2010-01-10, 03:47
#1
Om ni på allvar förvånas över varför vi människor gång på gång tenderar att hitta lättvindiga samt banala skäl till att ha kål på varandra kan ni sluta läsa HÄR… Ni som är någorlunda luttrade vad gäller mig är däremot tillåtna att fortsätta läsa.
Själv är jag inte ett dugg förvånad över våran fallenhet till våld utan ser det mest som en naturlig och sund ingrediens i den jordliga vardagen. Nästan varenda dag är det någon jävel jag faktiskt skulle vilja stycka levandes, och samtidigt som jag utför skärandet, bitvis tvångsmata offret med dess lemmar och dylikt jag råkar skära av i processen (Dexter är en mes). Senast jag kände detta var det en dörrvakt som stod i fokus för dessa tankar, innan dess var det en av Försäkringskassans anställda, och innan dess var det Reinfeldt o.s.v.
Jag skulle faktiskt inte finna något perverterat och sjukt i att faktiskt tortera någon jag känner stark avsky eller hat för till döds. Detta grundar jag helt på att jag inte tror ett skit på människovärde utan snarare på ett slags ohämmat konsekvenstänkande med smått nihilistiska inslag, samt att om man dessutom blir redigt förbannad tycker jag att man ska leva ut det tills man inte är det längre. Med det vill jag även poängtera att jag inser hur dessa åsikter kan upplevas som för somliga och skapa ilska, äckel och avsky för de som tvingas bevittna handlingarna. Detta är naturligtvis något jag skulle ha i åtanke och det är också orsaken till att jag inte skulle utsätta andra åskådare för detta medans jag exempelvis styckade mitt tilltänkta offer (Lämplig källare eller avskild lagerlokal har TV lärt mig). Inte heller jag skulle finna någon större lycka i att stå med mitt offers tarmar och blod till armbågarna, men är jag tillräckligt förbannad så är det bara ett nödvändigt ont så länge jag får den ultimata tillfredsställelsen av mitt hatobjekts smärta. Dock så måste jag vara RIKTIGT förbannad då en liten släng av svaghet kallad empati dröjt sig kvar i den svavelosande och svarta kolbit som är mitt hjärta, även fast jag för länge sedan mentalt har passerat genomssnittsgränsen för hur man borde tänka och hur pass hatisk man är tillåten att vara i detta samhälle.
En annan sak som stör mig oerhört är till exempel mitt moraliska dilemma vad massmord anbelangar. Naturligtvis är det bäst för miljön och för minst 99,99999999 % av alla arter på denna planet om just vår arts (hårlös apa) antal skulle decimeras eller helt råka upphöra att existera. En stor mängd gift och ett dricksvattentorn i kombination eller kanske en välplacerad mängd C4 i kombination med detonatorer skulle ju möjligtvis kunna säkra delar av den här planetens och de ett antal inneboende arters fortsatta framtid. En fin liten tanke för oss med aningen dystopisk läggning.
Dock så är även jag svårt förgiftad av en uppväxt som inte varit kristen, utan snarare med bitvis ganska kristna värderingar subtilt inpräntade, som har dröjt sig kvar i vårt samhälle trots de senaste decenniernas ”avkristnande”, vilket gör att jag automatiskt tänker på, samt empatiserar med de offer för ett sådant attentat som jag faktiskt INTE hatar, och får då självfallet moraliska svårigheter att utföra dådet hur gärna jag nu även vill. Även detta grundar sig på att trots att jag inte tror på människans värde har jag lik förbannat utvecklat en motvillig empati för en stor del av mänskligheten, vilket ni säkert förstår är otroligt irriterande för en sådan som mig (tur för er). Detta har nu till följd att om jag nu skulle utföra en brutal handling mot en människa så handlar det om en enskild personlig vendetta grundad på min intolerans för att äta skit, ej ett ofokuserat vådaskott. Jag är extremt hatisk men inte omänsklig.
