Dum och glad?

Jag har funderat på människor som är "dumma och glada" och hur det egenligen ligger till med sånt. Själv, liksom kanske dom flesta människorna ser mig själv som intelligent och kan ha en tendens att se ner på vissa andra människor som man ser som ganska dumma, naiva, korkade etc. I stunder av olycka när jag "ser igenom" för mycket jobbiga sanningar kan jag önska att jag vore "dum och glad" som dom.

Men är folk verkligen dumma och glada? Är det inte så att om man är:
1. Intelligent - blir man olycklig av att se sanningen lite för tydligt och ofta, tänker "fan vad det här och det här är meningslöst och värdelöst, jag önskar jag slapp tänka på och veta det här"
2. Korkad - blir olycklig av den obestämda känslan att "det är något jag missar här, varför hänger jag inte med som alla andra verkar göra, vad är det för fel på mig??"

Och innan nån kommer med påhopp...
Jag säger inte att jag själv ÄR intelligent, det blir ju subjektivt vad man än säger om sig själv, men jag är i varje fall säker på att jag är normalintelligent, bra på att utnyttja det jag har innanför pannbenet.

Jag tror inte det handlar om intelligens utan om hur pass mycket man låter dessa jobbiga sanningar påverka en. Att glada människor skulle vara glada för att de är för dumma för att vara ledsna låter mest som något en ledsen och bitter person kommit på.

Du kan tänka så här istället.
En intelligent människa kan tänka sig förbi problem och finna lösningar på dom.
En mindre intelligent människa kanske inte lyckas med det och blir deppresiv.

Ja... då handlar det väl helt enkelt mer om man har en mer positiv eller mer negativ syn på livet?

Haha, jaaa just nu känner jag mig ledsen och bitter, men försökte få lite distans till mig själv Nej, själva poängen med mitt inlägg var väl att det kanske inte var så enkelt som rubriken säger; dvs. oavsett om man är "glad och dum" eller (iaf tycker sig) ha stor insyn i verkligheten så är man nog lika olycklig i tråkiga stunder...

Jag har vart ganska snabb förut med att jämföra mig själv med folk man känner som man tycker är "dumma och glada", antar att många gör så, men har insett att jag kanske borde överge dom tankegångarna

Vilket skulle betyda att:
En intelligent person = En positivt sinnad person
En korkad person = En negativt sinnad person

Är det så enkelt? Är intelligens måttet på en hjärnas förutsättningar till "tankekraft", eller är intelligens förmågan att utnyttja den tankekraft man har?

Jag har hört någonstans, kommer inte ihåg vart. Att människor med högre IQ i större utsträckning har ångest p.g.a deras förmåga till analytiskt tänkande. Detta är dock vida diskuterat här på fb så jag föreslår att du söker lite.

Ah. Ja, jag siktade mest på att försöka punktera det lätt idylliska begreppet "dum och glad" och se vad folk hade för åsikter om just det, sen råkade det skena iväg en smula

Enligt den här undersökningen är intelligens och lycka inte korrelerade, vare sig positivt eller negativt:

http://209.85.129.132/search?q=cache...&ct=clnk&gl=se

Tror inte det har något samband överhuvudtaget. Jag vet många smarta personer som är mycket lyckliga, och tvärtom. Jag tror däremot att smarta blir deppiga av andra orsaker, som samhället och lite mer omfattade saker. Dumma personer kan gå runt och vara sur en hel dag pga utseende eller andra små, obetydliga saker.

jag tror man blir gladare om man är dummare, därför brukar jag "leka" dum och glad

Jag tror de flesta som tänker/filosoferar för mycket når samma slutdestination, dvs att allt är meningslöst och man ser bara livet som en slitsam resa fram till döden, eller något liknande. Ibland önskar jag att jag inte började tänka så mycket..

Ignorance is bliss. Att analysera och befinna sig i huvudet suger. Var impulsiv och "motsatsen-till-eftertänksam" .