brann.

Jag skulle aldrig rösta längre åt vänster än Folkpartiet.

I lag blått hittar vi egoistiska svin som helt saknar empati för andra människor.