Det ÄR naturligt att bli irriterad på folk runt omkring sig i princip varje dag. Folk som kränker dig eller din integritet, är irriterande på något vis eller bara allmänt är i vägen och hindrar dig i din framfart här i livet är vi alla vana vid att stöta på. Du kanske blir arg för stunden men det rinner av dig relativt snabbt på grund av du egentligen VET att du inte borde hämnas. Just det faktum att du VET är den spärr som hindrar dig från att söka upp föremålet för din ilska senare när han/hon är ensam och sårbår för att exempelvis binda fast honom/henne och medelst rivjärn befria honom/henne från sitt skinn (läs: flå levande).
Det roliga (enligt mig) är att ALLA har en gräns som kan överskridas och förvandla den lugnaste och fogligaste till en potentiell självutnämnd bödel. Det finns bara SÅ mycket skit man kan äta och vissa har haft exkrementer i sin kostcirkel hela sitt liv. För vissa krävs det dock mer och för andra mindre att döda och/eller tortera. Jag drar några exempel på specifika anledningar vi människor har haft till mord och tortyr i historien:
Om man fått stryk när man varit liten.
Om man får sin profet utmålad som rondellhund.
Om man utsätts för någon som snarkar för mycket.
Om man får sin familj mördad och våldtagen.
Om Martin Luther King säger att han har haft en dröm.
Om någon gör att oljepriset blir dyrare.
Om någon går på ens mark.
Om man är hungrig.
Om Bert och Ian ylar på TV att utlänningar bär skulden för att allt är eländigt i Sverige.
Om man är kär.
Om man har en schysst källare.
Om man kan.
eller som i mitt senaste fall:
Om man går (på kryckor) ut på en halvtom sunkkrog i Stockholm en måndag efter att ha vistats hemma i en mörk lägenhet i tre veckor med brutet, helgipsat ben och äntligen får komma ut och träffa kompisar, varpå man får höra av dörrvakten att man inte får vistas där på grund av att man har träningsbyxor på sig då det är det enda plagg man kan få på sig över gipset. En måndag. Hej om du läser det här…
P.S. 1
Nej, jag har inte haft ihjäl eller torterat en dörrvakt (Eller någon på Försäkringskassan, eller Reinfeldt), och kommer inte att göra det. Förmodligen…
P.S. 2
Jag erkänner att jag skrev det här för att jag blev förbannad på Försäkringskassan, Reinfeldt och en dörrvakt…
(www.kommandot.se)
Själv är jag inte ett dugg förvånad över våran fallenhet till våld utan ser det mest som en naturlig och sund ingrediens i den jordliga vardagen. Nästan varenda dag är det någon jävel jag faktiskt skulle vilja stycka levandes, och samtidigt som jag utför skärandet, bitvis tvångsmata offret med dess lemmar och dylikt jag råkar skära av i processen (Dexter är en mes). Senast jag kände detta var det en dörrvakt som stod i fokus för dessa tankar, innan dess var det en av Försäkringskassans anställda, och innan dess var det Reinfeldt o.s.v.
Jag skulle faktiskt inte finna något perverterat och sjukt i att faktiskt tortera någon jag känner stark avsky eller hat för till döds. Detta grundar jag helt på att jag inte tror ett skit på människovärde utan snarare på ett slags ohämmat konsekvenstänkande med smått nihilistiska inslag, samt att om man dessutom blir redigt förbannad tycker jag att man ska leva ut det tills man inte är det längre. Med det vill jag även poängtera att jag inser hur dessa åsikter kan upplevas som för somliga och skapa ilska, äckel och avsky för de som tvingas bevittna handlingarna. Detta är naturligtvis något jag skulle ha i åtanke och det är också orsaken till att jag inte skulle utsätta andra åskådare för detta medans jag exempelvis styckade mitt tilltänkta offer (Lämplig källare eller avskild lagerlokal har TV lärt mig). Inte heller jag skulle finna någon större lycka i att stå med mitt offers tarmar och blod till armbågarna, men är jag tillräckligt förbannad så är det bara ett nödvändigt ont så länge jag får den ultimata tillfredsställelsen av mitt hatobjekts smärta. Dock så måste jag vara RIKTIGT förbannad då en liten släng av svaghet kallad empati dröjt sig kvar i den svavelosande och svarta kolbit som är mitt hjärta, även fast jag för länge sedan mentalt har passerat genomssnittsgränsen för hur man borde tänka och hur pass hatisk man är tillåten att vara i detta samhälle.
En annan sak som stör mig oerhört är till exempel mitt moraliska dilemma vad massmord anbelangar. Naturligtvis är det bäst för miljön och för minst 99,99999999 % av alla arter på denna planet om just vår arts (hårlös apa) antal skulle decimeras eller helt råka upphöra att existera. En stor mängd gift och ett dricksvattentorn i kombination eller kanske en välplacerad mängd C4 i kombination med detonatorer skulle ju möjligtvis kunna säkra delar av den här planetens och de ett antal inneboende arters fortsatta framtid. En fin liten tanke för oss med aningen dystopisk läggning.
Dock så är även jag svårt förgiftad av en uppväxt som inte varit kristen, utan snarare med bitvis ganska kristna värderingar subtilt inpräntade, som har dröjt sig kvar i vårt samhälle trots de senaste decenniernas ”avkristnande”, vilket gör att jag automatiskt tänker på, samt empatiserar med de offer för ett sådant attentat som jag faktiskt INTE hatar, och får då självfallet moraliska svårigheter att utföra dådet hur gärna jag nu även vill. Även detta grundar sig på att trots att jag inte tror på människans värde har jag lik förbannat utvecklat en motvillig empati för en stor del av mänskligheten, vilket ni säkert förstår är otroligt irriterande för en sådan som mig (tur för er). Detta har nu till följd att om jag nu skulle utföra en brutal handling mot en människa så handlar det om en enskild personlig vendetta grundad på min intolerans för att äta skit, ej ett ofokuserat vådaskott. Jag är extremt hatisk men inte omänsklig.
Det ÄR naturligt att bli irriterad på folk runt omkring sig i princip varje dag. Folk som kränker dig eller din integritet, är irriterande på något vis eller bara allmänt är i vägen och hindrar dig i din framfart här i livet är vi alla vana vid att stöta på. Du kanske blir arg för stunden men det rinner av dig relativt snabbt på grund av du egentligen VET att du inte borde hämnas. Just det faktum att du VET är den spärr som hindrar dig från att söka upp föremålet för din ilska senare när han/hon är ensam och sårbår för att exempelvis binda fast honom/henne och medelst rivjärn befria honom/henne från sitt skinn (läs: flå levande).
Det roliga (enligt mig) är att ALLA har en gräns som kan överskridas och förvandla den lugnaste och fogligaste till en potentiell självutnämnd bödel. Det finns bara SÅ mycket skit man kan äta och vissa har haft exkrementer i sin kostcirkel hela sitt liv. För vissa krävs det dock mer och för andra mindre att döda och/eller tortera. Jag drar några exempel på specifika anledningar vi människor har haft till mord och tortyr i historien:
Om man fått stryk när man varit liten.
Om man får sin profet utmålad som rondellhund.
Om man utsätts för någon som snarkar för mycket.
Om man får sin familj mördad och våldtagen.
Om Martin Luther King säger att han har haft en dröm.
Om någon gör att oljepriset blir dyrare.
Om någon går på ens mark.
Om man är hungrig.
Om Bert och Ian ylar på TV att utlänningar bär skulden för att allt är eländigt i Sverige.
Om man är kär.
Om man har en schysst källare.
Om man kan.
eller som i mitt senaste fall:
Om man går (på kryckor) ut på en halvtom sunkkrog i Stockholm en måndag efter att ha vistats hemma i en mörk lägenhet i tre veckor med brutet, helgipsat ben och äntligen får komma ut och träffa kompisar, varpå man får höra av dörrvakten att man inte får vistas där på grund av att man har träningsbyxor på sig då det är det enda plagg man kan få på sig över gipset. En måndag. Hej om du läser det här…
P.S. 1
Nej, jag har inte haft ihjäl eller torterat en dörrvakt (Eller någon på Försäkringskassan, eller Reinfeldt), och kommer inte att göra det. Förmodligen…
P.S. 2
Jag erkänner att jag skrev det här för att jag blev förbannad på Försäkringskassan, Reinfeldt och en dörrvakt…
(www.kommandot.se)
